Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa och våldsamma våldtäkter och mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 augusti 2016

ADHD-en-energi-eller-en belastning

Den tjugoandra augusti börjar barnen skolan igen och som en uppladdning pluggar Razmus matte som han lovade sin fröken. Sjuan blir säkert mycket tuffare än vi kan föreställa oss, men jag har tagit ett stadigt tag i livet och laddat jag med inför att tjata till mig läxläsningsstunder och att han ska gå på "tråkiga" musiklektioner bara för att få betyg i dem.
Zabine ska fortsätta musikskolan och varva dagarna med FEJM-skolan och ridskola. Ja, hon har skippat dansen och ska rida istället. Jag skickade helt enkelt iväg henne på läger i sommar för att testa om hon hade det rätta intresset. Tanken är att jag också ska rida - det var över trettio år sedan jag sst satte på en häst och jag har saknat det enormt. På det här sättet kan jag och Zabine ha tid tillsammans, ensamma. Kanske vi köper egen häst så småningom, men inget är bestämt ännu, även om det kliar i köptarmen. Jag hade en egen när jag var tretton och slutade inte rida förrän jag flyttade till Stockholm på 80-talet.
Hampuz börjar trean och ser fram mot det. Han är totalt tvärtemot Raz och älskar skolan, har toppbetyg i allt.

Just nu går diskussionsvågorna höga på nätet - är #ADHD en tillgång i livet, eller en belastning?
Vad tycker du?
I Raz fall är den just nu en belastning. Han har inte lärt sig hantera diagnosen och vi testar medicin, men den gör honom aggressiv och lättretlig. Utan är han stökig, men aldrig elak. Diagnosen gör också att han har svårt att starta upp, typ ALLT. Han kan inte ens gå och borsta tänderna utan att vi pushar på. Men värst av allt tycker jag att tjafset är. Om allt och inget, jämt. Vi har sprungit i sommar, men inte i den mängd jag haft intentionen att göra. Suck. Jag hinner inte allt som måste göras.

I mitt fall har ADHD:n mestadels varit en tillgång. Skolan var tuff så tuff. Jag läste läxorna och glömde dem lika fort, skrev ner vartenda ord läraren sa, plus texten i böckerna, och glömde ändå orden dagen efter. Jag har fortfarande allt det skrivna från gymnasiet kvar. Som ett minne. Betyget var hyfsat, men hade säkert varit ännu bättre om lärarna fattat hur jag slet. Jag har ett starkt minne av min samhällskunskaplärare som vägrade hjälpa mig och sa: "Är du så jävla dum får du skylla dig själv", när jag bad honom lära mig det här med mandat osv. Det är nämligen så att som ADHD: människa har du bara energin att göra roliga saker. De tråkiga är inte bara tråkiga, de är dödstråkiga och förtjänar inte ens att läras in. Ha, ha...du fattar va? Som vuxen tog jag beslutet att försöka lära mig nya saker resten av livet och det har jag gjort.
Det jag använt energin till är rörelse - jag har gått på gym, spelat fotboll, simmat, sprungit, tar alltid trapporna istället för hissen...springer istället för att gå, är uppe sent om nätterna.
Mina killar har fått känna på...och det dröjde länge innan jag träffade en jämlike. Peter och jag är som två syskon födda av samma mor, men ändå inte.

Nu ska jag käka frukost och sedan starta upp de andra. De har haft sovmorgon.
Ha en underbar dag

