Benjamin Larsson lägger handen på översta delen av ratten och svänger långsamt in på den lilla skogsvägen för att hitta ett ställe att pissa på,
Vägen är illa medfaren, och Rovern skumpar betänkligt. Han hör att avgasröret slår i marken flera gånger, och fruktar att det ska gå av. Det är närmare trettio mil hem, och Benjamin känner ingen här…inte längre.
På vardera sidan om vägen står en kort snöpudrad granskog som är alldeles för perfekt för att ha sått sig själv, och bakom den skymtar han några höga tallar. I en blixtflash ser han sig själv bunden vid en av dem, och blinkar för att bli av med bilden. Det är ett minne som puffats långt bak, men då och då slinker ut. Benjamin känner den skrovliga ytan från tallen under händerna, och doften av kåda klättrar upp i näsan.
Ett skrämt rådjur skuttar iväg, och Benjamin lägger snabbt handen över kameran som ligger på sätet bredvid, och snäpper vant av linsskyddet.
Det prasslar av kartan som ligger hopvikt under den, och två silverfärgade tärningar, stora som sockerbitar faller ned på golvet.
Benjamin minns hur pappan som var fotograf levde genom linsen, istället för med honom och mamma Hanna. Alla kvällar då maten kallnat i väntan på mästerfotografen Jens Larsson.
Som sexåring fick Benjamin en egen kamera. Ingen enkel sak utan en rejäl system kamera med väska och allt. Den låg gömd i en grop på gården sedan länge. Han berättade aldrig att barnen slagit den i stenen, trampat på dess skal tills den låg i småbitar. Lögnen att någon stulit den var enklare.
Mammans hopp hade varit att sonen genom fotograferandet skulle få nya vänner, men det blev snarare tvärtom. Benjamin lekte aldrig med någon, och om det hände blev de bortskrämda av stryplekarna.
Pappans slitna digitalkamera tillhör i dag Benjamins käraste ägodelar, och åtskilliga kort på unga flickor med uppspärrade rädda, ofta panikslagna ögon sitter uppsatta i det lilla huset som varit hans hemvist många år.
Som vuxen fångar han fascinerad kvinnornas dödsångest, och får ofta orgasm mitt i en fotosession. Det är viktigt för honom att mordet görs på rätt sätt, att han ser ljuset i deras ögon slockna.
Det som triggar igång Benjamin varje gång är den röda massan som nästan dansar framför ögonen och ber om att få bli berört. Det och tiden på dygnet är två centrala delar i Benjamins beteende. Det andra är förträngt, intryckt i ett litet hörn av hjärnan, och kommer bara ut i det fria sena nätter då han inte kan sova. Omedvetet. Osett.
Benjamin skakar på huvudet när bilderna poppar upp i huvudet, och stoppar in en cd-skiva med en språkkurs i engelska.
Den gamla bilen är så låg att gräset som växer i mitten av vägen slår upp mot underredet. Ljudet gör så att han minns dagen då mamman fick ett av sina anfall och släppte barnvagnen som rullade iväg nedför skogsbacken, och landade i ett törnbusksnår.
Benjamin har fortfarande ärren kvar, och trots att han var knappt tre år minns han ljudet då vagnen i full fart åkte längs skogsvägen med skramlande hjul och ritschande underrede. Smärtan har Benjamin förträngt, likaså mammans stela blick när hon gick förbi honom efteråt, oförmögen att registrera något.
Plötsligt tar vägen slut, och de korta granarna byts ut till höga björkar med några rödorangefärgade löv, blandat med avbladade ekar som bär samma omfång som bilens svarta däck.
Mörkgråa hotfulla moln täcker himlen, och lätta regndroppar faller mot den blåskimrande motorhuven.
Cd-skivan krånglar och vill inte stanna inne. Till slut drar han ut den, och lägger tillbaka skivan ordentligt i facket.
Benjamin är så pissnödig att han trotsar vätan, och kliver ur bilen, rakt i en hög med älgskit.
”Men vad sjutton…”
Med en grimas torkar han av foten mot höstlöven som vinden blåst ihop i små högar, och stegar fram till ett av träden.
Regnet börjar ösa ned, och Benjamin känner hur vattnet skapar små rännilar på huden. Det är isande kallt och luften fylls av ljudet från vätskande droppar som träffar kvarvarande höstlöv, och mark med ett tunt täcke snö.
Plötsligt sträcker Benjamin ut armarna och snurrar runt, runt med ansiktet mot himlen. Det mörka halvlånga håret klibbar mot det kantiga ansiktet, och Benjamin känner för första gången på mycket länge lycka, ren och sann lycka. Han är tillbaka där allt började, och efter besöket här i barndomsstaden kommer allt att förändras. Istället för att stjäla bilar och göra inbrott ska han börja jobba, vart vet han inte, men han har tagit ett beslut. Olafs ord innan de skildes stärkte viljan att förändras. Den snälla skrothandlaren tror på Benjamin, och stöttar honom, har alltid gjort.
