Vart är vi på väg?
För några dagar sedan satt jag och pratade med en tjej som är drygt sjutton. Hon berättade att på hennes skola säljs det droger helt öppet, och att hennes vänner ibland nekat till att träffas för att de skulle sälja lite knark.
Fantasier eller verklighet? Gud vet, men jag berörs och fasar för att det kan vara sant.
Är det detta som jag skall släppa ut mina ungar i? Vad gör man som förälder för att stoppa det? Kan det stoppas, eller är den här lavinen av droger bara början? Blir det snart legalt att knarka?
Och hur skall man lära sig något i skolan om hjärnan är full av skit?
8 mars 2011
TEMA Styrka
Äh, ge mig styrka! Läser i gårdagens tidning att min favoritskådespelare Colin Firth ska spela läskig vampyr i nästa film, och suckar tungt. Snälla rara, inga fler vampyrfilmer. De går ju allihop ut på samma sak.
Det blir jämt så här. Någon gör en film eller bok som går bra sedan surfar de andra i samma spår. Boring, boring, boring. Hitta något nytt istället. Något som inte gjorts förut.
Så, då har jag fått skälla lite, nu mår jag bättre.
Idag blir det skriverier i filmmanuset hela dagen. Tänk att det skall vara så urbota svårt att få till det exakt som man vill. Jag famlar ibland efter orden som retfullt gömmer sig i hjärnans innersta skrymsle, och försöker hitta nya vinklar på det jag skrivit.
Det roliga är att scenerna kommer till mig precis när jag skall till att somna eller mitt i lunchen. Det blir många gånger jag rusar upp eller ifrån.
Vilken ironi att det både är fettisdagen och internationella kvinnodagen idag. När jag blundar och säger orden ser jag en kvinna i form av en semla som höjer handen i en segrande gest. Vad innebär det tro? Att vi kvinnor vunnit över fettet genom att fettsuga oss och skära bort, eller innebär det att tjocka accepteras lika mycket som smala?
Sug på den karamellen ett tag och skriv vad du tror.
Ha en underbar dag!
Det blir jämt så här. Någon gör en film eller bok som går bra sedan surfar de andra i samma spår. Boring, boring, boring. Hitta något nytt istället. Något som inte gjorts förut.
Så, då har jag fått skälla lite, nu mår jag bättre.
Idag blir det skriverier i filmmanuset hela dagen. Tänk att det skall vara så urbota svårt att få till det exakt som man vill. Jag famlar ibland efter orden som retfullt gömmer sig i hjärnans innersta skrymsle, och försöker hitta nya vinklar på det jag skrivit.
Det roliga är att scenerna kommer till mig precis när jag skall till att somna eller mitt i lunchen. Det blir många gånger jag rusar upp eller ifrån.
Vilken ironi att det både är fettisdagen och internationella kvinnodagen idag. När jag blundar och säger orden ser jag en kvinna i form av en semla som höjer handen i en segrande gest. Vad innebär det tro? Att vi kvinnor vunnit över fettet genom att fettsuga oss och skära bort, eller innebär det att tjocka accepteras lika mycket som smala?
Sug på den karamellen ett tag och skriv vad du tror.
Ha en underbar dag!
7 mars 2011
TEMA Erbjudande
Peters syster har haft vår sjuåring med sig till landet hela helgen, och på det sättet avlastat oss härhemma som både hostar och snorar. Jättegulligt gjort, men när grabben kom hem igår kväll så visar det sig att hon tagit sig friheten att klippa hans hår!
Tyvärr såg jag inte det förrän vi kommit hem eftersom han hade mössan på sig.
Jag blev såååå arg. Razmus sade inte så mycket om saken, men jag var förbannad och svor ve och förbannelse över fastern. Till på köpet hade hon klippt det snett, så jag fick styra till det så gott jag kunde.
Han har en mycket envis virvel mitt uppe på huvudet som måste klippas på ett visst sätt. Som det är klippt nu står den rätt upp, och Razmus ser ut som Kalle Anka i skallen.
Vad tycker ni? Är det okej att göra så här?
Kan tillägga att hon inte haft honom så mycket hos sig så han känner inte henne, och vågade säkert inte säga emot när det hände.
Hon kunde väl för sjuttsingen ringt och erbjudit ”hjälpen”?
Tyvärr såg jag inte det förrän vi kommit hem eftersom han hade mössan på sig.
Jag blev såååå arg. Razmus sade inte så mycket om saken, men jag var förbannad och svor ve och förbannelse över fastern. Till på köpet hade hon klippt det snett, så jag fick styra till det så gott jag kunde.
Han har en mycket envis virvel mitt uppe på huvudet som måste klippas på ett visst sätt. Som det är klippt nu står den rätt upp, och Razmus ser ut som Kalle Anka i skallen.
Vad tycker ni? Är det okej att göra så här?
Kan tillägga att hon inte haft honom så mycket hos sig så han känner inte henne, och vågade säkert inte säga emot när det hände.
Hon kunde väl för sjuttsingen ringt och erbjudit ”hjälpen”?
6 mars 2011
TEMA Väcka
Jag dras i expressfart från drömmens underbara värld av treåriga sonen Hampuz som bestämt att det är dags för välling, och skriker högt medan han sparkar på mina revben. Det gör ont kan jag tala om, både sparkarna och skriket i mitt redan halvdöva öra. Jag ser på klockan vid sängen som står på 06.30 och vänder suckande ryggen mot honom för att sova vidare, men det är tji i helskotta. Hampuz drar mig i håret och skriker om möjligt ännu högre. Han är en bestämd unge minstingen. Jag bävar för när han blir tonåring. Mitt nattpass vid datorn tills klockan två imorse gör inte saken bättre.