19 juni 2016

ADHD tar inte sommarlov

Det har gått en vecka på sommarlovet och Razmus har varit fri från medicin lika länge. Han stökar med lillebror så fort han kan och vi pysslar och försöker få ihop dagarna så att Raz är antingen med oss, eller någon annanstans. Det går inte att ha dem i samma rum utan att de tjafsar. Om ALLT och inget. Suck.
Det har regnat några dagar och studsmattan som vanligtvis är mycket användbar i syftet att få bort överskottsenergin hos barnen, är blöt. 
Peter tapetserar i barnens nya rum och det blir jättefint.
Zabines rum ska det bara målas några väggar i sedan är det dags för element, golv och fönsterkarmar innan inflyttning. Hon hoppar av glädje och längtar. Det förstår jag. Nu delar hon ett litet rum med pojkarna och det är ganska spänt mellan dem emellanåt.
Raz ADHD gör inte saken enklare. Det ska bli intressant att se hur saker och ting utvecklar sig när han får eget rum.
Hampuz rum får panel och det blir jättefint på alla sätt.
Min förkylning börjar ge med sig och Zabine har tagit över stafettpinnen. Typiskt. Hon ska sjunga, dansa och spela teater nästa vecka....via FEJM förstås. Zabine sjunger och dansar trots förkylningen, men rösten brister emellanåt och hon gör inga inspelningar på instagram eller några andra sociala medier. Youtubesidan jag ska starta upp till henne tar mer tid än jag har och får stå på vänt medan jag avslutar konton med mera som hörde till mitt gamla företag, och bokslut, överföringar och annat tar vid. Tur att jag har världens bästa bokföringstjej som hjälper mig. 

Midsommar blir lugn. det där med att festa har jag växt ifrån och bekvämligheten gör att jag inte längtar efter att sova i tält som blir dyngsurt av regn. För det regnar ju alltid på midsommar :)
Mina stackars Hostor som fick bladen genomborrade av hagel börjar sakta återhämta sig från chocken och till och med blomma. Inte dåligt alls eftersom de är nyplanterade. Trädpionen slog ut och försvann. Snopet. Jag som väntat så. Jag hann inte ens fotografera den i all sin prakt. Regnet tog den.

Vi har jobbat hårt hela veckan på tak och i trädgårdar och lär väl göra på samma sätt nästa vecka, ja, in till midsommar i alla fall. Kunderna står på kö, och jag klagar inte.

Ha en fortsatt bra dag



15 juni 2016

ADHD-Telia-telefonkostnader

Razmus och de andra har äntligen sommarlov och njuter i fulla muggar.
På det sista BUP-besöket kom vi överens om att Raz skulle ha uppehåll med concertan. Han har blivit allt mer stickig och elak vartefter de höjt dosen tycker vi härhemma och drar ett djupt andetag inför hur han ska bli utan medicin.
Igår var han med oss och hjälpte till hos en kund. Han körde mossrivare, krattade och klippte grenar, pratade och skojade. Kort sagt var den han var innan vi började medicinera. Lite tjatig emellanåt, men ändå okej. Alltså ska han nog inte ha högre dos än vi föräldrar sa till om.
I sommar ska jag plugga med Raz eftersom hans betyg inte var speciellt bra, jo...det i engelska. Han fick c+. Det nya systemet med bokstäver gör mig allmänt förvirrad, men vår älskade barnvakt Rita har förklarat så till och med jag fattar.
Idag har jag hemmajobbardag, dvs kör bokföring, försöker avsluta affärerna på våra enskilda företag och få fart på det nya AB:t. Inte det lättaste. En hemsida ska jag också tota ihop. Det ringer försäljare heeeeeela tiden som jättegärna står till tjänst för diverse pengar. Mycket pengar.
Jag för en diskussion med #Telia om varför vår telefonkostnad fördubblades hos dem när vi lade in om företagsabonnemang. Svaret vi fick var: 
"Anledningen till varför era abonnemang ser annorlunda ut dag är för att Telia inte erbjuder samma abonnemang för företag som privatpersoner."
Jaså, inget annat, tänker jag och fnyser.
Låt oss se på vad som är annorlunda. (Ja, jag är sur på dem. Känner mig lurad. Dessutom har de stooooora problem med att leverera nät ut hit och emellanåt måste vi gå ut i hallen för att överhuvudtaget få någon täckning alls.)
Förut hade vi 20GB mobilt bredband i månaden a´199 spänn och ett mobilt abonnemang som hette mobil komplett, med en anslutning till Peters telefon. Han ringer mycket, men surfar inte. Jag surfar mer och ringer sällan. Vi pröjsade 449:-/mån tillsammans och hade 4GB att dela på. Det räckte gott och väl.
Nu har Telia minskat mängden till 1GB per telefon och vad jag förstår ska vi betala 561:-/st.
Det mobila bredbandet har de strypt till 10GB och vi betalar 250:-/mån.
Det fasta bredbandet har de också höjt (nästan dubbelt)
Suck, suck och dubbelsuck.
Hur gör ni som har företag? Betalar snällt? Ifrågasätter?

