En början-797

Det var som om ungdomarna vuxit upp ur marken. De stod stilla, bredbent med armarna i kors över bröstet. Elsa antog att de var i femtonårsåldern. Max, hennes barnbarn hade ungefär samma längd. Gänget bestod av två pojkar helt klädda i svart och två flickor med hängiga byxor och svarta kängor på fötterna. 

Elsa stödde sig på käppen och kämpade för att få fram glasögonen som hängde i en rem runt halsen. Dragkedjan på jackan krånglade, men öppnade sig till slut. Två äldre män passerade långt borta på andra sidan gräsmattan. Den ena av dem gick med rullator. Han stapplade fram.

En av pojkarna tog ett steg framåt och några gråsparvar som suttit i en buske, flög upp och flög iväg, ivrigt tjattrande. 

Elsa backade och funderade på om hon skulle kunna balansera på sina två ben samtidigt som hon slog  pojken med käppen. Det skulle inte bli lätt. De var för många.

En av flickorna öppnade sin jacka och tog fram något, sedan tog även hon ett steg framåt.

Blodet dånade i huvudet på Elsa. Håret stod upp på armarna och hon frös.

"Vill tant ha hjälp", frågade pojken, och log.

Så det är den metoden de använder, tänkte Elsa och skakade på huvudet.

Flickan stoppade pojken med handen och fällde ner huvan hon haft uppfälld över huvudet. "Ser du inte att tanten är rädd?"

Nog fanns det en underton av ironi i meningen, tyckte Elsa och höll krampaktigt i käppen. Hon skulle inte ge sig utan kamp. Aldrig. Elsa tittade på ungdomarna och undrade för sig själv vilken slags uppfostran de fått. Ge sig på gamla tanter på det här viset.

"Var inte rädd", sa den andra flickan och gick fram till Elsa. "Vi vill bara hjälpa dig. Det har varit flera överfall och vi har bestämt oss för att stoppa dem."

Den andra pojken kom också fram. Han lade sin hand under Elsas armbåge och lutade sig mot henne.

Är det nu första slaget kommer, tänkte Elsa och höll blicken fäst på flickans hand. Det blänkte till av något och Elsa flämtade. En kniv. Nu är jag räddningslöst förlorad. Jag har inte en chans att freda mig. Åh herregud.

"Det här är vårt nyårslöfte", fortsatte den andra pojken och ställde sig vid hennes sida. "Det var min farfar som föreslog det. " Han pekade mot ett rött trevåningshus. "Farfar bor i femman."

En början-796

Nytt år, ny början och ett bra slut. Det var vad jag och mina barn förväntade oss när vi pulsade fram genom snön. Vi skulle tillbringa natten i en stuga långt in i skogen. Mina barns far vägrade följa med och bäst var nog det. Vissa människor klarar inte att vara utan teknik. De liksom kräver att ljuset ska fungera när man trycker på en knapp och måste ha vatten från en kran.

Teodora min yngsta dotter gick först. Hon brukade vara den som tog sig an andra och aldrig kände rädslor av några slag. Petter gick efter, slokörad över utskällningen jag nyss gett honom. Nu mindes jag knappt vad det handlat om, men just där och då i stunden hade jag blivit arg, jättearg.

Nina gick bredvid mig med sin hand inkilad i min. Hon bar sin Kalle Ankadocka hårt tryckt mot kroppen och hade nog helst tagit med alla gosedjur som bodde i hennes säng. Nina var den otryggaste unge jag någonsin träffat. Jag visste inte varför och hoppades få tid att prata om det ikväll. Som ett avslut på ett år som innehållit många frågor. Min tanke var att samla de mina och diskutera året i lugn och ro. Inga raketer. Inga vänner som ville ha ordet.

"Mamma, den här är skittung", flämtade Teodora och tog av sig ryggsäcken som landade på marken med en hård duns. Måtte jag ha tänkt till och inte packat något skört i hennes säck, tänkte jag och skyndade mig fram till henne.

"Jag kan ta den", sa jag och placerade ryggsäcken på framsidan av kroppen. Tyngden bakifrån mötte den framifrån och jag kände hur benen svajade. "Vi är ändå snart framme."

