Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 september 2016

En början-1012

"Äntligen", skrek Kim och sprang efter Tessan som balanserade på skateboarden med blicken riktad i backen. "Se upp!", skrek Kim sekunden efter, när hon insåg att väninnan var på väg in i en bil som nyss parkerats i sluttningen. 
Smällen var oundviklig och ljudet ekade över parkeringen.
Tessan flög in ett räcke som delade av parkering ett och parkering två, hjälmen sprack i två delar och kroppen slog ner i backen med ett ljud som skrämde Kim. Skateboarden fortsatte in i ett prång och studsade i väggen på ett av de fyra garagen.
Efteråt var allt tyst. Tessan låg livlös på marken, blod rann ur hennes näsa och ögonen var slutna.
Kim sprang fortare än hon någonsin gjort och slängde sig ner bredvid Tessan. Andades hon? Jo, där syntes en liten rörelse på bröstkorgen. "Skadorna, jag måste kolla skadorna", mumlade hon för sig själv och drog av sig hoodtröjan för att vira ihop den och ägga den under Tessans huvud. Just ja, tänk om nacken är bruten, bäst att låta henne ligga stilla. 
"Aj", stönade Tessan och lade handen över rumpan. 
"Sch, ligg stilla. Jag ringer efter en ambulans."
Signalerna gick fram, en, två, tre....
Tessan lyfte på huvudet, och föll tillbaka med ett gnällande ljud över läpparna. "Aj", sa hon och svimmade.
Kim kom fram till en kvinna som lugnt lotsade henne vidare och lovade ha en ambulans på plats inom några minuter.
"Lilla gumman", tröstade Kim och smekte Tessan över kinden. "Min envisa lilla stumpa. Varför skulle du nödvändigtvis åka i backen? Det kunde väl ha räckt med parkeringen?"
Tessan öppnade ögonen och log mot Kim, sluddrade: "Men, jag klarade det. Ellerhur? Heeeeela vägen."

8 september 2016

En början-1011

Jag stannade bredvid muren som vartefter åren gått klätts in i klätterhortensian. Dörren knarrade, nästan onaturligt högt och dofterna från andra sidan nådde mig redan när jag passerade genom dörrhålet.
 Istället för fönster hade någon bänt svarta metallstänger i vackra mönster och tråcklat in det mellan brädorna. Gruset knastrade under fötterna och på båda sidor om vägen stod tvåmetershöga röda och vita blommor som hindrade mig att se in i trädgårdens hjärta.
Jag kände mig iakttagen och snurrade runt, men såg inget.
Maktkampen i häcken mellan häckhortensian och hasselbuskarna var ojämn, men väldigt vacker. jag föredrog gröna buskar och träd framför blommor. Allergin hade gjort mig immun mot rosornas skönhet, och om jag tittade riktigt noga såg jag både två och tre solrosor sträcka sig mot himlen, förvisso vissna, men storheten gick inte att ta miste på. Deras enda framtid nu bestod i att vara fågelmat.
Det hisnade till i magen när jag steg ut på bron som ledde över till andra sidan. Det mörka, virvlande vattnet drog mig till sig och det var inte svårt att förstå varför människor ibland tog steget över kanten.
"Visst är det vackert?"
Jag vände mig inte om. Ville njuta några sekunder till av vissheten av vad som väntade. Såg honom ändå framför mig. Varje rynka, varje färgskiftning i huden.

3 september 2016

En början-1010

Fånge nummer 0013, allmänt känd som knivcharlie bar naturligtvis ett efternamn, ett adligt som noga gömdes i pärmar av människor som fick pengar för besväret. De andra fångarna gick undan när han kom gående och undvek noga ögonkontakt, rädda för repressalier i ett senare skede. 
Han steg upp ur sängen tidigare än någon annan och gjorde sin dagliga gymnastik. Stönandet och viskandet av nummer ekade i rummet. I huvudet gick han igenom det som varit och försökte förnimma dofterna från staden där vattnet skvalpade runt fötterna ibland. Om han blundade kunde han se bergssluttningarna där människohänder placerat små hus och till och med gjort små trädgårdar i terassform. Glittrandet från sjön förstärktes i solskenet och båtarna med fiskarna syntes som prickar.
Knivcharlie drog med handen över stubben på huvudet och gled med blicken över teckningarna han gjort ur minnet. Dofterna fanns bara kvar som ett svagt eko i sinnet numera. Femton år  en cell kan förvränga en hel del av det man tror.
En nyckel sattes i låset och Charlie satte sig på sängen. Överkastet var så hårt spänt att man kunde studsa en guldpeng på det, och på golvet stod skorna, nyputsade, utan skosnören förstås. Fängelseledningen hade en skev bild av att Knivcharlie skulle försöka hänga sig i dem. Han fnös åt tanken och stängde skåpet där de få klädesplaggen var samlade.