Nä, nu ska jag jobba vidare.
Ha en underbar dag
Kram






29 april 2016

Dagboksinlägg

Det går hett till här på mornarna. Razmus som alltid varit morgonpigg har numera extremt svårt att gå upp och måste väckas ett antal gånger. Zabine är en liten virrpanna och hittar varken kläder, ryggsäck eller något annat och hon ratar allt vad frukost heter, men blir tvingad av oss att äta lite iallafall. De får ju inte lunch förrän vid tolv. Själv skulle jag aldrig klara mig utan frukost. Det är det viktigaste målet på dagen i mina ögon. Lunch och middag brukar jag emellanåt glömma bort. Tur att jag har barn som påminner mig :)
Eftersom jag skulle med Raz till BUP på koll körde jag först Hampuz sedan Zabine till skolan och  anmälde frånvaro på Raz till skolan. Alla värden ser bra ut och Raz fick order om att äta mellis. Han har tappat 2 kg sedan han påbörjade tablettätandet.
I veckan har jag om igen ilsknat till på skolan och via mejl till studierektorn ifrågasatt varför inte Raz får använda en ipad på alla lektioner. Ja, förutom gympan och barnkunskapen då. Det känns nästan löjligt att andra barn med diagnos får en egen ipad som de alltid har med sig i skolan. jag berättade hur jag själv använder min ipad för att underlätta vardagen och frågade varför Raz nödvändigtvis måste skriva upp det som fröken skrev på tavlan och istället få fotografera texten. Det är ju ändå jag som pluggar med honom, och jag kan inte tillbringa en massa tid i skolan för att kolla vad Raz ska plugga. Det är inte lätt att ha barn med #ADHD. Ibland är det ren kamp.
Igår t.ex hade Raz inte antecknat det fröken sa och vi fick med gemensamma krafter googla på orden han skulle lära sig och utifrån det sedan skriva en egen liten resumé´. Suck, suck och dubbelsuck. vad Raz tyckte om det hela behöver jag säkert inte tala om. Men...han gjorde läxan och det ska han ha en eloge för. Idag berättade han att han fått toppoäng på provet och en glass som belöning.

Jag och Peter har varit på Handelsbanken för att öppna ett konto till nya aktiebolaget som ska ha namnet Grödinge tak & trädgård. Tanten berättade för oss att det minsann inte är lätt att få konto hos dem och sköt fram en hög papper som vi ska skriva på och skicka till dem. Hon frågade om Peter skulle ha sina privat besparingar där och om vi ville ha huslånen hos dem. Bra fråga. Nästa , tack...
Allt är ju beroende på hur hög ränta de tar, vilket jag måste kolla.
När vi åkte därifrån var jag upprörd och sur över deras ovilja att ta emot oss med öppna armar och vara glad att vi vill bli deras kund.
Hå, hå, jaja
Vi hämtade barnen på hemvägen och rensade övervåningen på gammalt gips och brädor som vi langade in i pickupen. Imorgon blir det en sväng till återvinningen igen.
Jag fixade tre olika maträtter och gav barnen det de älskar mest. Hampuz älskar blodpudding med jordgubbssylt, Raz åt köttbullar med nachos, och vi vuxna fick revbensspjäll med nachos. Tyvärr var revbensspjällen ganska tråkig i smaken. Inget sting alls.

Ikväll har jag samlat banksiffror och på söndag ska vi tillsammans med vår bokföringstjej gå in på Verksamt och öppna bolag. Spännande. Ska bli intressant att se hur det går med skatten. Om det blir billigare som det sägs.
Nu har barnen badat och ligger framför varsin film. Peter slöar framför teven med Razmus och jag...skriver.

