TEMA Skärskåda

Den lilla flintskallige mannen skärskådade noga dokumentet och skrev något i anteckningsblocket han placerat på knät.

Med små steg förpassade han sig sig ned till det nedersta steget, skrev något i boken igen och tycktes dränka sig i orden i dokumentet.

Jag fnittrade för mig själv och gick närmare, nyfiken på vad som var så intressant, och hörde ett lågt mumlande. "En miljon? En...miljon...vänta nu..."

Bläckpennan strejkade och mannen svor. "Jävla penna", samtidigt som han slog den hårt i trappsteget.

En kvinna kom gående och lutade sig framåt då hennes blick föll på honom. "Erik? Men herregud, är det verkligen du? Åh vad jag längtat."

Nu var jag totalt absorberad av det som hände, kunde och ville inte lämna det obekväma, kalla och hårda trappsteget jag satt mig på. Jag ville veta mer...mycket mer. Doften av tvål och snus slog mot mitt doftcentrum och jag mer anade än såg hur de gav varandra en snabb puss.

Det som hände sedan verkade oförklarligt, men hände gjorde det.

Kvinnan smällde till mannen rätt över kinden så att ett blossande rött märke uppstod, sedan stod hon tyst framför honom med läpparna hårt hoptryckta. "Du lämnade mig utan ett ord."

Han lade handen över kinden och tittade frågande på kvinnan. "Men, jag lämnade ett brev. Såg du inte det?"

Hon skakade på huvudet och böjde ned hakan mot bröstet. Axlarna skakade och jag hörde låga snyftningar. "Jag trodde du inte ville ha mig och flyttade till moster i Paris"

Mannen lutade sin panna mot hennes. "Älskade Myran min, jag besökte din mamma och pappa så fort min mamma repat sig, men då var det försent."

Hon tittade länge på honom, deras blickar tycktes låsa sig i varandra för att forska efter sanningen.

"Jag sa till dem att inte berätta var jag var. Tvingade dem att dölja min flykt", sa hon och föll i hans famn. "Lever de fortfarande? Eller?"

Mannen skakade på huvudet och vecklade upp dokumentet, pekade på något och grät. "Jag undersöker om jag kan ta över deras hus. Arvet är på en miljon kronor, och jag borde ha råd med både mitt och deras hus."

Den kalla betongen under min rumpa gjorde sig påmind, och det tunna tyget i jeansen räckte inte till att värma upp mig. Huttrande steg jag upp och lämnade paret med ett leende på läpparna.

TEMA Kurir

Om du Ödet tar mitt hjärta och levererar det till han mannen jag alltid älskat och alltid kommer att älska

Tror du då att han lämnar sin fru, säger till barnen att de ses minst en gång i veckan, och att han alltid tänker på dem?

Tror du också att omgivningen kunde se lite vänligare på mig då jag hämtar honom i skolan där han jobbar, och att min älskades mor inte är så ovänlig i telefonen?

Min önskan är att du är min kurir, lägger orden så vackert att min älskade inte kan säga nej.

Manusskrivande-katter som kopulerar och magsjuka

Inatt jobbade jag med manuset tills jag somnade i datorn. 

Ha, ha...jo jag somnade med huvudet lutat mot datorn. Tangenterna hade avbildats på ena kinden.

Strax innan vi la oss spydde äldsta grabben över hela sängen. Det stank pyton, och jag mycket nära att spy själv. Tur att man ha tvättmaskin.

Razzel fick lägga sig på soffan med en handduk under huvudet.

Tur som var verkade han repa sig direkt, men nu återstår att se om de andra åker dit.

I morse försökte jag ringa och sjukanmäla ligan, men får det inte att fungera, så nu måste jag åka de sju kilometrarna för att tala om vad som hänt.

Peter får kolla småttingarna.

Morgonen har annars bestått i att jaga löpska katter som dragit mig rejält vid näsan. Våran Zally låtsades att hon inte var löpsk, men lade sig kurrande på verandan när Gustafkatten (En brunare variant av honom) visar sig sitta runt hörnet.

Glatt möter hon honom och drar iväg fortare än jag hinner säga "Men?"

När jag tar ut hundarna jagar dem ifatt katten och försöker hugga honom varvid Zilla får en klösning på nosen, och Chicco skäller som besatt. Hå, hå jaja vilken cirkus det blev...