1 september 2016

Medicin-ADHD-kränkningar

Razmus har nu gått några dagar i skolan och jag medger att de första väntade jag stadigt på arga mejl från frustrerade lärare. Men...de kom inte. Istället fick jag ett i fredags där hans mentor berättade att alla lärare var supernöjda med honom och tyckte allt flöt bra.
Jag, eller vi ska jag väl säga blev jätteglada.
Kan det vara concertan som är hjälpen, eller är det bara faktumet att hans gamla lärare togs bort från skolan, och tydligen tagits bort från nästa skola också pga svårigheter att tackla elever, läs humöret.
Det är aldrig okej att skrika till barn, och de med #ADHD får ibland en sk låsning och blir rosenrasande, kastar saker eller bara går iväg. Raz gör så, även hemma. Det är mycket som går sönder i onödan. Ett tips är att sätta upp en boxningssäck i rummet, att slå sig trött på.

Raz gamla lärare (2 st) tyckte det var helt okej att kalla honom saker typ ADHD-unge, efterbliven, idiot mm, men barnen i klassen talade om för mig vad som pågick och vi vände oss till skolinspektionen som kickade lärarna lite snyggt. Barn är så otroligt utsatta.

De har fått ipad:s där man kan läsa t.ex tyskaboken och engelskaglosorna. Underbart. 
Jag blir så avundsjuk och önskar att jag haft det så. Eller om google funnits, och youtube. Då hade nog mitt betyg varit ännu bättre. Det var många gånger jag satt och slet mitt hår för att jag inte förstod något och mina föräldrar kunde inte hjälpa mig. Samhällskunskapen var ibland så tråkig att jag somnade och läraren hade ingen lust att försöka få mig förstå t.ex det där med mandat osv. Jag var utlämnad.
Jag känner igen mycket av Raz diagnos i mig själv och skrattar ibland, men mest är det nog sorgligt. Tänk om jag haft andra förutsättningar.
Jag hade extremt lätt för språk men skrev ner varenda mening i de andra ämnena, för att överhuvudtaget få in det i huvudet. Gör faktiskt likadant idag. Pluggade genom att dunka in skiten i skallen, skrev, skrev och skrev igen. Läste högt det skrivna om och om igen tills det förhoppningsvis satt. Matten var en mardröm, allrahelst proven då allt låste sig, trots att jag kunnat det dagen innan. Som tur var hade jag en underbar lärare som hjälpte mig.
Jag skolkade mycket från gymnasiet och hatade skolan. Gick tvåårig social linje som i stort sett var en upprepning av sjuan, åttan, nian, men intensivare. Fick bra betyg, men slet som ett djur för de siffrorna. 
Inte en enda arbetsgivare har brytt sig om mina betyg.

Vi ska till BUP på tisdag för att utvärdera medicinens vara...hur mycket Raz ska ta och om vi ska öka eller minska. Just nu ligger vi på 54. Razmus får känna efter och ta beslut själv. Vi tyckte det räckte vid 36, men BUP vill utvärdera nyttan.


En början-1009

Bibliotekarie Hedwig Näslund betalade för taxin och steg ur den innan taxichauffören hunnit runt. Hon var ganska bred om baken och håret låg bakåtslickat i vackra vågor som hölls på plats med silverfärgade spännen. Den röda näsan vittnade om alltför stort alkoholintag och om man stod nära henne och mötte blicken, var den grumlig och runt ögonen hade hon påsar av lös hud.
Hedwig vägrade att bära glasögonen hon fått och använde i undantagsfall en gammal monokel hon hittat i farmoderns gömmor - ett arv från någon i släkten.
Taxichauffören steg in i bilen igen och åkte iväg.
Hon drog ett djupt andetag, inte helt lätt tack vare astman, men hon kände en djup tillfredsställelse att slippa sjukhuset. Tänk att de däringa läkarna envisats i det längsta med att hon, Hedwig Näslund, hade cancer. 