Teodora skuttade iväg och lämnade oss. Lätta vindar blåste upp snö och ibland rasade det ner en massa från granarna vi passerade. Det gällde att se upp.

Nina tog av sig vanten och satte tummen i munnen. Hon såg trumpen ut och jag förstod att hon tröttnat på att gå.

"Bara lite till så är vi framme", ropade jag uppmuntrande och hoppades att de skulle tro mig. Sanningen var nämligen att det var ganska långt kvar. Förhoppningsvis skulle de orka, men om de inte gjorde det fick jag väl hitta på något.

Petter svor lågt och slog med en pinne på grankvistarna med resultatet att snön ramlade ner. "Är det långt kvar?"

Jag kände svettlukt från mig själv och remmarna från ryggsäckarna skar in i mina axlar. Det här började ju bra.

"Snart, älskling, snart."

En början-795

Genom skogen rusade det. I klumpig galopp på krokiga ben och hukande rygg. Det skitiga, toviga håret slängde över ryggen som en mantel och under armarna höll det två nyfödda människobarn. Varelsen hade stått och väntat länge utanför människoboningen innan den inatt äntligen fått lön för mödan. Tvillingarna skrek för fulla lungor och ville hem till värmen vid moderns barm igen.

Stora öron flaxade i vinddraget och hoplappade byxknän sprack upp, men trollet vägrade stanna.

 

Efter honom kom hundarna, stora, svarta med dreglande käftar. De hade fått vittring på honom och manades på av rasande män. Med darrande ben drog hundarna sina ägare allt djupare in i svarta skogen. Där fanns hemligheter och farligheter, vilket berättats om i sagorna för barnen på kvällarna. Allt för att hindra dem att beträda gränsen mellan människornas och trollens skog.

Marcus som var byns äldste och också den visaste, stoppade sina män med en hand i luften. 

Silas, en av hundarna slet sig loss och sprang iväg på egen hand. Över stockar och stenar, in i djupaste skog.

En början-794

"Sch, låt flickan vara", väste farmor åt farfar när han lyfte på mina hörlurar.

"Men", protesterade han, "Vi kan ju inte bara se på när hon förköper sig, jäntstackarn. Hon sitter på nätet och shoppar dag ut och dag in."

Farmor klappade mig på huvudet.

"Alla har sitt sätt och sörja. Det löser sig ska du se."

Jag fortsatte surfa på Traderas sida. Det var porslin jag tittade på idag. Gammalt sådant. Åttiotal ungefär. Likadant som det som stått i skåpet hemma när huset sprängdes. Det kändes tryggt på något sätt att se Rörstrandstallrikarna Gröna Anna vi alltid använt, och de blåa muggarna från Höganäs. Ibland såldes keramiktavlor lik de mamma hängt över min säng. De hade spruckit i fyra delar den där dagen och kastats i papperskorgen när farmor och de andra röjt upp efteråt.

För några dagar sedan såg jag kaffekopparna Blå blom i en auktion och budade på dem. Mamma hade älskat kopparna och använde dem ofta, ofta. Hon diskade dem för hand istället för i diskmaskinen för att de inte skulle bli repiga. Nu fanns bara spillror kvar. Jag hade försökt limma ihop faten, men gett upp.

Farfar muttrade något och fyllde sin pipa med tobak.

"Inte inne har jag sagt", mumlade farmor och lade handen på hans axel. "Ut på bron med dig. Vi får cancer allihop så som du bolmar."

Jag fnittrade och dök i i minnenas värld igen. De stora vita elefanterna som stått på pappa och mammas bokhylla var värd en hel del pengar såg jag. Mellan femhundra och tolvhundra verkade de gå för. Det var det enda som fanns kvar från vårt hus, fem stora vita elefanter som alltid gått på rad längst upp på bokhyllan. Emellanåt såg jag det som ett hån till livet att de inte gått sönder. 

Farfar kom in och satte sig igen. Runt honom kändes en stark doft av nikotin. På köksfönstret syntes vita rosor av frost. Under natten hade de växt och solen som sken på dem fick frosten att glittra.