Så nu kära vän blir det kattungar snart. Deras graviditet är ju bara på ynka 58-65 dagar.

Om det vore så med människor skulle säkert jorden ha varit mer än överbefolkad för länge sedan.

Dessutom verkar vår Zilla ha tjuvparat sig med Chicco trots rigorös bevakning. Hon börjar tjocka till sig rejält, och det är inte bulla som är orsaken.

En hund går gravid i ca 63 dagar, så till sommaren får vi smått i huset.

Nu ska jag äta frukost, sedan tuta iväg till skolan och hämta hem kläderna inför påsken, som jag förhoppningsvis slipper tillbringa med att torka spyor.

Håll tummarna.

Ha en underbar dag

Kram

dagbok 4 april -tionde recensionen PAPPERSSKÄRVOR-Att döda

Vad gör man när nätet inte fungerar kvällstid? Jo man skriver, skriver och skriver. Ha, ha...ibland undrar jag om det är Ödet som klipper linan på kvällarna och tvingar mig till att skriva på manuset, och att det också stoppar varenda chans att få ett vettigt jobb för att jag ska stanna vid datorn och skriva klart manuset.

Det är inte utan att jag undrar...

Jag är ju fatalist och tror på ödet, och att livet blir efter hur man behandlar de i sin omgivning, att lögner alltid slår tillbaka mot den som uttalat dem, och att alla oavsett färg eller skepnad förtjänar respekt.

Det är till och med så att jag i det längst undviker att döda blommor och insekter eftersom de också är levande.

En gång för länge sedan när jag var liten och var ute på rådjursjakt med min pappa klarade jag inte av att se dödandet och slog undan bössan. Det vackra djuret tittade rätt in i mina ögon med bruna, stora, frågande ögon. Och nä, jag fick aldrig följa med något mer.

Igår träffade jag mina författarkompisar på ett fik vid Fridhemsplan, och diskussionerna rörde som vanligt skrivande, lektörer, andra författares sätt att skriva och recensioner. Helt enkelt några underbara timmar med likasinnade. En oerhörd lyx och lycka.

När jag åkte hem letade jag upp sångerskan PINK:s senaste skiva och körde den på högsta volym i öronen. Livet var underbart och jag jobbade med manuset på tåget hem, sedan tuffade jag längs vindlande vägar, och såg ett gigantiskt vildsvin stulta över vägen och vidare över åkern. En sådan vill jag INTE träffa. De är skrämmande stora.

Nu på morgonen har jag skrivit en puff som inspirerats av dagens ord Smärta. Något jag måste träna på inför slutet på manuset. Det ska finnas så stor smärta att läsaren vill stänga boken, men inte kan. DÅ har jag lyckats. Men å andra sidan sitter jag själv och grinar då jag skriver det, så helt ute och cyklar är jag nog inte.

Igår eftermiddag fick jag mail från journalisten på Aftonbladet, och svarade att det såg bra ut.

Fick även mejl från en författare som recenserat min PAPPERSSKÄRVOR och gav mig en topprecension.

Det blir den tionde recensionen. Jippi! Det börjar hända saker banne mig.

Nu återstår att se resultatet av EGENUTGIVARNA:s utskick till bokförlag med min bok och de andras.

Nu ska jag in till veterinären med Zally och vaccinera henne, sedan hem genom soliga vägar och jobba med manuset.

Kram

TEMA Smärta

Innan den där olycksaliga dagen hade jag nog egentligen ingen aning vad riktig smärta var.

Visst fanns det en historia med brutna armar, knäckt näsa och en och annan sårskorpa, men det jag utsattes för, eller rättare sagt gav mig in på den där dagen vann klart över alla tidigare upplevelser.

Smärtan riste inte genom kroppen, nä den tog tag i mig och tvingade ned kroppen till liggande läge, förpassade medvetandet till nada, och skar hjärtat i tre lika delar.

Mitt barn dog den där dagen.

Min älskade, älskade unge bara ramlade ihop på fotbollsplanen och dog.

Sekunden innan sprang hon kapplöpning med sin bästa väninna medan håret flög som en guldfärgad vimpel efter henne. Långa, vägvinnande steg med övertygelsen att ha evigt liv, och att alltid vara först.

Min lilla underbara dotter var mitt solsken i livet, det jag älskade mer än livet, mer än fadern, mer än allt. 