Nåväl, jag kliver upp och gör välling till odjuret, sedan lägger jag mig i soffan och slötittar på teve, men sover mest. Hampuz kryper ned under filten bredvid, och jag makar åt mig.
Natten har varit både bra och dålig. Zabine hade öronvärk och grät tills jag gav henne en supp i rumpan och hackade lite lök som jag virade in i en gasbinda och pulade in i örat. Ja skratta ni, men det fungerar…jag har använt det tricket sedan årtionden. Var själv ett sådant där så kallat öronbarn och hade ständiga problem som idag resulterat i nedsatt hörsel.
För övrigt var det en av orsakerna till att jag slutade gå ut på krogen. Tänk er själva att stå omgiven av en massa glatt pladdrande människor och bara höra spridda fraser här och där.
Det var säkert många killar som idiotförklarade mig när de försökte konversera, och jag febrilt försökte läsa på deras läppar vad de sade.
Mina vänner visste om problemet och pratade så sakta de kunde, iallafall tills spriten steg alltför högt i huvudet. På sentimmarna spelar det ju inte någon roll om man förstår vad som sägs eller inte för det mesta är bara blaj. Då handlar det ju bara om att ragga hem någon, eller?
Zabine kom upp och var frisk från värken, men var lite ömklig ändå. Samtliga barn är förkylda och hostar ikapp för tillfället. Jag själv snorar och svär ve och förbannelse över det. Det finns inte tid att ligga i sjuksäng. Med två böcker på gång, och ett filmmanus MÅSTE allt fungera.
Igår fick jag hem fler psykologiböcker till researchen. Det är väldigt intressant läsning, och jag kan ju inte skryta med att ha läst så mycket böcker de senaste åren.
Böckerna heter:
Dynamisk Psykiatri av Johan Cullberg
Inte bara kärlek av Bruno Bettelheim
Utan nåd av Pelle svensson
Och
Brott och minne av Sven-Åke Christiansson och Görel Wentz
Alldeles strax skall jag kliva in i mördarnas värld igen, och försöka utröna om kärlek är möjlig eller ej. Kan någon älska honom? På riktigt? Och var ligger det moraliska dilemmat för huvudkaraktären?
Åh vad jag älskar att vara författare.
Ha en underbar dag!
Nåväl, jag kliver upp och gör välling till odjuret, sedan lägger jag mig i soffan och slötittar på teve, men sover mest. Hampuz kryper ned under filten bredvid, och jag makar åt mig.
Natten har varit både bra och dålig. Zabine hade öronvärk och grät tills jag gav henne en supp i rumpan och hackade lite lök som jag virade in i en gasbinda och pulade in i örat. Ja skratta ni, men det fungerar…jag har använt det tricket sedan årtionden. Var själv ett sådant där så kallat öronbarn och hade ständiga problem som idag resulterat i nedsatt hörsel.
För övrigt var det en av orsakerna till att jag slutade gå ut på krogen. Tänk er själva att stå omgiven av en massa glatt pladdrande människor och bara höra spridda fraser här och där.
Det var säkert många killar som idiotförklarade mig när de försökte konversera, och jag febrilt försökte läsa på deras läppar vad de sade.
Mina vänner visste om problemet och pratade så sakta de kunde, iallafall tills spriten steg alltför högt i huvudet. På sentimmarna spelar det ju inte någon roll om man förstår vad som sägs eller inte för det mesta är bara blaj. Då handlar det ju bara om att ragga hem någon, eller?
Zabine kom upp och var frisk från värken, men var lite ömklig ändå. Samtliga barn är förkylda och hostar ikapp för tillfället. Jag själv snorar och svär ve och förbannelse över det. Det finns inte tid att ligga i sjuksäng. Med två böcker på gång, och ett filmmanus MÅSTE allt fungera.
Igår fick jag hem fler psykologiböcker till researchen. Det är väldigt intressant läsning, och jag kan ju inte skryta med att ha läst så mycket böcker de senaste åren.
Böckerna heter:
Dynamisk Psykiatri av Johan Cullberg
Inte bara kärlek av Bruno Bettelheim
Utan nåd av Pelle svensson
Och
Brott och minne av Sven-Åke Christiansson och Görel Wentz
Alldeles strax skall jag kliva in i mördarnas värld igen, och försöka utröna om kärlek är möjlig eller ej. Kan någon älska honom? På riktigt? Och var ligger det moraliska dilemmat för huvudkaraktären?
Åh vad jag älskar att vara författare.
Ha en underbar dag!
5 mars 2011
Dagboksinlägg 5 mars/Recension av filmen Trassel
Natten har jag tillbringat med nya bokmanuset, och det gick galant. Orden sprutade ur mig och fyllde skärmen i snabb takt.
Under några dagar har jag jobbat med en presentation av mitt bokprojekt för att via en ny sajt som heter www.fundedbyme.se försöka hitta pengar för att finansiera boken jag jobbar med. Hittills har jag fått in 150:-, och har mycket svårt att låta bli att kika in på sidan minst tre gånger om dagen för att kolla läget.
Filmmanuset fick vila inatt, men skall alldeles strax få en duvning.