Huset som hon ägde bestod av inte mindre än fem lägenheter och hon hoppades att Viola gjort sitt jobb och hållit det hon lovat. Solen hade redan nått till tornet, och mannen som bodde där, en professor av något slag, hade lämnat fönstret på vid gavel.
Dörren till fastigheten verkade tyngre än vanligt, men en snäll man som hon aldrig sett förut, öppnade och höll upp den tills hon krånglat sig in.
Dörrarna till den gamla hissen stod öppna och på golvet låg en stor pöl med något. Kunde det vara kiss, tänkte hon och petade med fingret i den och förde det till näsan. Jo, nog var det så. Hedwig snörpte på munnen och hörde inte när dörren ovanför henne öppnades. 
Arne var stor och kraftig, närmade sig åttio, men sprang varje dag en runda i parken för att hålla sig i trim och lyckades med bravur. Tanterna i huset svärmade runt honom och i hans brevlåda damp det ofta ner små inbjudningskort.

31 augusti 2016

En början-1008

En man stod utanför områdets välbesökta pressbyrå, balanserande på en stege som inte riktigt dragits ut. Den svajade betänkligt och jag rusade fram, redo ifall att.
"Tack", sa mannen och tog upp borrmaskinen han haft hängande på sidan av byxan. "Jag skulle nog haft en skylift istället." Han pekade in på mannen som stod i butiken och betjänade en gammal dam. "Men, han där ansåg att det blev för dyrt."
Jag lade ner väskan mellan fötterna och tog tag i stegen med båda händerna. Sade som vanligt ingenting. Tungan hade förseglat stämbanden sedan lång tid tillbaka och jag förmådde inte öppna, hittade inte nyckeln trots hjälp av både psykiatriker och vänner.
"Sisådärja, nu är det äntligen klart. Hoppas nu bara att det fungerar."
Leende gick han ner för stegen och gnuggade händerna mot varandra. "Du är inte särskilt pratsam", fortsatte mannen och öppnade dörren in till butiken. "Liam, kom och titta nu. Bättre än så här kan det inte bli."
Jag stod fortfarande och höll i stegen, och armen domnade bort.
"Du kan släppa den där nu", sa mannen och sträckte fram handen. "Kjell, heter jag. Kjell Haglund."
Jag tog hans hand i min och värmen spred sig till min kalla, smala hand.
"Henne får du inte ett ord ur", sa mannen som benämnts med namnet Liam. "Hon är inte riktigt frisk sägs det." Han pekade på sitt huvud och snurrade med fingret i luften runt örat. "Psyket, eller nåt."
Det blev tjockt  halsen och jag kände tårarna trycka på, tog upp en servett, men förekoms av Kjell som drog upp en ur sin ficka och gav mig den med en nick.
"Varsågod", sa han och log så att tandköttet syntes. Tänderna var vita och jämna som på en filmstjärna.

30 augusti 2016

En början-1007

”Här är den ju”, skriker Tomas och håller upp något jag inte ser.
För att slippa skrika tillbaka och dra till mig grannarnas uppmärksamhet, kliver jag ner från stegen och går mot ladan där Tomas gått upp på vinden och öppnat ett av de stora fönstren. Lätt irriterad över att inte få plocka äpplen utan att bli störd går jag med långsamma steg över gården och drar avsiktligt med fötterna över gruset.
”Skynda dig”, ropar Tomas från luckan där trappan slutar och övergår till en tunn, skranglig, hemmabyggd stege. Han har på sig skjortan jag gav honom på morgonen, och ett par slitna jeans som hänger likt en säck över hans smala höfter. Svetten rinner över det grova ansiktet och naglarna är skivade och delvis trasiga längst upp.
”Titta”, fortsätter han och håller fram en mässingfärgad platta med en metallbåge på – en dörrklapp.
”Oj”, säger jag och minnen från långt tillbaka fullkomligt öser in i hjärnan. Dofter och bekanta röster, en och annan känsla, men framförallt huset där den alltid varit placerad.
”Så du känner igen den”, säger Tomas och lägger den kalla metallen i min framsträckta hand.
Jag omsluter den med fingrarna och lägger den mot mitt bröst och blundar.
”Du verkar gilla den. Låt oss spika upp eländet på vår dörr”, säger Tomas och tar den ifrån mig.
Visslande går han nerför trapporna och ut i solskenet, klappar i förbifarten Maja som stryker sig mot hans ben och jamar, hämtar hammaren från fönsterbrädet i hallen och snurrar runt verktyget flera varv.
”Du är vacker”, mumlar jag och studerar hans tjocka läppar som slutat kyssa mig. ”Den bästa.”
Tomas bankar fast dörrklappen med två mässingfärgade spikar och backar för att se att det sitter rakt. Han lägger armen över mina axlar och jag förnimmer doften av svett och piptobak.
”Skulle inte du sluta”, säger jag och känner magen knyta sig av obehag. ”Vi var väl överens om det?”
De tjocka läpparna förvandlas till två smala streck och det rycker vid tinningen invid hans ena öga. Ögonen är svarta när de möter mina.
”Sluta tjata, Maja. Jag bestämmer själv.”
En tjock, grön spyfluga sätter sig på dörren bredvid dörrklappen, och tvättar sig. Med jämna mellanrum surrar den och flyger upp för att byta läge.



