Det blev sent igår. Alldeles för sent. Det började ljusna när vi klev i säng och klockan stod på 3.30. Jag somnade innan jag hunnit lägga huvudet på kudden. Det är alltid spännande att vara uppe vid den där tiden. Omgivningen blir liksom magisk och då och då hälsar älgar eller andra djur på oss i trädgården.
Den här dagen började bra. Jag beslöt nämligen att hålla samtliga barn hemma. Razmus hostade illa och Hampuz dagis var fullt av magsjukebaciller. Lilla Zabine hade ett infekterat skavsår på översidan av tån och skulle ha promenerat ut med sina kamrater på skattjakt, men tvingades av mig att stanna hemma.
Nu var vi inte precis hemma.
Först skrev jag min dagliga början, sedan packade vi in oss i min bil och for iväg. Alla var med till och med hundarna. Vi åkte till kommunhuset för att prata med dem, men möttes av en stängtskylt.
Peter fixade till det sista på ett tak medan jag skrev på datorn i bilen. Razmus retades med Lilleman och trampade på mina nerver. Jisus, varför ska alltid syskon slåss?
När Peter var klar åkte vi vidare till en restaurang och åt sen lunch.
Efter att barnen motvilligt gått på toaletten åkte vi till min kära kund Marianne. Peter fixade det sista på hennes tak medan jag bjöd barnen på medhavd glass och klippte två av hennes tre gräsmattor.
Som vanligt pratade jag och Marianne mycket. Hon har nästan blivit min standinmormor känns det som. Hon berättar om sitt liv och jag om mitt.
Det började regna och vi bröt upp för att åka till Ica Maxi med Razmus och leta linnen. Han har vuxit ur alla gamla och ville ha nya.
Samtidigt som vi gick runt pekade han på olika saker som han ville köpa. Linnena var slut, men jag köpte mat och en dvd med Monster high till Zabine.
Vi ställde oss i kassan och jag såg hur varorna åker iväg på bandet. Razmus tog ned ett litet paket med en minimal legogubbe som hänger vid kassan. "Får jag en sådan här? Snälla?", säger han och lutar huvudet snett. "Jag har ingen sådan."
Jag plockar ned ett paket och försöker se priset på kanten av hyllan. "Tjugofem spänn", utbrister jag och hänger tillbaka den. "Aldrig. Det är åt helvete för dyrt. Då är det bättre att du köper ett stort paket med lego", fortsätter jag och går fram till kortautomaten och slår in pinkod med mera. "Lägger du shampot i en påse så det inte rinner ut i kassen?" sa jag till Razmus och såg hur hans mun förvandlades till ett upp och nedvänt u.
"Nej, jag vill inte", sa han och stod stilla med blicken på varorna.
"Jäkla unge", muttrade jag tyst och tog emot kvittot. "Varför kan du inte hjälpa mig?", sa jag surt och började packa varorna i påsar. När jag vände mig om och tänkte gå mot utgången – såg jag ingen Razmus. Där han stått förut stod en nu kund och packade i sina varor. Irriterat stampade jag ut på parkeringen och ringde Peter. "Är Razmus hos er?"
"Nä, är inte han med dig?" sa Peter och klev ur bilen. Jag såg honom komma mot mig med snabba steg och nästan slängde in varorna i bilen. Efter en snabb blick på de andra barnen sprang jag in i varuhuset igen. Flåsande gick jag fram till informationen och bad dem efterlysa Razmus. Be honom komma till Mac Donalds. Samtidigt pågick febril verksamhet i min skalle. Fattade han hur han skulle gå? Hittade han inne på stället? Vart hade han tagit vägen? Letade han oss i detta nu?
Jag sprang in i varuhuset igen. Följde gångarna med blicken. Sökte överallt efter det ljusa huvudet. Men ingenstans fanns han. En iskall hand greppade tag i mitt hjärta. Skulle jag bli en av de där kvinnorna som förtvivlat väntade på att få besked om vad som hänt? Den där som hoppade till varje gång telefonen ringde? Var det så illa? Hade någon burit iväg med min lilla tioåring i syfte att göra honom illa? Det gjorde ont i hjärtat och jag fick en medlidsam blick från kvinnan i informationen när jag skakade på huvudet åt hennes frågande blick.
Peter och jag gick ut på parkeringen och jag ropade förtvivlat på min pojke gång på gång, men fick inget svar.
"Jag går till Biltema och kollar", sa Peter och jag såg att han var lika orolig som mig. "Han har säkert gått dit", fortsatte han och gick iväg.
Oroligt öppnade jag dörren till bilen och berättade för barnen vad som hänt och låste den innan jag rusade iväg till varuhuset igen.
Den här gången gick jag sakta. Studerade varje vrå ordentligt. Vart går en liten pojke? tänkte jag för mig själv och gick mot kassorna. Mitt hjärta slog så hårt att det nästan svartnade för ögonen. Jag tog korta, snabba andetag.
Och där satt han. Bakom ett plank på en silverfärgad stol kurade han.
Jag blev arg så arg och skällde medan jag puttade ut honom från stället. Jag pekade på det ljusa huvudet när jag passerade informationen och mimade ett tack.
Gissa om det här fick följder? Razmus Meijer har surfplattförbud två veckor framåt.
Min fantasi är bra att använda när jag skriver, men när något sådant här händer kan den ge mig bilder som inte alls stämmer. Jag är innerligt glad att ha vår sötnos i säkert förvar igen, och jag hoppas att han lärde sig en läxa. Jag kommer säkert att drömma om det här inatt. Mardrömmar.
Nu har vi landat hemma. Barnen somnat. Utanför öser regnet ned.
Dags att redigera manus alltså, och stänga av internet.
Godnatt