Regnet avtar, och har nästan helt stannat av när han kliver in i sin gamla blåa Rover.
Klockans visare tickar in på halv åtta, och pirrandet i underlivet tilltar alltmer. Benjamin lägger handen över lemmen och smeker den sakta.
”Inte än.” viskar han nästan ohörbart. ”Inte än. Vänta tills klockan blir åtta vännen.”
På väg tillbaka mot bygden ser han henne på långt avstånd i strålkastarnas sken.
Den unga flickan är klädd i en röd kappa och vita långa gummistövlar. Hon haltar lätt, och skapar på så vis en vågrörelse i det röda håret som når långt ned på ändan. En vit dimma ligger som ett trolldomsbälte över marken, vilar några meter över frostade grässtrån och buskar. Stämningen är nästan magisk, och Benjamin vill stanna tiden för att frysa den i ett evigt standby.
En mörk Jeep kommer farande i full fart och kör om honom, men saktar in bredvid flickan.
Benjamin drar ned fönstret och hör hur en ung röst ropar på henne.
”Hörru bruden, hoppa in vetja. Vi kan köra dig hem. Vart ska du?”
” Tack, men jag går. Jag bor bortom nästnästa kurva.”
”Äh, kom igen nu. Vi är inte farliga…”
Benjamin hör att de skrattar rått, och saktar in ytterligare. Han trummar med fingrarna mot plåten.
Jeepen rivstartar, och försvinner utom synhåll. Ljudet då de slirar i kurvorna ekar över skogen.
Han kör sakta upp bakom henne och stänger av helljuset.
Flickan går först fortare, men sackar av och sneglar in i bilen då Benjamin kommer jämte henne.
”Godkväll, behöver du lift?” Han lutar sig över växelspaken för att möta flickans blick. ”Jag har gott om plats. Barnen…” Benjamin avslutar inte meningen, väl medveten om att flickorna brukar bli lugnade av barnstolen som sitter i baksätet. ”Jag har kört runt lite medan min fru är hos morsan med ungarna.”
Den fjortonåriga flickan tvekar, och tittar besvärat runt i omgivningen.
”Jag…”, säger hon och biter sig i underläppen. ”Jag får inte åka med främmande män, men…”
Flickan lirkar foten ur stöveln och studerar ett blodigt skavsår på hälen. Hon drar med fingret i en nästan smeksam rörelse över foten, och ler mot honom.
”Å andra sidan kommer jag nog inte hem utan att ta av mig, och det är för kallt.”
Han ser de blåa ögonen vidgas då deras blickar möts.
”Jag heter Benjamin, Benjamin Larsson.”, Han flyttar bort kameran och kartan. ”Det är bra att du är försiktig. Jag hoppas att ungarna blir likadana.”
Benjamin lägger handen mot en knapp under ratten, och känner svetten rinna under armarna.
”Jag kommer faktiskt härifrån, bodde neråt ån till, inte långt från city. Nära Långnäs brygga.”
Den kyliga luften som omger henne får hans hud att knottras.
”Sandra Fjellström. Då känner du säkert min pappa. Han jobbar i Rengsjö idag, men…”
Flickan tystnar och rodnar.
”Förlåt, jag brukar inte prata så här mycket, men du verkar schysst.”
När hon öppnar dörren håller Benjamin andan.
Det där magiska ögonblicket då flickorna litar på honom och lägger sitt liv i hans händer är alltid så speciellt.
Egentligen vill Benjamin lägga remmen runt den spröda nacken och strypa henne på direkten, men rädslan att bli upptäckt gör honom försiktig.
Ljudet från Sandras andetag ekar i Benjamins öron, och han smeker det röda med blicken medan lemmen växer.
Hon blir den sista, den tjugonde. Cirkeln är sluten. Efter det här skall han ändra sitt liv, och falla in i mallen med Svenssonliv.
Eller? Var han dömd att dö som oskuld, utan att någonsin ha älskat, eller blivit älskad? Benjamin drar det våta, lockiga håret från ansiktet och blottar ett vitt, långt ärr som går över kinden. Funderar på att torka av sig, men bestämmer sig för att låta bli. Värmen i bilen skulle hjälpa honom.
När Benjamin sträcker på de långa, smala benen ser han i ögonvrån hur Sandra drar sig mot bildörren som är låst. Faan, det här är inte alls bra, tänker Benjamin.
”Lugn, jag måste ha dörren så för att du inte ska falla ut. Ibland öppnas den av sig själv.” Rösten är hes, och trots kylan svettas han. ”Min fru…”
”Släpp ut mig.”, säger hon lugnt, och trycker sig hårdare mot dörren ”Öppna dörren.”