Lilleman är sjuk, och Razzel har åkt med sin faster på galej över helgen. Det blir lite tystare härhemma när han är borta, och jag saknar honom trots att jag ibland kan bli galen på alla hans hyss.
Idag har jag ändrat i bloggen, och länkat in mina kära skrivarvänners senaste inlägg på sidan. Det var lite pyssel innan jag greppade hur man gjorde, men envis som jag är placerade jag tungan i mungipan och läste igenom instruktionerna tills jag äntligen fick ihop det.
Alldeles nyss kom jag hem från Tumba där jag, Rita och lilla Zabine varit och sett barnfilmen Trassel.
Under tiden som den går märker jag att den är exakt i rätt kronologisk ordning enligt alla filmmanusskrivarregler jag just nu lär mig för att skriva en kanonfilm. För den är verkligen underbar! Jag och Rita torkade tårarna innan vi med nöjda steg tar oss ut till bilen. Filmen hade som sagt allt. Spänning, magi, kärlek och sorg. Rubbet. Vi skrattade, grät, och svor över karaktärernas dumhet.
Nu blir jag nog dessvärre tvingad att införskaffa den eftersom Zabine vill se den igen, igen och igen. Hon älskar film, och har MASSOR i sina hyllor. Jag kan ju inte döma henne, för jag är likadan. En bra film kan man se många gånger för detaljerna i den framträder mer och mer, och våra två äldsta barn är båda cineaster som noga lär sig alla sånger, uttryck och speciella uttal.
Väl hemkommen var jag så hungrig att magen morrade som en förrymd tiger. Vi packade upp den nygrillade kycklingen jag köpt på Icabutiken och plockade även fram lite rester från gårdagen, sedan var det kalas.
Medan Peter torkade golven i huset satte jag mig framför datorn för att fortsätta min kamp med min huvudkaraktär som jag hittade ännu en del av idag på biografen. Det här är så vansinnigt spännande och jag njuter i fulla drag när jag och mina karaktärer drabbar samman för att utröna hur situationerna egentligen skall tolkas.
Under några dagar har jag jobbat med en presentation av mitt bokprojekt för att via en ny sajt som heter www.fundedbyme.se försöka hitta pengar för att finansiera boken jag jobbar med. Hittills har jag fått in 150:-, och har mycket svårt att låta bli att kika in på sidan minst tre gånger om dagen för att kolla läget.
Filmmanuset fick vila inatt, men skall alldeles strax få en duvning.
Lilleman är sjuk, och Razzel har åkt med sin faster på galej över helgen. Det blir lite tystare härhemma när han är borta, och jag saknar honom trots att jag ibland kan bli galen på alla hans hyss.
Idag har jag ändrat i bloggen, och länkat in mina kära skrivarvänners senaste inlägg på sidan. Det var lite pyssel innan jag greppade hur man gjorde, men envis som jag är placerade jag tungan i mungipan och läste igenom instruktionerna tills jag äntligen fick ihop det.
Alldeles nyss kom jag hem från Tumba där jag, Rita och lilla Zabine varit och sett barnfilmen Trassel.
Under tiden som den går märker jag att den är exakt i rätt kronologisk ordning enligt alla filmmanusskrivarregler jag just nu lär mig för att skriva en kanonfilm. För den är verkligen underbar! Jag och Rita torkade tårarna innan vi med nöjda steg tar oss ut till bilen. Filmen hade som sagt allt. Spänning, magi, kärlek och sorg. Rubbet. Vi skrattade, grät, och svor över karaktärernas dumhet.
Nu blir jag nog dessvärre tvingad att införskaffa den eftersom Zabine vill se den igen, igen och igen. Hon älskar film, och har MASSOR i sina hyllor. Jag kan ju inte döma henne, för jag är likadan. En bra film kan man se många gånger för detaljerna i den framträder mer och mer, och våra två äldsta barn är båda cineaster som noga lär sig alla sånger, uttryck och speciella uttal.
Väl hemkommen var jag så hungrig att magen morrade som en förrymd tiger. Vi packade upp den nygrillade kycklingen jag köpt på Icabutiken och plockade även fram lite rester från gårdagen, sedan var det kalas.
Medan Peter torkade golven i huset satte jag mig framför datorn för att fortsätta min kamp med min huvudkaraktär som jag hittade ännu en del av idag på biografen. Det här är så vansinnigt spännande och jag njuter i fulla drag när jag och mina karaktärer drabbar samman för att utröna hur situationerna egentligen skall tolkas.
TEMA Ett ovanligt bemötande
När jag stannade bilen och klev ur slöt en massa barn upp runt oss, och pratade i munnen på varandra. Deras sneda ögon spanade nyfiket på mig och Erik som inte alls var van den här sortens bemötande. När de vinkade log jag och vinkade tillbaka, och det resulterade att barnen vinkade ännu mer frenetiskt och utstötte ohörbara ljud.
De dreglande munnarna fick mig att backa av osäkerhet och jag hade precis nått stadiet då jag tänkte hoppa in i bilen igen och köra därifrån när en kvinna vinkade till mig och ropade något.
Erik tog under min armbåge för att stötta mig, och tillsammans gick vi igenom de skrikande barnen som drar i våra kläder.