Ibland steg jag upp om natten för att förvissa mig om att allt var okej, som om jag hade en föraning av vad som skulle komma. Att något eller någon tvingade upp mina tunga ögonlock och lät mig dricka hennes skönhet några minuter extra i livet.

Det finns ett före och ett distinkt efter som jag skulle vilja sudda ut, och radera från hjärnan.

Jag hann aldrig säga adjö. Hon dog ensam, liggande på den kalla gräsmattan med himlen som tak.

Det finns heller inga minnen i min hjärna hur jag tog mig fram till henne, hur hon kom därifrån, och vad läkaren sa. 

Allt som fanns var ett nattsvart mörker så djupt att jag inte ville leva längre.

Det är en smärta jag inte önskar någon, en smärta jag aldrig förut mött och aldrig, aldrig, aldrig blir fri.

Jag hade aldrig mött sådan smärta innan den där olycksaliga dagen, visste inte att sådant fanns.

magsjuka barn-manusskrivande

Tisdag med strålande solsken. Men kallt så kallt att jag letat fram vantarna igen.

Lilleman är fortsatt sjuk, och får stanna hemma med mig.

Inatt har jag skrivit på manuset och hittat så mycket att jag börjar fundera på när den ska bli klar. Men jag vägrar stressa fram något halvdant och fortsätter jobba med det. Intensivt. Läser in varje tecken för att höra hur det låter, hittar fel, ändrar.

Eldar så att huset blir någorlunda varmt, och sätter på mig fleecetröja, raggsockor och halvvantar. 

Kollar mejl och hittar svar från en potentiell arbetsgivare. Kul att de hör av sig i alla fall, inte ignorerar mig.

Skriver dagens skrivpuff, och surfar en snabbis, sedan nedsläckning och manusbearbetning.

TEMA Gott

"Det kan väl inte ligga något gott i det där", sa Petra och vände sig mot Lars som satt vid bordet med tidningen uppslagen framför sig. "Jag tror i alla fall att det vore bäst att sätta dem i fängelset direkt."

"Mm", svarade Lars och vände blad.

"Egentligen så vore det ännu bättre om någon kunde skjuta dem i huvudet och ta livet av dem. Du vet ju själv vad dyrt det är att ha någon inspärrad."

"Mm", mumlade Lars och följde texten i tidningen med blicken. "Har du sett att de har rea på Expert idag? Undrar om jag kan hitta en kamera där. Något som är shysst att fotografera med."

"Ibland funderar jag faktiskt på att skjuta dig. ta pappas gamla svarta pistol och sätta den mot din tinning och trycka av."

"Mm", sa Lars och petade ut en snorkråka ur näsan som han torkade av på bordskanten.

"Jag skulle säkert komma undan med självförsvar om jag visade upp blåmärkena från karaten. Inte en enda av våra bekanta vet att jag gått kursen i vår grannstad.

"Jaha, vad kul", sa Lars och vände till sista sidan. "Ikväll är det Skavlan, åh den måste jag se. De pratar om det där fängelset i USA...du vet den där ön...A...A...Alcatraz heter det visst."

"Om jag har tur bestämmer de sig för att släppa mig direkt, annars får jag väl sitta några dagar, max en vecka", säger Petra

"Sitta? Jo visst får du sitta här? Men vad är det för fel på andra sidan bordet?" Han slår lätt med handen på bordet bredvid sig. "Det blir som i gamla tider. Du och jag på samma sida, tätt intill. Minns du det?" sa Lars och tittade på henne över tidningen. "Vardagen tar över rätt snabbt i ett förhållande tyvärr, och det är både bra och dåligt."

Petra tar bort tallrikar och glas från bordet, stannar vid diskbänken där hon tar tag i en brödkniv, väger den i handen, drar med fingret över den. "Jag gillar inte vardag", mumlar hon och sätter handen bakom ryggen. "Gillar den inte alls."

Lars viker ihop tidningen och reser sig. "Nä nu måste jag gå. Jobbet väntar." Han pussar henne på pannan. "Älskar dig."

"Mm", säger hon och lägger kniven på diskbänken. 

"Syns ikväll då", säger Lars och trär på sig skorna. "Vi kan titta på en film om du vill? Du får välja."

Petra väntar tills han stängt dörren innan hon går dit och låser den.

"Imorgon då gör jag det. Banne mig", mumlar hon.

Dagboksinlägg 2 april-strul-jobbsökning-intervju

Jaha, så var ännu en dag tillända

Hampuz var stökig i magen och fick vara hemma.