14 augusti 2016

ADHD-en-energi-eller-en belastning

Den tjugoandra augusti börjar barnen skolan igen och som en uppladdning pluggar Razmus matte som han lovade sin fröken. Sjuan blir säkert mycket tuffare än vi kan föreställa oss, men jag har tagit ett stadigt tag i livet och laddat jag med inför att tjata till mig läxläsningsstunder och att han ska gå på "tråkiga" musiklektioner bara för att få betyg i dem.
Zabine ska fortsätta musikskolan och varva dagarna med FEJM-skolan och ridskola. Ja, hon har skippat dansen och ska rida istället. Jag skickade helt enkelt iväg henne på läger i sommar för att testa om hon hade det rätta intresset. Tanken är att jag också ska rida - det var över trettio år sedan jag sst satte på en häst och jag har saknat det enormt. På det här sättet kan jag och Zabine ha tid tillsammans, ensamma. Kanske vi köper egen häst så småningom, men inget är bestämt ännu, även om det kliar i köptarmen. Jag hade en egen när jag var tretton och slutade inte rida förrän jag flyttade till Stockholm på 80-talet.
Hampuz börjar trean och ser fram mot det. Han är totalt tvärtemot Raz och älskar skolan, har toppbetyg i allt.

Just nu går diskussionsvågorna höga på nätet - är #ADHD en tillgång i livet, eller en belastning?
Vad tycker du?
I Raz fall är den just nu en belastning. Han har inte lärt sig hantera diagnosen och vi testar medicin, men den gör honom aggressiv och lättretlig. Utan är han stökig, men aldrig elak. Diagnosen gör också att han har svårt att starta upp, typ ALLT. Han kan inte ens gå och borsta tänderna utan att vi pushar på. Men värst av allt tycker jag att tjafset är. Om allt och inget, jämt. Vi har sprungit i sommar, men inte i den mängd jag haft intentionen att göra. Suck. Jag hinner inte allt som måste göras.

I mitt fall har ADHD:n mestadels varit en tillgång. Skolan var tuff så tuff. Jag läste läxorna och glömde dem lika fort, skrev ner vartenda ord läraren sa, plus texten i böckerna, och glömde ändå orden dagen efter. Jag har fortfarande allt det skrivna från gymnasiet kvar. Som ett minne. Betyget var hyfsat, men hade säkert varit ännu bättre om lärarna fattat hur jag slet. Jag har ett starkt minne av min samhällskunskaplärare som vägrade hjälpa mig och sa: "Är du så jävla dum får du skylla dig själv", när jag bad honom lära mig det här med mandat osv. Det är nämligen så att som ADHD: människa har du bara energin att göra roliga saker. De tråkiga är inte bara tråkiga, de är dödstråkiga och förtjänar inte ens att läras in. Ha, ha...du fattar va? Som vuxen tog jag beslutet att försöka lära mig nya saker resten av livet och det har jag gjort.
Det jag använt energin till är rörelse - jag har gått på gym, spelat fotboll, simmat, sprungit, tar alltid trapporna istället för hissen...springer istället för att gå, är uppe sent om nätterna.
Mina killar har fått känna på...och det dröjde länge innan jag träffade en jämlike. Peter och jag är som två syskon födda av samma mor, men ändå inte.

Nu ska jag käka frukost och sedan starta upp de andra. De har haft sovmorgon.
Ha en underbar dag