Imorgon ska vi bygga ställning runt grannens hus och sedan lägga plåttak där. Håll trummar och tår att det blir sol imorgon, eller i alla fall snö och regnfritt.

Nu är det dags att stänga datorn. 
Godnattkram

22 april 2016

Nöjd? Rädd?

Ännu en ikon har dött. Jag lyssnar noga på texten till Purple rain medan tonerna droppar in i mina vener och fötterna trampar fram över golvet i takt. Undrar för mig själv varför människor aldrig är nöjda med det de har. I tidningen står det att han hade drogproblem. Vem av dessa stjärnor har inte det, tänker jag för mig själv och stänger av cd:n när sista tonen ebbat ut i rummet.
Senast idag hade jag en diskussion med dottern om det här med att vara nöjd. Hon har långt, lockigt, ljust hår - en liten trollunge med turkosblåa ögon och ett stort brett leende,
"Mamma, jag vill ha mörkt, rakt hår", säger hon och drar i lockarna. 
"Varför då", frågar jag och håller ögonen på vägen som slingrar sig genom landskapet. "Du är ju jättesöt som du är."
Jag vill det bara", säger hon tvärsäkert.
"Men, Stumpan, är det inte konstigt att de som har lockigt hår vill ha rakt, och de som har rakt vill ha lockigt. Och vet du vad..." Jag möter hennes ögon i spegeln. "De som är vita, solar för att bli bruna, och de som är mörka bleker sig för att bli vita. Är inte det underligt?"
Jag ser att hon får en rynka i pannan.
"Alla vill alltid ha det som de inte har", fortsätter jag. "Vi människor är funtade på det sättet."
"Men", säger hon och biter sig i överläppen. "Är det okej om jag färgar topparna turkos då?"
Jag skrattar och nickar: "Jo, det kan jag nog fixa, men du måste lära dig att älska dig själv som du är, inte sträva efter att bli någon annan, oavsett du har en massa pengar eller ej."
"Jag lovar", skrattar hon och lutar sig bakåt.
När jag var ung hade jag två stora mål i livet, att bli sångerska och författare. Det första var jag på god väg att uppfylla när jag som nittonåring flyttade till Stockholm och började sjunga i ett känt band. Tyvärr, förstördes alla framtidsplaner av en äcklig man som tyckte att flickor i hans närhet skulle utnyttjas som betalning för deras drömmål. Jag stack. Fort. Och slutade sjunga.
Men skrivandet har jag alltid haft kvar, på ett eller annat sätt. Som en luftsluss när jag blev illa behandlad av pojkvänner och som en bro för att förstå mitt egna handlande. Dagböckerna står nu i en bokhylla, tummade, fyllda med min ungdom.
Barn och ungdomar har nog aldrig haft det så tufft som nu. De får knappt vara barn och har behå långt innan det är dags, sminkar sig redan som nioåringar, och ser ut som små kvinnor - kopior av sin mamma. Jag var runt tjugo innan jag hade kajal första gången, och mascaran kom in i mitt liv när jag var någonstans vid arton. Jag älskade kläder, och klippte mig själv i coola frisyrer, men upp till tretton var jag ett barn. Från ett tryggt hem.
Mamma var mycket bestämd med att innan jag fyllt tretton skulle jag inte gå på några diskotek, och så blev det. Men, efter den dagen var jag ute jämt. Varje helg gick jag och mina vänner ut och dansade. Min första fylla kom i samma veva, och jag hade redan tjuvrökt, men inte gillat det.
Jag älskade mitt liv och hade inte en tanke på vare sig större tuttar eller plastikkirurgi för att göra näsan smalare. På något sätt var vi tjejer friare på den tiden. Nu är det i och för sig upp till var och en att anamma mode med mera, men...det skrämmer mig att Zabine så småningom ska leva i detta, utsättas för medias påtryckningar, killars tjat om att raka sig både här och där, vara med i trekanter och fyrkanter, men ändå bli en självständig, stark individ som kan stå för den hon är.
Helst vill jag skicka iväg henne på både självförsvarskurs och sätta på henne skyddsväst och lära henne hantera kniv. Vi pratar mycket om vad som kan hända, och hur hon ska hantera det.
"Skrik om det händer något, bit, riv och sparka", säger jag gravallvarlig. "Gör allt om någon försöker något. Följ inga gäng med killar hem. Bjud absolut inte in dem till dig. Fundera noga innan du tar hem någon efter en kväll på krogen. Åk aldrig svarttaxi."
Jag har färskt i minnet hur jag betedde mig. Ha, ha...jag var sanslös. Trodde alla om gott och lät ofta killar sova över. Ibland flera. Jag bodde ju på söders höjder och hade krypavstånd till krogen, levde singel och hade en soffa att avvara. Då kunde han väl få låna den. 
En vän till mig sa åt mig att gömma mina dagböcker för barnen. Inte berätta hur jag var, om hur jag liftade fram och tillbaka mellan Stockholm och Hudiksvall eller Söderhamn. Bara för att det var spännande att träffa människor. Om resorna utomlands när jag lämnade hotellet och cyklade iväg, rätt ut i intet. Alltid nykter. Alltid nyfiken. Aldrig rädd.
Det fanns inte samma ondska då? Eller, var jag bara blåögd?