När vi närmar oss kvinnan ser jag att hon är ganska ung, men ser trevlig ut, och på något underligt sätt inger förtroende. ”Ursäkta mig. Jag skulle ha förvarnat er. De är bara glada att se någon utifrån, och nyfikna på vem ni är.” Hon sveper med armen över de efterblivna barnen som leende står prickstilla för att höra vad vi säger. En av dem kliver fram och tar min hand i sin och pussar på den. Mycket, mycket omständigt öppnar han munnen och talar. ”Förlåt, men kommer eran dotter att stanna hos oss?” Tungan tycks för stor i munnen, och vissa bokstäver fallerar. Kvinnan harklar sig och hytter lätt med fingret mot honom. ”Det heter er, inte eran Samuel.”
Hon vänder sig mot oss och ler. ”Samuel är den av barnen som är friskast. Han brukar få prata åt de andra eftersom de har utvecklat ett helt unikt teckenspråk som ingen av oss lärare förstår.” Hon kramar om den halvstora pojken och klappar honom på kinden. ”Jag älskar att jobba på det här lägret. Det finns ingenstans jag hellre vill vara.” Jag tittade på Erik och log lättat. Äntligen hade vi hittat det ultimata stället för vår älskade ängel Samantha. Här skulle hon få det bra, och möta likasinnade.
De dreglande munnarna fick mig att backa av osäkerhet och jag hade precis nått stadiet då jag tänkte hoppa in i bilen igen och köra därifrån när en kvinna vinkade till mig och ropade något.
Erik tog under min armbåge för att stötta mig, och tillsammans gick vi igenom de skrikande barnen som drar i våra kläder.
När vi närmar oss kvinnan ser jag att hon är ganska ung, men ser trevlig ut, och på något underligt sätt inger förtroende. ”Ursäkta mig. Jag skulle ha förvarnat er. De är bara glada att se någon utifrån, och nyfikna på vem ni är.” Hon sveper med armen över de efterblivna barnen som leende står prickstilla för att höra vad vi säger. En av dem kliver fram och tar min hand i sin och pussar på den. Mycket, mycket omständigt öppnar han munnen och talar. ”Förlåt, men kommer eran dotter att stanna hos oss?” Tungan tycks för stor i munnen, och vissa bokstäver fallerar. Kvinnan harklar sig och hytter lätt med fingret mot honom. ”Det heter er, inte eran Samuel.”
Hon vänder sig mot oss och ler. ”Samuel är den av barnen som är friskast. Han brukar få prata åt de andra eftersom de har utvecklat ett helt unikt teckenspråk som ingen av oss lärare förstår.” Hon kramar om den halvstora pojken och klappar honom på kinden. ”Jag älskar att jobba på det här lägret. Det finns ingenstans jag hellre vill vara.” Jag tittade på Erik och log lättat. Äntligen hade vi hittat det ultimata stället för vår älskade ängel Samantha. Här skulle hon få det bra, och möta likasinnade.
4 mars 2011
Tid att skriva
Jag följer mina författarkollegers linje och skriver om hur man får tiden att räcka till att skriva böcker.
De som hittills skrivit om det här ämnet är:
http://malinrocaahlgren.blogspot.com/2011/03/att-fa-in-skrivandet-i-vardagen.html
och
http://desireefredlund.blogspot.com/2011/03/om-hur-skrivandet-far-plats-i-vardagen.html
Ja vad säger man? I huvudsak handlar det om att ha en förstående man som inte vräker ironiska kommentarer över en dagligdags. Sådant kan döda all kreativitet lika effektivt som en giljotin kapar av ett huvud. Barn finns oftast runtom en och i mitt fall har nätterna varit mina rum av stillhet och fantasi.
I dagsläget har jag lyxen att skriva hur mycket jag vill eftersom jag satsat 100% på det med min killes bifall, och tre småttingars tveksamma beundran. Vem vill inte ha en berömd mamma? Ja nu blev det ju inte så mycket berömmelse, lyx och flärd, snarare fattigdom och färre utemiddagar.
Att studera är jätteroligt och jag skulle inte vilja byta med någon, men man måste vända på varje krona, och vara aktiv ute i cyberrymden för att synas.
Mina facebookkompisar är inga såta vänner som delar min vardag i vått och torrt på nära håll, men med sina glada tillrop sporrar de mig att skriva mer, mer och mer.
Jag har från första dagen jag träffade min kille talat om min passion för böcker och att skriva. Han visste vad han fick så att säga.
Visst kan han gnöla över ensamma kvällar framför teven ibland, men då sätter jag mig jämte honom tills han somnar. För det är det som händer nittiofem procent av gångerna. Det brukar sluta med att jag sänker ned ljudet på teven och smyger in på kontoret för att umgås med min lilla älskling Mac Data.
Det finns ett svart moln på min skrivarhimmel och det är oundvikligt när man har små skruttungar runt hasorna. Sjukdom. Hur mycket jag än får ha barnen på dagis trots att jag sitter hemma i godan ro och skriver, så är det omöjligt att ha dem på dagis då de hostar, kräks eller snorar. Som nu över lovet till exempel.
Jag pratade i god tid med mina barn om hur de ville göra. Razmus som har sportlov ville vara på fritis alla dagar utom en, och småttingarna ville vara på dagis. Tjoho vad det blev. Förra söndagen startade pappa Peter med att bli snorig, sedan dröjde det bara en dag så var de andra likadana. Attans, helvetes jävla baciller. Jag ville ju så gärna gå in i min lilla kokong av kreativitet och få värsta grymma flowet för att skriva alla dagar från tidig morgon till tre då de skulle hämtas.