”Vänta lite så ska jag…”, mumlar Benjamin, och njuter av hennes rädsla. ”Ibland krånglar den…”
Han lutar sig över henne, och drar i den gamla spaken.
”Underligt..” Benjamin sträcker sig bakåt efter kameran i baksätet.
”De väntar på mig därhemma. Min mobil hade slut på batteri, men…de väntar.”, flämtar hon och kastar sig med kroppen mot dörren. ”Öppna!”
”Det går fort. Jag är snabb.”, viskar han smeksamt och ser hur ögonen fylls av skräck på flickan när hon förstår innebörden. ”Ingen har hittills klagat.”
Benjamin tar upp kameran och lyfter den mot sitt ansikte.
”Säg omelett.” Blixten lyser upp bilens inre, och flickan.
”Min pappa är pol…”
Den tunna remmen som läggs runt halsen på Sandra avbryter henne mitt i meningen. Benjamin riktar flickans ansikte mot sig och drar hårdare och hårdare tills hon svimmar. Han känner hur lemmen trycker mot dragkedjan i byxorna.
Hennes huvud slår i instrumentpanelen, och den späda kroppen glider ned mellan sätet och luckan som öppnats då hon sparkade på den.
Benjamin trycker hennes huvud mot sätet, startar bilen och kör ut från gruskanten. Avgasröret ger ifrån sig ett klagande läte över behandlingen, och en lastbil som kommer i döda vinkeln får väja då den blåa Rovern kör ut i vägbanan.
”Attans, hur kunde jag missa den där?”
Benjamin tänder hellyset och öppnar gylfen på jeansen som är full av hål och slarvigt limmade tyglappar.
Med långsamma drag rör han förhuden fram och tillbaka.
Efter en liten stund vaknar Sandra och försöker skrika. Hon fäktar med armarna, och trycker sig uppåt.
”Tyst fitta!”, skriker Benjamin, och tittar på hastighetsmätaren för att inte överskrida det som gäller. ”Nu är det jag som bestämmer.” Hans hand öppnas och sluts gång på gång. ”Du bad om det…du…bad om det.” Saliven stänker då han pratar.
Flickan tittar på honom, med huvudet lutat mot sätet som är nedblodat. Hon har svårt att få luft, och ögonvitorna syns.
”Faan också…du är ju speciell. Så speciell. Varför skulle du tvunget kämpa emot?” skriker Benjamin och kämpar med tårarna. ”Du är den sista, fattar du…den sista.”
Han smeker henne över håret.
”Du är den sista.”, säger Benjamin vemodigt.
Några kilometer senare kör han in på en avtagsväg och drar ut kroppen.
Benjamin öppnar bältet. Sliter bort flickans tights och trosor. Kör hetsigt in sin lem.
”Du ska få se…”
Benjamin dunkar flickans huvud mot motorhuven gång på gång, medan han pumpar fram och tillbaka. Blodet rinner från bakhuvudet på henne.
”Din jävla fitta, hur kunde du? Hur kunde du? Jag var bara ett barn.”, mumlar han och trycker in lemmen om och om igen utan att få utlösning.
Benjamin tar upp sin välslipade fällkniv, sticker in den i ena ögat, och vrider den runt, runt tills det återstår en blodig massa.
”Titta inte på mig!”, skriker han, och gör samma sak med det andra ögat innan flickans kropp faller ned från motorhuven. ”Titta…inte…på…mig.” flämtar Benjamin.
En uggla skyndar vidare skrämd av vildheten hos människan på marken under den.
Flaxandet fyller Benjamins hjärna, och han skakar på huvudet under tiden som han tar ett hårt tag i flickans hår och lägger henne över huven igen.
”Oh nej, än är det inte klart.”
Benjamin samlar ihop den röda samlingen av tjocka hårstrån, och tvinnar det runt handen, sedan lägger han den välslipade knivspetsen mot tinningens översta del och skär en djup skåra längs hårets linje så att skalpen följer med. Blodet rinner över armarna, men Benjamin bara torkar sig med ärmen på tröjan och fortsätter skalperingen med blicken stadigt på kniven. Han vill äga det röda. Linda in sig i det. Lukta på det.
När arbetet är klart lägger han ned sin trofe på den ångande motorhuven. Lyfter upp kroppen. Går några meter in i skogen, och tänker just kasta den ifrån sig då platsen badar i ljussken, och blinkande blåa lampor.
”Polisen. Upp med händerna så jag kan se dem!”, skriker någon ostadigt, och ställer sig bredbent med ett vapen riktat mot ryggen på Benjamin. ”Upp med händerna säger jag!”