20 april 2016

En början-1006

Jag var fem år och vinterns vassa klor riste runt våra knutar. Vi hade inte sett solen på säkert en vecka och maten i vårt skåp låg på upphällningen. Leo satt vid öppna spisen och lagade släden, men Tova som brukade dra den låg fortfarande och darrade i korgen med valparna som små sugproppar på spenarna. Hennes tunga hängde ut och öronen låg tätt mot huvudet. De turkosblåa ögonen hade en ljus gardin över sig.
Jag böjde mig ner och klappade henne, lade mitt huvud tätt intill hennes.
Leo log och vände släden upp och ner.
Vi sa inte många ord till varandra för det behövdes inte. På något underligt vis visste jag vad han ville bara genom att se honom i ögonen. Min kloka bror, som fått ta på sig pappas roll alltför tidigt.
Jag föste undan täcket och klev ner på det iskalla golvet - drog åt mig väskan med kläder och valde ut ett par röda tossor som mamma gjort. Mössan som matchat dem låg säkert i varglyan. Honan hade morrande slitit den itu och sprungit iväg med resterna i munnen medan jag skälvande av skräck gömt mig långt in mellan de två stenarna. Fortfarande kunde jag vakna av den asdoftande andedräkten och skrika på hjälp utan att någon kom.
Leo visslade på mig och bad mig med en rörelse att sätta mig på kälken. Han satte på sig den omsydda selen och drog mig över golvet. Medarna gnisslade klagande och Tova reste sig upp, men föll ihop med ett gnällande.

Äntligen - dags att jobba igen

Min naprapat har gett sitt godkännande till att jag får börja jobba igen, och idag står jag här igen - på taket, med vinden vinande i håret och solen mot min hud. Sinnet svämmar över av alla dofter och en trädkrypare springer upp och ner på tallens stam. En tupp gal om och om igen hos en granne och jag fylls av en stor tacksamhet över att leva i detta nu.
Vi ska fixa taket hos vår granne - höja det, isolera och lägga plåt över. Ett lagom projekt att börja med efter att ha varit lugn flera månader.
Skrivandet har också legat på is, och jag längtar, längtar efter att börja igen. Jag har inte ens skrivit några börjor (eller slut heller).
Pojkarna har studiedag och Zabine har åkt själv till skolan med bussen. Vår duktiga jänta börjar bli så stor.
Pojkarna spelar Monopol och stundtals går det hetsigt till, med höga rop och slag i bordet, men de leker och det gillar jag. Idag har jag beslutat att de inte får spela tv-spel förrän i eftermiddag och jodå, de accepterar det - hittills, men snart kommer nog tjatet, eller inte.
Razmus mår tiptop och äter sin tablett varje morgon och har inga biverkningar. 
Han fick C på ett engelskaprov och tar sig sakta men säkert bort från bottenresultaten. Vi tjafsar ofta om pluggandet, men...han gör det.