En början-793

Stånkande tog jag mig upp till toppen på berget med glidflygaren höjd över huvudet. Den var både tung och otymplig och vinden högg tag i den ibland. Jag såg ett antal hajar glida runt i havet utanför ön och bestämde mig för att försöka landa på sandstranden. Det borde gå eftersom jag nu lärt mig styra eländet. Kläderna klibbade fast på ryggen och jag drog med handen över ansiktet. Mannen som hyrt ut glidflygaren hade varnat mig för att bli trött i armarna, men jag trodde nog inte det skulle göra så här ont. Antagligen var det inte meningen att man skulle åka så många gånger som jag. Hela fem resor hade jag hunnit med under dagen. 

Solen gled ner i havet och färgade det orangerött. Några stora vita fåglar som jag inte visste namnet på, flög över havet och dök emellanåt ner för att ta upp en fisk. En stor, mörk skugga syntes nära stranden där jag tänkt landa. En rocka. Den var gigantisk och  en av infödingarna hade kallat den Djävul. De två hornen framtill gav den säkert namnet, men efter att ha läst om arten visste jag att jättemantan, som den också kallades var snäll som ett lamm.

Jag ställde mig högst upp på berget och höll upp den tunga glidflygaren ovanför mig, tog sats och sprang nerför berget. Benen gick som trumpinnar och jag hörde vinden vina runt öronen. Plötsligt rycktes jag uppåt och flög.

En början-792

Tomtenissen hoppade upp i släden och manade på hästarna. Blacken kastade med huvudet och frustade. Fradgan sprutade ur näsborrarna. Den svarta manen var noggrant flätad och hade små röda band på slutet, selen hade pyntats med glittrande girlander och gnistrande, guldfärgade stjärnor. De svarta lädertyglarna bar frostfläckar och var stela av kylan.

Tomtefar drog upp de tomma säckarna i släden och lade dem i en hög mellan sätena. Vizzla gnäggade högt när tomtenissen klappade henne på länden och nappade åt sig en topp från granen. Hästarna stampade med hovarna och tittade på tomtenissarna som dök upp mellan granarna. Gubbarnas näsor var röda och kinderna blossade. Inatt bestod världen av många glada barn, men tomtefar visste att det fanns de som sällan fick mat på bordet och ibland inte ens hade en säng att sova i. Det var till dem de skulle åka nu, till de bortglömda barnen.

"Okej gubbar, nu far vi till lagret och hämtar fler julklappar", hojtade tomtefar och lade handen över den stora magen. "Till nästa år måste jag gå ner några kilo. Det var ren ram tur som gjorde att jag inte fastnade i någon av skorstenarna."

Nissarna tittade på varandra och fnissade. Orden tomtefar sa var en repris på förra årets, och förrförra, och förrförrförra. I år hade tomtefar nätt och jämt fått igen rocken, och byxorna som syddes om förra året hade fastnat halvvägs över låren.

"Det är all god mat människorna bjuder på", skrockade en av nissarna och klappade sin kompis på huvudet. "Tänk bara att de aldrig lär sig att vi är små och omöjligt kan komma ner i faten med gröt som de ställer ut åt oss. Minns ni när jag ramlade ner i allt det vita?"

De andra skrattade och en del slog sig över knäna med händerna. Jodå, nog mindes de hur nissen druttat ner i gröten och fått bada i hundens matskål. Det hade varit ett redigt äventyr.

Hästarna frustade och skrapade med hovarna. När tomtefar tog tag i tyglarna stegrade Blacken och gnäggade högt. Äntligen skulle de iväg.

"Är inte människorna bra dumma ändå", ropade en tomtenisse till tomtefar. 

"Vad menar du?"

"Jo, de arma stackars barnen har blivit lurade att vi flyger över himlen i släden, med renar som drar oss."

Tomtefar skrattade.

"Tänk om de hade en aning om att vi använder hästar och gör oss osynliga", sa nissen.

Tomtefar lade ett finger över sin mun. "Sh, lilla vän. Skogen har ögon och öron. Det där är hemligheter vi aldrig får prata om. Nu är vi framme vid lagret. Om vi skyndar oss hinner vi göra många fler barn glada. Vi börjar med dem som bor i tunnelbanegångarna och fortsätter sedan längs gator och torg. Ett och annat hushåll lär vi också hinna med om vi skyndar oss."