Nu har dagarna tillbringats med att jaga barn och snyta snoriga näsor, banna, trösta och pussa på dem.
Men nätterna, dem är mina, bara mina.
Hur gör ni andra? Berätta.
De som hittills skrivit om det här ämnet är:
http://malinrocaahlgren.blogspot.com/2011/03/att-fa-in-skrivandet-i-vardagen.html
och
http://desireefredlund.blogspot.com/2011/03/om-hur-skrivandet-far-plats-i-vardagen.html
Ja vad säger man? I huvudsak handlar det om att ha en förstående man som inte vräker ironiska kommentarer över en dagligdags. Sådant kan döda all kreativitet lika effektivt som en giljotin kapar av ett huvud. Barn finns oftast runtom en och i mitt fall har nätterna varit mina rum av stillhet och fantasi.
I dagsläget har jag lyxen att skriva hur mycket jag vill eftersom jag satsat 100% på det med min killes bifall, och tre småttingars tveksamma beundran. Vem vill inte ha en berömd mamma? Ja nu blev det ju inte så mycket berömmelse, lyx och flärd, snarare fattigdom och färre utemiddagar.
Att studera är jätteroligt och jag skulle inte vilja byta med någon, men man måste vända på varje krona, och vara aktiv ute i cyberrymden för att synas.
Mina facebookkompisar är inga såta vänner som delar min vardag i vått och torrt på nära håll, men med sina glada tillrop sporrar de mig att skriva mer, mer och mer.
Jag har från första dagen jag träffade min kille talat om min passion för böcker och att skriva. Han visste vad han fick så att säga.
Visst kan han gnöla över ensamma kvällar framför teven ibland, men då sätter jag mig jämte honom tills han somnar. För det är det som händer nittiofem procent av gångerna. Det brukar sluta med att jag sänker ned ljudet på teven och smyger in på kontoret för att umgås med min lilla älskling Mac Data.
Det finns ett svart moln på min skrivarhimmel och det är oundvikligt när man har små skruttungar runt hasorna. Sjukdom. Hur mycket jag än får ha barnen på dagis trots att jag sitter hemma i godan ro och skriver, så är det omöjligt att ha dem på dagis då de hostar, kräks eller snorar. Som nu över lovet till exempel.
Jag pratade i god tid med mina barn om hur de ville göra. Razmus som har sportlov ville vara på fritis alla dagar utom en, och småttingarna ville vara på dagis. Tjoho vad det blev. Förra söndagen startade pappa Peter med att bli snorig, sedan dröjde det bara en dag så var de andra likadana. Attans, helvetes jävla baciller. Jag ville ju så gärna gå in i min lilla kokong av kreativitet och få värsta grymma flowet för att skriva alla dagar från tidig morgon till tre då de skulle hämtas.
Nu har dagarna tillbringats med att jaga barn och snyta snoriga näsor, banna, trösta och pussa på dem.
Men nätterna, dem är mina, bara mina.
Hur gör ni andra? Berätta.
TEMA Att kliva över gränsen
Igår fick jag ett mejl från en av projektledarna till nya VILDSINT. Han frågade om min novell Skam och Skuld var tagen från verkligheten eller om den var fikitiv. Leende svarade jag som det var att historien kommit till mig i samma stund som de berättade att årets tema var Skymningsland. Jag skrev den på cirka en timme, och det verkade som om någon stod bakom mig och berättade den. Så verkligt var det.
Ibland undrar jag hur långt jag kan gå in i en människas hjärna, och är rädd att kliva över gränsen till det tillåtna. Men å andra sidan? Vem är det som sätter gränser för vad folk vill läsa? Det är ju bara att stänga igen boken, eller surfa ut från sidan om man berörs illa av det jag skrivit.
Tanken med texterna är att beröra in i själen och väcka slumrande tankar. Vem vet, min text kanske manar någon till eftertanke och får honom eller henne att tänka om. Förresten är det inte jag som väljer vad jag skall skriva, det är min medhjälpare som med halvhög röst pratar i mitt högra öra. Nästan alla noveller jag skrivit genom åren hittar du på hemsidan http://www.anithaostlund.se/
Jag vet att de kan stjälas och användas av andra, men hoppas och tror att människor inte gör så.
Igår spelade jag in mig själv när jag läser ur min pågående bok som handlar om samma sak som mitt filmmanus jag skriver i skolan http://www.youtube.com/watch?v=JgU-hmxcr8o
Tanken med det var att placera den på en ny sajt för att försöka få andra att sponsra min boktillverkning hos Papertalk. Sajten heter http://www.fundedbyme.se/ och är svensk trots det engelska namnet. Min favoritkille Tommy K Johansson har snabbt snappat upp honom som startade det och gjort en intervju som du hittar på hans sida http://blogg.tkj.se/funded-by-me-crowdfunding/
För övrigt kan jag berätta att Tommy är en fena på det här med dator och bloggande. Kika in på sidan och surfa runt några timmar så förstår du vad jag menar. Dessutom svarar han på frågor.
Inatt satt jag tills klockan två med bokmanuset och somnade nöjt med Lilleman och Peter på varsin sida för att falla in i tung sömn och sova oavbrutet tills imorse. Nu mår jag toppen och skall fortsätta med sammanfattningen till filmen. Det är lite ovisst hur den skall sluta, men jag har en grymt cool ide som jag måste göra lite research om.
Ha en underbar dag.