Ha en fantastisk dag
Kram

13 april 2016

ADHD-barn-concerta-för-mycket-för-lite

Den här veckan har Razmus mycket läxor igen, och gnölar som attan över att han måste sitta med näsan i någon läxbok medan syskonen inte gör annat än roa sig.
Ämnet ett är tyska. Enkla glosor som ändå kräver rätt uttal. jag läste tyska i fem år och minns ganska mycket av det nu när jag tvingas lära mig grammatiken igen, för att inte tala om meningarna och eu som blir oj osv
Samtidigt är det skoj att prata tyska igen. Men numera finns det en stor fördel - google och alla dessa drillioner inlägg där människor delar med sig av sitt kunnande.
Igår kväll och ikväll satt vi och tittade på ett inlägg som var riktat till småbarn som skulle lära sig ABC. Fungerade perfekt på oss med. J heter till exempel jot på tyska, och y heter ypsilon, vilket vi tycker är jätteskojigt.
När tyskaläxan fastnat någorlunda läste vi SO, eller rättare sagt historia. Ämnet är frihetstiden. Intressant och jag lärde mig som vanligt massor.
För att fånga Razmus intresse när han nickar till googlade jag upp hur man tillverkar salt och silke.
Salt importerades ju till Sverige på sjuttonhundra talet, början av artonhundra.
Det ena ger det andra och när klockan slår nio har jag tjoffat i honom en hel del verkar det som.
Det är bara ett ord som verkar helt omöjligt att lära honom - lieber = hellre. Skrattande ger jag upp och han kryper till kojs.

Jag dissekerar hur han uppför sig och försöker se om det är någon skillnad på innan han började med concertan, men, nope....inte än i alla fall. Inte här hemma. Han vill inte tvätta sig, inte plugga, inte stiga upp, inte ....puh....ibland undrar jag hur han orkar vara så himlens negativ. Jag är precis tvärtom och testar på det mesta, studsar upp ur sängen på mornarna med ett leende på läpparna och är förväntansfull som ett barn på julafton över vad dagen ska föra med sig.
Razmus måste jag tjata upp och ibland dra ur sängen.
Behöver han månne högre dos, eller...är han kanske opåverkbar? Många frågor snurrar i hjärnan.
På fredag träffar vi läkaren på BUP igen, och får svar.

Kvällen har jag ägnat åt att njuta av Fejmskolans elevers sång, dans och teater. Zabine deltog och det blev lite sorgligt eftersom hon beslutat sig för att inte dansa mer. Hennes kamrater och lärare kramade om henne och bad henne ändra sig.
Vi får se i höst hur hon känner då.

På vägen hem såg vi en stor älgko som tyvärr valde att gå ifrån oss. (Vi hade stannat på vägen för att fotografera henne). Jag varnade bilarna som kom åkande med mina varningsblinkers och en buss stannade för att titta de med.

Ikväll har jag kikat på hästar och läst om islandshästar som är en av mina favvoraser. 
Men först, ska vi bli klar med barnens rum och nu är det dags att krypa till kojs och slötitta på teve en stund.