Och jag har sökt jobb via webben hela dagen, så manuset fick vila.

Jag har sökt jobb på ett gruppboende för barn, men har ju ingen utbildning så...

Hittade även skribentjobb som jag sökte, och funderar allvarligt på att lägga ut en annons i dagstidningen om att jag söker jobb som skribent eller annat. I princip kan jag ta vad som helst som ger pengar.

Usch vad jag hatar att gå på knä på det här viset. Det svider i själen.

Jag vill ju bara skriva...men blir stoppad av allt möjligt hela tiden.

Idag gjorde jag om utseendet på Peters fakturor, och kopierade ännu fler av mina skrivpuffar, så nu...är pärmen pintjock av material.

Nu återstår bara att lägga in dem på hemsidan som jag bara når med vanliga pc:n

Puh

Hampuz har lekt så snällt hela dagen, och strålade av glädje då vi pausade från webben och hoppade studsmatta. Tänk att man kan älska någon så mycket. Mitt hjärta svämmar över av känslor då jag tittar på min hoppande fyraåring.

I eftermiddag fick jag mejl om att jag ska bli intervjuad imorgon om min underliga allergi mot fästingsprutan, och hur jag mådde efter morfinet när jag födde barn. 

Livet rör på sig trots att jag sitter på rumpan hela dagen.

Jag har även tagit kontakt med tidningen här i Botkyrka och pratat om min bok PAPPERSSKÄRVOR, men det är segt. De har haft ett reportage om min skrivande granne för inte alltför länge sedan.

Nio recensioner borde generera mer uppmärksamhet i media tycker jag. Måste jag köpa en halvsidesannons i tidningen och skrika ut att boken finns, och är topprecenserad?

Vore förresten ganska coolt att sätta ut en sökajobbannons på det viset. Funderingarna finns. Jag lovar.

Nu tänker jag slå av internet. Krypa ned i min stol som inte alls är speciellt bekväm, men ändå älskad. Gå in i manuset och stänga av världen. Umgås med Benjamin, Charlie, Katrin och de andra.

Sov gott

Kram

Just nu tävlar jag på sajten Kapitel1:s novelltävling. Den heter Dödens ängel och är precis sådär äckligt mörk som ni gillar.

TEMA Stupa

När jag klev ur bussen trodde jag först att vi hamnat på någon annan planet. Byggnaden framför oss liknade inget jag tidigare sett.

Huset eller vad det nu var liknade en gigantisk flaska med en trappa nedanför, och det var med stor respekt jag trädde in i detta.

Pär som aldrig var rädd för någonting tog tveksamt av sig skorna och satte foten på den vita stenbeläggningen som låg på marken runt byggnaden.

En man klädd i ett stort oformligt tygsjok och en turban i klart lila öppnade dörren dit och klev ut.

"Goddag, mitt namn är Serif och det här mina vänner är vår nybyggda Stupa. Är det någon som vet vad en Stupa är?"

Han tittade över människorna som stod bakom oss, och pekade på en tjock man som räckte upp handen. 

"Är inte en stupa det som gamlingar knuffades ned i förr i tiden? Men det hette väl ättestupa?" sa han och tittade på oss som stod där.

Mannen i turbanen tittade pillemariskt på honom. "Jo då det stämmer, men det här är ett buddhistiskt palats, en symbol för Buddhas upplysta sinne. Den utvecklades i Indien under Sungariket omkring 100 e. kr."

Jag tittade på Pär och fnittrade, och kunde inte sluta. Tårarna rann och jag höll handen tätt mot munnen för att inte brista ut i asgarv. All spänning som samlat sig i mig flödade ut i kroppen och ville få utlopp.

Jag gled in bakom Pär så att jag inte skulle synas, men uppmärksammades av mannen med turbanen. "Mår du inte bra?" sa han och gick närmare. "Kan jag hjälpa dig?"

Jag nickade energiskt med huvudet för att svara på fråga ett, och kom på att han kanske trodde att jag behövde hjälp, och skyndade mig att skaka på huvudet.

"Ja? Nej?" sa han och tog min hand från munnen varvid allt brast. Jag skrattade så att tårarna rann, lade mig dubbelvikt på golvet och skakade av skratt.

Pär satte sig på huk invid mig och försökte resa mig upp, men misslyckades då jag på halva vägen fick ännu en skrattattack och gled ned till golvet på knäna igen.