Ibland undrar jag hur långt jag kan gå in i en människas hjärna, och är rädd att kliva över gränsen till det tillåtna. Men å andra sidan? Vem är det som sätter gränser för vad folk vill läsa? Det är ju bara att stänga igen boken, eller surfa ut från sidan om man berörs illa av det jag skrivit.
Tanken med texterna är att beröra in i själen och väcka slumrande tankar. Vem vet, min text kanske manar någon till eftertanke och får honom eller henne att tänka om. Förresten är det inte jag som väljer vad jag skall skriva, det är min medhjälpare som med halvhög röst pratar i mitt högra öra. Nästan alla noveller jag skrivit genom åren hittar du på hemsidan http://www.anithaostlund.se/
Jag vet att de kan stjälas och användas av andra, men hoppas och tror att människor inte gör så.
Igår spelade jag in mig själv när jag läser ur min pågående bok som handlar om samma sak som mitt filmmanus jag skriver i skolan http://www.youtube.com/watch?v=JgU-hmxcr8o
Tanken med det var att placera den på en ny sajt för att försöka få andra att sponsra min boktillverkning hos Papertalk. Sajten heter http://www.fundedbyme.se/ och är svensk trots det engelska namnet. Min favoritkille Tommy K Johansson har snabbt snappat upp honom som startade det och gjort en intervju som du hittar på hans sida http://blogg.tkj.se/funded-by-me-crowdfunding/
För övrigt kan jag berätta att Tommy är en fena på det här med dator och bloggande. Kika in på sidan och surfa runt några timmar så förstår du vad jag menar. Dessutom svarar han på frågor.
Inatt satt jag tills klockan två med bokmanuset och somnade nöjt med Lilleman och Peter på varsin sida för att falla in i tung sömn och sova oavbrutet tills imorse. Nu mår jag toppen och skall fortsätta med sammanfattningen till filmen. Det är lite ovisst hur den skall sluta, men jag har en grymt cool ide som jag måste göra lite research om.
Ha en underbar dag.
3 mars 2011
TEMA Att försöka
Den lilla munnen såg ut som ett rött russin när Karolin fuktade den lilla trådänden för att sedan sakta sticka den genom det smala nålsögat.
Hon frågade mormor om hjälp, men hon skrattade bara och pekade på sin gråstarriga ögon. ”Med dem här? Nä du lilla vän, för min del är det slut med sådant där pyssel. Fråga morfar…hans ögon är lika skarpa som örnen trots att de varit med lika länge som mina. ”Du kan väl i alla fall försöka?” Karolin sträckte tråden och nålen till mormodern som slog ifrån sig. ”Nä lilla du det är ingen ide. Morfar är ute i vardagsrummet. Jag hör prasslet från tidningen.”
Karolin gick in till morfadern och kröp upp i hans knä. Han luktade piprök och något annat odefinierbart som ingav henne värme och kärlek. ”Morfar?” Hon sträckte ut nålen och tråden till honom över tidningen. ”Mm” Han satte pipan i mungipan och lade armarna runt Karolin. ”Kan du hjälpa mig med det här? Den vill inte gå in.” Morfadern tittade allvarligt på henne. ”Var det mormors förslag att du skulle fråga mig? Pratade hon om min örnblick?” Karolin nickade leende.
Han lade ned tidningen på trägolvet och slog lätt med fingret mot hennes näsa. ”Kan du bevara en hemlighet?” Karolin nickade med hela överkroppen. ”Jag ser lika illa som henne, men vill inte förstöra hennes vackra illusion. Vem vill inte liknas vid ett så vackert djur som en örn?” Morfadern tog tråden och nålen i handen, sedan smög de tillsammans bort till skrivbordet där han plockade fram en liten ögleformad silvrig mackapär. ”Skynda dig stumpan. In med tråden i den här så kan vi tillsammans dra den genom hålet.”
Efter gärningen smög de fnissande tillbaka till morfaderns fåtölj, och Karolin sprang glädjestrålande in till mormodern. ”Titta mormor, titta! Morfar fixade det.”
Hon frågade mormor om hjälp, men hon skrattade bara och pekade på sin gråstarriga ögon. ”Med dem här? Nä du lilla vän, för min del är det slut med sådant där pyssel. Fråga morfar…hans ögon är lika skarpa som örnen trots att de varit med lika länge som mina. ”Du kan väl i alla fall försöka?” Karolin sträckte tråden och nålen till mormodern som slog ifrån sig. ”Nä lilla du det är ingen ide. Morfar är ute i vardagsrummet. Jag hör prasslet från tidningen.”
Karolin gick in till morfadern och kröp upp i hans knä. Han luktade piprök och något annat odefinierbart som ingav henne värme och kärlek. ”Morfar?” Hon sträckte ut nålen och tråden till honom över tidningen. ”Mm” Han satte pipan i mungipan och lade armarna runt Karolin. ”Kan du hjälpa mig med det här? Den vill inte gå in.” Morfadern tittade allvarligt på henne. ”Var det mormors förslag att du skulle fråga mig? Pratade hon om min örnblick?” Karolin nickade leende.
Han lade ned tidningen på trägolvet och slog lätt med fingret mot hennes näsa. ”Kan du bevara en hemlighet?” Karolin nickade med hela överkroppen. ”Jag ser lika illa som henne, men vill inte förstöra hennes vackra illusion. Vem vill inte liknas vid ett så vackert djur som en örn?” Morfadern tog tråden och nålen i handen, sedan smög de tillsammans bort till skrivbordet där han plockade fram en liten ögleformad silvrig mackapär. ”Skynda dig stumpan. In med tråden i den här så kan vi tillsammans dra den genom hålet.”