En början-791

Det kunde inte vara sant, men, jodå det var det. Det var Kalle. Jag drog med handen över håret och rättade till kragen på skjortan. Polisuniformen var klanderfri, det visste jag. Skulle han känna igen mig?

"Kan jag hjälpa dig", frågade han och rynkade på ögonbrynen som syntes under tomteluvans kant. Ärret på överläppen lyste vitt och om jag tittade noga såg jag det andra ärret över kinden. Jag mindes att han en gång viskat till mig att han trodde på tomten och inte tänkte sluta göra det, någonsin. Undrar om han har några barn, tänkte jag och sträckte på mig, min vana trogen.

"Ja..., ja..., jag undrar om du känner igen mig", sa jag med liten röst.

Han ställde ner säcken med julklappar som han burit över ena axeln, och kom närmare. 

"Nä, inte alls. Borde jag göra det?"

En av mina kollegor kom körande förbi och saktade in. Jag vinkade, men bjöd inte in till samtal.

"Jag måste gå", muttrade Kalle och slängde upp säcken på ryggen. "Barnen väntar."

Snön föll med stora flingor och en buss passerade, full med barn på väg till den årliga julmarknaden. Julaftonskvällen hade bara börjat och mitt pass slutade inte förrän vid midnatt. Jag noterade att hans yviga skägg grånat. Själv dolde jag mitt gråa hår med färg. När jag var i tjänst måste det vara stramt tillbakakammat och i svans eller flätor. Annars lät jag det strömma fritt, locka sig runt hals och axlar.

Kalle gick bort mot arenan där julmarknaden pågick. Vände sig om och kliade sig i skallen. Gick några steg igen. Vände sig om och tittade igen.

Varje gång han vände sig om, vinkade jag.

En början-790

Jag vaknade av en hård dunk på verandan och rusade upp, fortfarande sovande, naken med andan i halsen. Utanför fönstret såg jag spår i snön, och en avgjutning från ett vapen. Med kniven i handen tog jag mig försiktigt från rum till rum. När skulle den här katt och råttaleken sluta? Och hur? Jag gled med blicken över rummet medan det ena efter det andra plagget drogs på. Det var iskallt om fötterna, men jag vågade inte tända brasan, inte än i alla fall.

Stövlarna låg slängda i ett hörn av hallen och jackan hängde på den mässingsfärgade kroken med mitt namn på en platta ovanför. Jag såg att några svarta, långa hårstrån fastnat i dragkedjan och drog bort dem med en snärt. Kniven låg fortfarande i min hand, stor, nästan klumpig, men ack så effektiv. Det visste jag av erfarenhet.

Försiktigt öppnade jag ytterdörren och stoppade när den knarrade till. Jag höll andan och puttade upp den för att därefter kliva ut i snön och smyga vidare. Det var fullmåne.

Plötsligt tändes en av våra lyktor. Den som hade en rörelsevakt. Alltså står han i närheten av mig, tänkte jag och riktade kniven framåt.

Livet som agent var inte alls så glamoröst som jag tänkt mig. Att ständigt jaga eller bli jagad tappar snabbt sin tjusning, oberoende att jag fick köra balla bilar och träffa vackra män. Oftast bestod mina uppdrag av otrogna kvinnor eller män som blivit påkomna av sin respektive och ville hämnas, läs ha ut så stort skadestånd de kunde.

Jag frös om fingrarna och rörde dem för att få blodet att flyta snabbare. Små istappar syntes i håret, och jag ångrade att jag lämnat mössan i huset. Mina byxor var gjorda i ett nytt extravarmt material och Jean, vår uppfinnare hade lovat att jag aldrig mer skulle frysa, vilket jag inte heller gjorde. Snarare tvärtom. Nu hoppades jag att han skulle göra något liknande till mina händer.

En hare störtade iväg när jag gick över stället där vi matade fåglar och rådjur. Några tidiga koltrastar stannade upp i sitt pickande och betraktade mig. 

"Är det mig du letar?"

Jag vände mig om så tvärt att det svindlade. Rösten hade kommit snett bakifrån, ungefär där vi satt upp den andra lampan med rörelsedetektor. Varför satte den inte igång, tänkte jag och backade utan att svara.