Människorna som stod bredvid oss kunde inte heller hålla sig, och jag hörde låga fnittranden.

Pär reste sig upp och höll upp en hand. "Tysta nu. Det här är en helgedom för de här männen. Vi måste respektera det, annars får vi lämna platsen."

Jag tittade på Pär och höll handen tätt mot munnen, men om igen kunde jag inte hålla mig. "Förlåt, jag kan inte hjälpa det.", sa jag till turbanmannen och satte på mig skorna igen. "Jag kan inte förklara det, men huset...ha, ha...huset ser så förbannat roligt ut."

Pär tog mig hårt i armen och tog mig avsides. "Vad i helvete håller du på med? Jag får ju skämmas för dig. Amanda, du är femtio år och borde veta bättre. Vad är det som är så roligt?"

"Jag vet inte", skrattade jag. "Jag vet inte...men..." Skrattet bubblade upp igen, vägrade att bli stoppat, och jag pekade på huset. "Det ser ju bara så roligt ut. Vem kan hitta på något dylikt?" Tårarna flödade och jag såg knappt Pär, men kände irritationen i luften.

Han släppte mig och fräste,"Men herregud vad är det med dig? Ge dig människa."

Jag gick en bit bort och tog några djupa andetag, torkade tårarna och satte mig ned på en bänk som någon påpassligt ställt där. För mig själv undrade jag vad som orsakat skrattattacken och hittade inget annat än rädslan som strömmat genom min kropp sekunden innan jag fått förklaringen till husets form.

Några minuter senare gick vi in i byggnaden och jag mötte turbanmannens blick och sa, "Förlåt."

Vilken natt-kopiering av noveller i massor

Vilken natt de varit.

Jag har tillbringat massor av timmer med att kopiera av mina noveller jag skrivit på Skrivpuff sedan fyra månader tillbaka.

Ibland är det nämligen bra material att bygga ett nytt manus på.

Orsaken till att jag kopierar av är att jag nyligen råkade ut för att en sajt bara stängdes av tvärt. Allt material vi hade där försvann till vår stora sorg.

Nu hade vi turen att genom ett enkelt mejl få tillbaka sajten, och därmed materialet, men jag fick mig en tankeställare. En ordentlig sådan.

Jag tycker ändå att jag är rätt duktig på att spara mina texter, men har slarvat några månader och "bara" kopierat dem till mina extra hårddiskar (jodå, jag har två), men inte skrivit ut dem och satt alstern i pärmen.

Nåväl, nu sitter de i datorn och ska under dagen spottas fram ur skrivaren. Tyvärr fick manuset stå tillbaka inatt på grund av det här, men jag ska ge mig in där så fort dagens puff är fixad.

Helgen har jag tillbringat högt ovanför marken på en träställning. Jag och Peter fixade till gaveln på huset, och hade väl tänkt få upp en massa panel, men om igen kom livet mellan. Barnen var ute, men blev kalla och blöta, hundar ville ut, framförallt söta Zenta som ska bli rumsren. Det har varit lite hit och dit med den biten hittills.

Klockan två klev jag i säng.

Idag väcktes jag obönhörligt av alarmet klockan sex

Peter var redan uppe och fixade frukost, så jag tog ut hundarna i skogen en sväng. Jag har jobbat mycket med dressyren av Zenta och ser faktiskt resultat. Det är en fin och snäll hund vi fått.

Efter frukost som var lite stökig med en dotter som grät av trötthet, åkte Peter iväg till skolan med de äldsta. Lilleman har fått lite stök med magen igen, och stannar hemma hos mig.

Ibland är det positivt att vara arbetslös.

Efter att jag hängt tvätten Peter startat upp, och kollat till Hampuz som lekte med bilar, satte jag mig vid datorn och skrev dagens puff.

Så fort det är gjort går jag på manuset.

Ha en härlig dag

TEMA Manipulera

Ett hål, vad gjorde ett stort hål här ute i ingenting. Eliza stannade jeepen och klev ur. Någon eller något hade manipulerat naturen så det här gigantiska hålet bildats.

Hon gick närmare och lade handen mot det svedda gräset, placerade den mot näsan och kände en skarp doft av terpentin. Eliza vågade sig till och med på att kika ned i det svarta, och ropade högt för att kolla hur djupt det var, men skrattade åt sig själv och sin dumhet, och hämtade en sten för att kasta den i hålet.