Efter gärningen smög de fnissande tillbaka till morfaderns fåtölj, och Karolin sprang glädjestrålande in till mormodern. ”Titta mormor, titta! Morfar fixade det.”
2 mars 2011
TEMA Ignorera
Miriam samlade ihop sina dockor och smög in i föräldrarnas rum. Viskande ropade hon på mamma Tea som knappt var talbar. ”Mamma, jag måste kissa.” Hon lade handen över mammans höft och drog i den desperatare och desperatare. ”Mamma! Jag måste kissa.”
Tea vände sig om och slog undan den lillas hand. ”Låt mig va…jag är trött. Det där fixar du själv.”
Miriam lade handen på täcket för att dra bort det, men lät bli och vände sorgset stegen ut mot toaletten.
Hon drog omständigt ned de rosa strumpbyxorna och ställde pallen framför toaletten för att sedan kliva upp på den. Försiktigt, försiktigt tog Miriam sig upp på den stora ringen, och höll så hårt i kanterna att händerna vitnade. Efter bara några sekunder pinkade hon och andades ut. Mamma blev alltid så arg när Miriam kissade på sig, och kallade henne jävla skitunge.
Det var svårt att hålla sig med en hand och dra loss en bit papper från rullen, men till slut gick det. Tyvärr fortsatte rullen snurra och ett långt band av papper landade på golvet.
Miriam krånglade sig ned på pallen och vidare till golvet där hon drog upp trosorna och strumpbyxorna. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att trosorna korvade ihop sig där bak, men hon kunde inte fixa till det, och ville inte störa mamma igen så det fick vara så.
Några timmar senare kurrade magen på Miriam och hon längtade så efter en stor härlig ostsmörgås. Ungefär som de där på dagiset. Fröken Helena hjälpte alltid Miriam och de andra.
Beslutsamt gick Miriam in till mamma igen och ropade på henne att vakna. Yrvaket tittade Tea på dottern och kastade kudden på henne. ”Satans unge, fatta att jag är trött! Försvinn!”
Miriam tittade på mammans blåa arga ögon och kurade ihop axlarna. Med darrande läppar viskade hon att det gjorde ont i magen, och att hon var jättehungrig. Tea svarade inte hon hade somnat om. En skarp lukt seglade runt i rummet som gav Miriam kväljningar. Sakta gick hon ut genom dörren och till köket.
Kylskåpet var tomt, och det lilla skafferiet innehöll bara några tunna kex som inte mättade alls. Miriam såg plötsligt att paketet med makaroner som de använde för några dagar sedan stod på bänken, och beslöt sig för att koka lite sådana.
Mamma hade alltid sagt att makaroner och korv var superenkelt att fixa, så då borde väl Miriam också kunna det?
Hon plockade ut en kastrull ur skåpet, fyllde den till hälften med vatten, och lade i lite makaroner. Omsorgsfullt drog Miriam några varv med den svarta sleven i det, sedan ställde hon det på plattan.
Fundersamt vred flickan på vred efter vred, men inget hände…eller…ve och fasa ALLA plattorna antog en röd färg, och Miriam kände doften av värme i luften.
När hon rörde i kastrullen igen skvätte lite vatten över och föll med ett högt fräsande på plattan. Miriam blev rädd! Hon vågade inte sträcka sig över den rödglödgade plattan igen för hon visste mycket väl hur det kändes att bli bränd. Märket fanns kvar i handflatan än idag efter mammas straff.
Makaronerna puttrade och vattendroppar stänkte ned på spisen nästan hela tiden. Miriam vred på vreden runt, runt…men hon kunde inte stänga av dem.
Det var som om hela världen förvandlats till ett enda fräsande av vatten i hennes huvud, och hon satte sig gråtande på golvet med händerna över öronen. Om hon blundade kanske allting löste sig.
Tea vände sig om och slog undan den lillas hand. ”Låt mig va…jag är trött. Det där fixar du själv.”
Miriam lade handen på täcket för att dra bort det, men lät bli och vände sorgset stegen ut mot toaletten.
Hon drog omständigt ned de rosa strumpbyxorna och ställde pallen framför toaletten för att sedan kliva upp på den. Försiktigt, försiktigt tog Miriam sig upp på den stora ringen, och höll så hårt i kanterna att händerna vitnade. Efter bara några sekunder pinkade hon och andades ut. Mamma blev alltid så arg när Miriam kissade på sig, och kallade henne jävla skitunge.
Det var svårt att hålla sig med en hand och dra loss en bit papper från rullen, men till slut gick det. Tyvärr fortsatte rullen snurra och ett långt band av papper landade på golvet.
Miriam krånglade sig ned på pallen och vidare till golvet där hon drog upp trosorna och strumpbyxorna. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att trosorna korvade ihop sig där bak, men hon kunde inte fixa till det, och ville inte störa mamma igen så det fick vara så.
Några timmar senare kurrade magen på Miriam och hon längtade så efter en stor härlig ostsmörgås. Ungefär som de där på dagiset. Fröken Helena hjälpte alltid Miriam och de andra.