En början-789

Elden flammade i öppna spisen och jag satt i fåtöljen med Mirran i famnen. Hon hade tillhört min farmor, och senaste tiden hade Mirran inte verkat riktigt kry. Om hon varit en människa skulle jag jämställt henne med ett barn på sex år. Hennes kloka, gröna ögon vilade på mig som om hon frågade efter hjälp.

"Såja gumman", sa jag och drog handen över hennes silkeslena vita päls. 

Mirran tryckte sig inte mot min hand som hon brukade, men höjde ögonlocket några millimeter. De långa, svarta ögonfransarna såg nästan målade ut. Hennes nos blänkte av vattnet jag nyss tvingat i henne. Kunde en katt bli deprimerad, tänkte jag. Och hur beter de sig då?

När jag lade handen mot hennes hjärta kände jag slagen mot min handflata. 

"Hur mår hon", frågade pappa och lade ner tidningen han läste i knät. "Hon ser lite däven ut. Inte riktigt sig lik.

"Jag tror hon sörjer farmor", sa jag och blundade medan jag lät handen stanna i luften precis ovanför henne. Jag såg vackra blommor framför mig och Mirran mitt bland dem. 

"Kan du hjälpa henne?"

"Jag tänker försöka", svarade jag och blundade hårdare, knep ihop ögonen så hårt att tårar trängde fram.

"Jag ska lämna er ifred", sa pappa och reste sig upp. Tidningen prasslade och ljudet från hans hasande tofflor störde min koncentration.

Med båda händerna på hennes kropp nynnade jag en ramsa jag lärt mig. Jag ville så gärna göra henne hel igen.  

En början-788

Med ena handen på vaggan och den andra på kattens huvud, satt jag på sängen och tittade på teven. Reportern vände sig bakåt och pratade om olyckan, men eftersom jag stängt av ljudet hördes inget. Hennes panna var full av vågräta veck och munnen var spänd. Planet hade tydligen kraschat med nosen först och trädtopparna brann fortfarande. på marken låg kroppar täckta av skynken.

Lilleman gnydde och tog villigt nappen jag sträckte till honom. Katten blev sur när jag inte brydde mig om honom, och hoppade fräsande ner på golvet och rullade ihop sig på mattan där.

Jag var bara barnvakt åt Daniel, men hade fäst mig vid honom. Mirja brukade ringa och be mig hämta honom på dagiset och jag gjorde ofta läxorna vid deras bord. Robert hjälpte mig allt oftare och Mirja verkade inte ha några invändningar. Robert och jag kom allt närmare varandra och brukade ha väldigt roligt tillsammans, ja ibland var det som om vi var ett par.

"Susanna", sa Mirja och kom in i barnrummet.

"Mm", svarade jag och vaggade Lilleman som tappade nappen och gnydde.

"Det är något jag vill prata med dig om", fortsatte hon, sköt undan min hand och lyfte upp Lilleman i famnen.

En början-787

Henrik gillade att se på när katten åt möss. Allrahelst ville han också se själva infångande och leken som alltid pågick efteråt. Han rös av välbehag när kattans klor gled in i musens mage och inälvorna slets ut. Att se musens öga få en gardin av grått gjorde att hans hjärta tog ett extraskutt. Slet hon ut det ur ögonhålan blev han extatisk.

Maja, som katten en gång döpts till, var en duktig råttkatt, emellanåt lyckades hon fånga både fem och tio, ibland upp till femton möss på en enda dag.

Henrik brukade springa hem från dagiset när mamma hämtade honom. Utan att säga något smög han ut och letade upp kattan som han sedan följde efter tills hon fångat något.

De få gånger hon fångat en ekorre var han extra upphetsad. De små tofsarna revs bort av skarpa klor, och huvudet krasade mellan skarpa tänder. Ibland sparade han den tjocka, ludna svansen som souvenir.

"Henrik", hörde han mamma ropa. "Det är mat."

Han hukade sig för att inte synas och kröp längre in i prånget han hittat på övervåningen på stallet. Därifrån hade han perfekt översyn och kunde noga följa kattans rörelser. En skarp doft av häst omringade honom.

"Henrik", ropade mamma igen. "Älskling."