Det tog lång tid innan den nådde botten, alltför lång tid för att experimentet skulle vara trevligt.

I samma ögonblick lossnade en stor del av kanten som hon stod på, och drog med sig allt som fanns där, inklusive hennes flaska med vatten.

Ett dovt muller hördes långt därnere, och hon tyckte sig för några sekunder höra röster, men intalade sig själv att det var nonsens. Härute vistades inga människor, eller djur mumlade hon för sig själv.

Eliza gick till jeepen, öppnade dörren och klev in. Alla hennes pengar var slut efter att hon lejt folk till det här projektet, och nu var de borta. De tog med sig tältet, spritköket och provianten så nu levde hon på det naturen gav. Råttan hon grillat dagen före hade rört om i hennes mage innan den kom ut samma väg som den skickats in. Elizas mage var fortfarande bullrig.

Nyfikenheten segrade över klokheten, och hon hämtade datorn för att kolla av alla informationer hon fått om området.

Bilen rörde sig framåt, och Eliza tittade förvånat upp. Hade hon glömt lägga i bromsen? Nej, den var i. Men hur i all världen...?

När Eliza tittade ned på marken utanför såg det ut som om den rörde sig, och hon tog av sig glasögonen för att kolla det extra noga, men såg samma sak. Marken rörde sig, och med den bilen.

Paralyserad såg Eliza hur hon närmade sig hålet meter för meter i allt snabbare takt. Marken var förvandlad till en tunga av gräs, småstenar och buskar.

Det plingade till i datorn som stod på sätet. Error stod det med stora röda bokstäver. Skärmen flimrade och datorn började tjuta som om den insåg vad som skulle hända.

Eliza lade handen på dörrvredet och tryckte det nedåt, men fick ingen respons. Det rörde sig inte en enda millimeter trots att hon lade hela sin tyngd på det. Hon drog i veven till fönstret och tackade Gud för att hon valt en gammal bil när det långsamt åkte ned.

Halvvägs stannade det, och vägrade åka ned mer. 

Hon såg hur bilen närmade sig hålet, och kände paniken stoppa luften från att komma ned i lungorna. Hon kunde bara ta små korta andetag, och kände hur det brusade i öronen samtidigt som små svarta prickar dansade framför ögonen.

Beslutsamt tryckte hon ut huvudet genom rutan och pressade in överkroppen, men märkte att resten av henne var för stort. Eliza bannade sig själv för att hon ätit så mycket munkar de sista månaderna. Det och chokladen hade varit hennes skydd mot smärtan efter Daniels flykt från henne. Lappen han skrivit satt fortfarande på kylskåpet, läst säkert hundra tusen gånger i ett försök att förstå.

Eliza tryckte på rutan för att få den att åka ned, bara lite, lite till skulle räcka, men det var omöjligt.

Hon tittade mot bakrutan och försökte fokusera på var hon lade den underliga hammarliknande saken  som en av infödingarna gett henne. Sist hon såg den var i den lilla byn där det bara fanns kvinnor. De hade tagit över efter att männen dött i ett krig, och fångade in män som de sedan helt enkelt utnyttjade tills de var nöjda. Kvinnorna hyllade Elizas ankomst och hade frågat om hon ville bo hos dem.

Jag skulle stannat där, tänkte hon och skrattade åt bilden av sig själv i ett sådant matriarkat. Utan män stannar världen brukar det sägas, men den lilla byn levde i en fridfull stämning, och det var sällan bråk.

Det var väl det alla människor strävade efter, lugn.

Som om någon hört hennes önskan låg hammaren mitt på sätet, och med några slag hade rutan krossats.

Ett våldsamt knakande fick Eliza att titta upp. Trädet som närmade sig henne var flera meter högt, och skulle krossa bilen som ingenting. Det verkade som om all mark drogs ned i det svarta hålet.

När fönstret var krossat pressade sig Eliza genom den med stort besvär, och blev förvånad när något tryckte henne tillbaka som en osynlig hand. Hon kom sig inte för att skrika, bara satte sig förvånad i framsätet och tittade på naturen som försvann.

Eliza knäppte händerna för att be, men skrattade och undrade vem hon skulle be till. Som ateist vänder man sig till Ödet, och det hade uppenbarligen redan bestämt vad som skulle ske.

När Jeepen nådde till kanten blundade hon och skrek av skräck.