Beslutsamt gick Miriam in till mamma igen och ropade på henne att vakna. Yrvaket tittade Tea på dottern och kastade kudden på henne. ”Satans unge, fatta att jag är trött! Försvinn!”
Miriam tittade på mammans blåa arga ögon och kurade ihop axlarna. Med darrande läppar viskade hon att det gjorde ont i magen, och att hon var jättehungrig. Tea svarade inte hon hade somnat om. En skarp lukt seglade runt i rummet som gav Miriam kväljningar. Sakta gick hon ut genom dörren och till köket.
Kylskåpet var tomt, och det lilla skafferiet innehöll bara några tunna kex som inte mättade alls. Miriam såg plötsligt att paketet med makaroner som de använde för några dagar sedan stod på bänken, och beslöt sig för att koka lite sådana.
Mamma hade alltid sagt att makaroner och korv var superenkelt att fixa, så då borde väl Miriam också kunna det?
Hon plockade ut en kastrull ur skåpet, fyllde den till hälften med vatten, och lade i lite makaroner. Omsorgsfullt drog Miriam några varv med den svarta sleven i det, sedan ställde hon det på plattan.
Fundersamt vred flickan på vred efter vred, men inget hände…eller…ve och fasa ALLA plattorna antog en röd färg, och Miriam kände doften av värme i luften.
När hon rörde i kastrullen igen skvätte lite vatten över och föll med ett högt fräsande på plattan. Miriam blev rädd! Hon vågade inte sträcka sig över den rödglödgade plattan igen för hon visste mycket väl hur det kändes att bli bränd. Märket fanns kvar i handflatan än idag efter mammas straff.
Makaronerna puttrade och vattendroppar stänkte ned på spisen nästan hela tiden. Miriam vred på vreden runt, runt…men hon kunde inte stänga av dem.
Det var som om hela världen förvandlats till ett enda fräsande av vatten i hennes huvud, och hon satte sig gråtande på golvet med händerna över öronen. Om hon blundade kanske allting löste sig.
1 mars 2011
TEMA Förvalta
Dag efter dag pressar jag in mer och mer information om det andra folket, dvs de kriminella våldsamma som jag hoppas att inte träffa någonsin.
Sakta tränger jag in i hjärnan på dem och plockar med pincett ut de hjärnceller och beteenden som jag tror kommer att passa i min film.
Igår tittade vi på filmen om Ted Bundy, ett riktigt äckel som smilade in sig hos kvinna efter kvinna och belönade dem med våldtäkt och död. I samma stund som filmen slutat med scenen där han blir avlivad i stolen kommer tankarna på liv efter detta och andar.
Tänk om det vidriga krypet tar fäste i en annan kropp och gör samma sak, igen och igen och igen? Jag känner håret resa sig på armarna och känner att jag inte skulle vilja vara så medial som jag är. Något som jag annars är stolt och glad över.
Jag har fått höra att min medialitet är ett arv som jag fått från en släkting och undrar för mig själv hur jag skall förvalta det? Är det meningen att jag skall vidareutbilda mig? Lära hur man gör för att ta kontakt? Och framförallt är det jag ser verkligt? Eller är det humbojumbo?
Igår testade jag min dotter som också verkar ha det här i sig, och nja…det blev lite för stökigt i rummet så vi får fortsätta testet någon annan dag.
Idag har vi varit iväg med Razzel till skolan. Han skall åka skridskor idag och var väldigt uppåt för det. Vi andra tutade vidare till leksaksaffären där Zabine som fyller sex idag fick välja presenter. Lilleman och hon uppförde sig mer än bra, och fick massor av beröm när vi fikade på MacDonalds efteråt.
Jag älskar dessa underbara små mirakel och kan inte se mig mätt på deras vackra anleten.
Nu sitter trulsarna framför teven, och jag skall in i ytterligare en mördares hjärna.
Ha det gott!
Sakta tränger jag in i hjärnan på dem och plockar med pincett ut de hjärnceller och beteenden som jag tror kommer att passa i min film.
Igår tittade vi på filmen om Ted Bundy, ett riktigt äckel som smilade in sig hos kvinna efter kvinna och belönade dem med våldtäkt och död. I samma stund som filmen slutat med scenen där han blir avlivad i stolen kommer tankarna på liv efter detta och andar.
Tänk om det vidriga krypet tar fäste i en annan kropp och gör samma sak, igen och igen och igen? Jag känner håret resa sig på armarna och känner att jag inte skulle vilja vara så medial som jag är. Något som jag annars är stolt och glad över.
Jag har fått höra att min medialitet är ett arv som jag fått från en släkting och undrar för mig själv hur jag skall förvalta det? Är det meningen att jag skall vidareutbilda mig? Lära hur man gör för att ta kontakt? Och framförallt är det jag ser verkligt? Eller är det humbojumbo?
Igår testade jag min dotter som också verkar ha det här i sig, och nja…det blev lite för stökigt i rummet så vi får fortsätta testet någon annan dag.
Idag har vi varit iväg med Razzel till skolan. Han skall åka skridskor idag och var väldigt uppåt för det. Vi andra tutade vidare till leksaksaffären där Zabine som fyller sex idag fick välja presenter. Lilleman och hon uppförde sig mer än bra, och fick massor av beröm när vi fikade på MacDonalds efteråt.
Jag älskar dessa underbara små mirakel och kan inte se mig mätt på deras vackra anleten.
Nu sitter trulsarna framför teven, och jag skall in i ytterligare en mördares hjärna.
Ha det gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)