Sov gott


8 april 2016

ADHD-barn och skolväsendet fungerar frustrerande dåligt tillsammans

Frustrerad
Skickade ett mejl till Raz lärare idag.
Hon gör allt för att hjälpa honom och vi har nära kontakt, men....
Raz berättade ikväll att han är bekymrad över matten…enligt honom kan han bara få E i matte på nationella provet. Jag trodde inte ens att de fick betyg på det, att det bara var en test för att se hur ungarna i Sverige ligger till.
Sedan har jag ett problem
Enligt Razmus håller hans andra lärare typ föredrag och visar bilder på so:n,och har nu skickat hem en bibba papper med stödord om frihetstiden, gustavianska tiden osv.. Ingen hänvisning till text vi kan läsa eller så.
Jag erkänner villigt att jag inte fattar ett smack.
När han fick hem likadana papper om kristendomen letade jag upp en kille på internet som via nätet undervisar om kristendomens historia mm. sedan gjorde jag utifrån det frågor till Raz som han fick svara på. Vi höll på en hel helg. Känns inte riktigt rätt.
Razmus sa också att han inte kan få högre betyg än E i kristendom oavsett vilket resultat han åstadkommer. Detta eftersom han missat första gången och gjorde om provet.
Kan det verkligen stämma?
Han tappar helt lusten att plugga när det är så. OM det är så.
Detta är enormt frustrerande.

Han antecknar inte ett smack av det som sägs på lektionerna och har då inga anteckningar att läsa när han ska plugga?
Jag själv spelar in föredrag jag är på eftersom min hjärna ”stänger av” efter en kvart och inte tar in mer info. Då kan jag lyssna på det som sagts efteråt, men i korta etapper, och även anteckna det som är viktigt.
Barn med ADHD är funtade på samma sätt. Synapserna i hjärnan spelar spratt och konnektar inte som de ska.
Jag föreslog han lärare detta:
Att han skulle spela in föredragen hon håller. Antingen med sin mobil eller ipaden? Då kan han och jag lyssna på det efteråt.
Jag kan ju inte påverka vad han gör i skolan.

Läste i tidningen söderförort om en lärare som spelade in alla lektioner han hade och la ut dem på ett ställe där eleverna kunde hämta det och plugga in det som behövdes hemma. En underbar ide´tycker jag. Vi borde använda tekniken istället för dissa den.
På det viset missade inte barnen en enda lektion, även om de var sjuka.

Får det verkligen vara så här?
Borde inte funktionhindrade barn få sk "gräddfil". Extra förmåner och hjälp att klara av skolan på det enda sätt som fungerar?
Annars kommer Raz inte att ha en chans i livet. Betygen ligger strax över underkänt trots att han kämpar. Jag med för den delen. Känns ibland som om jag går i skolan en andra gång.

6 april 2016

En början-1005

Så satt jag här på bryggan igen. Pank och naken i själen, med en kurrande Treo bredvid mig och fötterna nersänkta i vattnet till strax över anklarna. Stugan såg inbjudande ut, men jag ville inte gå in, inte än. Mormors röda cykel stod lutad mot garaget som egentligen var en lada som morfar byggt upp för att hysa syrrans häst när vi var på besök. Solen sjönk ner i vattnet och småfiskarna smattrade mot ytan. Vår, äntligen, tänkte jag och sänkte axlarna som varit på spänn flera veckor. Ljudet från den porlande bäcken som mynnade ut i sjön strax intill bryggan gjorde mig kissnödig och jag visste att utedasset stod olåst.
Jag vek ner byxorna och tog på mig gummistövlarna som spruckit längs med framfoten, men ändå höll fötterna någotsånär torra. Treo sprang före och satte sig vid dasset. Hur kunde han veta vart jag var på väg, tänkte jag och drog ner jeansen och satte mig på den vita frigolitringen. Väggarna var fortfarande fulla med urklipp från gamla veckorevyn - ett resultat av syrrans kreativitet när vi var unga. Om jag sträckte på mig kunde jag se den vita ytterdörren på stugan. 
Morfar varnade alltid mig och Louise för zigenarna som bodde nere på Storängen, inte långt från Karin och Caesars stora bondgård. Men, vi brydde oss inte om vad han sa, och var ofta nere hos våra vänner Charles och Beu som gjorde allt för att få livet att bli bättre, men ständigt slogs tillbaka av byns femtiotvå invånare och kommungubbarna som körde iväg familjen gång på gång.
Jag reste mig och såg att en spindel krupit in i toarullen. Struntade i att torka mig och drog upp jeansen. Naturligtvis blev det vått i trosan och jag svor åt mig själv. Med tummen och pekfingret i en spretig gest lyfte jag bort toarullen och slog den mot väggen tills spindeln ramlade ut.