19 juni 2016

ADHD tar inte sommarlov

Det har gått en vecka på sommarlovet och Razmus har varit fri från medicin lika länge. Han stökar med lillebror så fort han kan och vi pysslar och försöker få ihop dagarna så att Raz är antingen med oss, eller någon annanstans. Det går inte att ha dem i samma rum utan att de tjafsar. Om ALLT och inget. Suck.
Det har regnat några dagar och studsmattan som vanligtvis är mycket användbar i syftet att få bort överskottsenergin hos barnen, är blöt. 
Peter tapetserar i barnens nya rum och det blir jättefint.
Zabines rum ska det bara målas några väggar i sedan är det dags för element, golv och fönsterkarmar innan inflyttning. Hon hoppar av glädje och längtar. Det förstår jag. Nu delar hon ett litet rum med pojkarna och det är ganska spänt mellan dem emellanåt.
Raz ADHD gör inte saken enklare. Det ska bli intressant att se hur saker och ting utvecklar sig när han får eget rum.
Hampuz rum får panel och det blir jättefint på alla sätt.
Min förkylning börjar ge med sig och Zabine har tagit över stafettpinnen. Typiskt. Hon ska sjunga, dansa och spela teater nästa vecka....via FEJM förstås. Zabine sjunger och dansar trots förkylningen, men rösten brister emellanåt och hon gör inga inspelningar på instagram eller några andra sociala medier. Youtubesidan jag ska starta upp till henne tar mer tid än jag har och får stå på vänt medan jag avslutar konton med mera som hörde till mitt gamla företag, och bokslut, överföringar och annat tar vid. Tur att jag har världens bästa bokföringstjej som hjälper mig. 

Midsommar blir lugn. det där med att festa har jag växt ifrån och bekvämligheten gör att jag inte längtar efter att sova i tält som blir dyngsurt av regn. För det regnar ju alltid på midsommar :)
Mina stackars Hostor som fick bladen genomborrade av hagel börjar sakta återhämta sig från chocken och till och med blomma. Inte dåligt alls eftersom de är nyplanterade. Trädpionen slog ut och försvann. Snopet. Jag som väntat så. Jag hann inte ens fotografera den i all sin prakt. Regnet tog den.

Vi har jobbat hårt hela veckan på tak och i trädgårdar och lär väl göra på samma sätt nästa vecka, ja, in till midsommar i alla fall. Kunderna står på kö, och jag klagar inte.

Ha en fortsatt bra dag



15 juni 2016

ADHD-Telia-telefonkostnader

Razmus och de andra har äntligen sommarlov och njuter i fulla muggar.
På det sista BUP-besöket kom vi överens om att Raz skulle ha uppehåll med concertan. Han har blivit allt mer stickig och elak vartefter de höjt dosen tycker vi härhemma och drar ett djupt andetag inför hur han ska bli utan medicin.
Igår var han med oss och hjälpte till hos en kund. Han körde mossrivare, krattade och klippte grenar, pratade och skojade. Kort sagt var den han var innan vi började medicinera. Lite tjatig emellanåt, men ändå okej. Alltså ska han nog inte ha högre dos än vi föräldrar sa till om.
I sommar ska jag plugga med Raz eftersom hans betyg inte var speciellt bra, jo...det i engelska. Han fick c+. Det nya systemet med bokstäver gör mig allmänt förvirrad, men vår älskade barnvakt Rita har förklarat så till och med jag fattar.
Idag har jag hemmajobbardag, dvs kör bokföring, försöker avsluta affärerna på våra enskilda företag och få fart på det nya AB:t. Inte det lättaste. En hemsida ska jag också tota ihop. Det ringer försäljare heeeeeela tiden som jättegärna står till tjänst för diverse pengar. Mycket pengar.
Jag för en diskussion med #Telia om varför vår telefonkostnad fördubblades hos dem när vi lade in om företagsabonnemang. Svaret vi fick var: 
"Anledningen till varför era abonnemang ser annorlunda ut dag är för att Telia inte erbjuder samma abonnemang för företag som privatpersoner."
Jaså, inget annat, tänker jag och fnyser.
Låt oss se på vad som är annorlunda. (Ja, jag är sur på dem. Känner mig lurad. Dessutom har de stooooora problem med att leverera nät ut hit och emellanåt måste vi gå ut i hallen för att överhuvudtaget få någon täckning alls.)
Förut hade vi 20GB mobilt bredband i månaden a´199 spänn och ett mobilt abonnemang som hette mobil komplett, med en anslutning till Peters telefon. Han ringer mycket, men surfar inte. Jag surfar mer och ringer sällan. Vi pröjsade 449:-/mån tillsammans och hade 4GB att dela på. Det räckte gott och väl.
Nu har Telia minskat mängden till 1GB per telefon och vad jag förstår ska vi betala 561:-/st.
Det mobila bredbandet har de strypt till 10GB och vi betalar 250:-/mån.
Det fasta bredbandet har de också höjt (nästan dubbelt)
Suck, suck och dubbelsuck.
Hur gör ni som har företag? Betalar snällt? Ifrågasätter?

Nä, nu ska jag jobba vidare.
Ha en underbar dag
Kram