Pusselbitar

Sandra sydde i den bortslitna knappen, och plåstrade om såret i pannan. Erik var inte ond, nej då efter vad hon hört var han ett av de där bortglömda barnen som saknade en organisk pusselbit till föräldrarna. Det var helt naturligt att han slog.

När hon körde in på gården där de bott i snart tio år höjde hon blicken till Lönnen som stått där i urminnes tider, och varit hennes favoritlekställe som liten.

Farmor skulle snurra flera varv i sin grav om hon sett förödelsen i sitt forna hem. Det var tur att cancern hjälpte henne över stupet, och gav dem en frist.

Erik stod i köket och diskade. Besticken skramlade, porslinet lät som om det precis var på gränsen att brista, och glasen klirrade. De grova axlarna var framåtlutade, och runt munnen såg Sandra djupa veck.

"Är det tid att komma nu? Flyttgubbarna blev förbannade och stack iväg. Nu ställer du till det igen."

"Förlåt, jag var tvungen att åka till apoteket för att köpa plåster. Det var slut...igen...och..." Sandra tystnade.

"Undanflykter, alltid samma jävla undanflykter. När ska du växa upp och stå för det du gör?" Han drog upp ploppen i diskhon, och torkade de stora, valkiga händerna på handduken han petat in under skärpet.

Sandra klev in i köket och började packa upp det hon köpt. Gasbinda, plåster, Alvedon och ett paket Citodon ifall att. Med långsamma rörelser lade hon in det i det röda, lilla skåpet med ett vitt kors på.

Hon kände hur maken iakttog henne, och såg att händerna darrade på honom. Var det återhållen ilska, eller ånger som drabbat honom, tänkte hon, och stängde skåpdörren sakta.

"Förlåt", sa han, och lade handen på hennes axel. "Är vi vänner igen?"

"Visst", sa hon och log. "Det är lugnt." 

En början-88

Petra lade upp fötterna över fåtöljens armstöd, och tog upp boken för att fortsätta läsa den. Den var extremt spännande, och hon funderade allvarligt på att skolka från de två första lektionerna.

Folkuniversitetet-Appkurs-dag1

Vaknar klockan fem när mobilen ringer. Sätter på mig kläderna, letar upp regnstället, kängorna och lägger ned datorn i ryggsäcken. Idag ska jag på appkurs.

Vinden viner nere vid busshållplatsen, och jag känner att det inte vore helt fel med vantar.

Tur som är regnar det inte.

I Tumba byter jag till pendel, och åker vidare till Stockholm.

I staden är det full fart som vanligt. Läser senaste Metro, köper några bananer, och promenerar till Folkuniversitetet där appkursen är.

När jag kommer till universitetet är klockan strax över sju, och det är låst.
Jag sätter mig på en bänk och läser, men ser plötsligt en lång trappa som leder upp på lunden. Det exploderar fantasier i min skalle. Den kommer garanterat att finnas med i någon av mina kommande böcker. Eller vad sägs om det här fotografiet? Ser du samma sak som mig?

Klockan åtta öppnade skolan, och jag klev in.
En utländsk dam frågade mig om jag pratade tyska, och jag stod helt stum. Alla lektioner jag haft i tyska var bortblåst...kaputt hjärna liksom.
Jag frågade om hon kunde engelska, och mixade språken. Hennes son ville lära sig svenska och hon frågade vad min kurs kostade. Skrattande berättade jag att min tvådagars appkurs kostade femtusen kronor. Hon såg förskräckt ut, och berättade det för sin man, som reagerade på samma vis.
Jag försökte förklara att de flesta kurserna var gratis, eller mycket billigare, men vet inte om hon riktigt förstod.

Klockan nio startade lektionen.
Ruben presenterade sig, och efter det gjorde vi detsamma. Jag sade inget om att jag var flitig bloggare, och att jag hade flera företag utan tyckte det räckte med att säga att jag jobbar som plåtslagarlärling, trädgårdshjälp, och film- och bokmanusförfattare.
De flesta av oss var intresserade av att lära oss konceptet, hur appar är uppbyggda, och att tillverka egna.
Ungefär samma sak som jag funderar på.

De som utvecklat plattformen kom upp och presenterade sig. Open Ratio är villiga att samarbeta om man vill utveckla appen ytterligare efter kursen. Något jag tycker verkar riktigt bra. För min app är lite speciell.

Efter lunch fick vi äntligen lära oss hur man gör. Som vanligt jobbar hjärnan i hundranittio för att försöka hänga med, och som ett brev på posten kom...migränen.
Vi fick pröva på att göra egna appar, och jag klurade intensivt på hur jag skulle bygga upp min app. Det är ganska enkelt att skapa den, men det gäller ändå att vara skärpt.
Huvudet ljummade då jag gick hemåt genom staden, vidare med pendel till Tumba och bussen hem.
Puh, tack och lov att jag slipper det här varje dag.
huvudet värkte så mycket att jag mådde illa och allvarligt funderade på att kliva av bussen och gå de dryga milen hem.

Peter stod i köket och gjorde mat när jag kom in genom dörren. Hundar och katt mötte mig, ville gosa och slickade mig vilt.
Jag lade mig i soffan med en kudde över ansiktet för att få bort värken, och långsamt försvann den.

Vi käkade mat och lade barn. Rita kom och ungarna rusade henne till mötes.

Nu ska jag skriva offerter åt Peter, sedan skriva på manuset. Appen jag jobbade med idag får vila.

En början-87

Doften som slog emot dem var så tung att de fick huvudvärk. Nilla lutade sig kvidande mot Anders och famlade i mörkret efter strömbrytaren.

Plattfynd-förrymda hundar-busiga barn

Idag blev inget som vi trott. Vi hamnade inte ens där vi planerat.

Jag börjar från början:

När jag ska lämna av Hampuz berättar han gråtande att han blivit slagen dagen innan, och inte ville stanna kvar på dagis.

Jag lyssnade, tröstade, diskuterade och funderade. 

En liten stund senare skuttade en lycklig Hampuz vid min sida.

Han fick lov att följa med oss idag.

Först åkte vi till Beijer för att beställa dörr.

Det blev en Händel

Men våran ska vara svart.

Den är klassisk och passar vårt herrgårdsliknande hus.

Eller vad tror du?

Det här med att välja dörr är inte så j-a lätt. Det finns ju massor.

Nåväl, vi hoppade in i bilen och tuffade vidare till Marianne, som tog emot oss med öppna armar.

Efter att vi fixerat markrören, lagt på grus, och jord i massor gick Peter upp på taket för att rensa rännorna, ta bort mossa och göra allmän koll.

Under tiden hjälpte jag henne att fixa mobiltelefonen som skulle få nytt SIM-kort.

Vi fortsatte att ta bort gammalt tegel, brädor och annat skrövel från baksidan av huset, och åkte iväg till återvinningen med ett: "Vi syns på fredag, och kram."

Ha, ha...när vi åker in för att hysta av teglet ser vi två män kasta stenplattor. Sådana som Marianne tänker köpa. Snabba som illrar rusar vi fram och frågar om vi kan ta plattorna, och får höra att han har hundra stycken till hemma.

Jag ringer Marianne och frågar hur många hon vill ha.

Vi tar numret, åker snabbt till plåtslageriet med ett par sk häckar som vi dumpar där.

Ännu snabbare knäcker Peter en plåt åt grannen som hjälper oss, sedan åker vi i full fart mot adressen vi fått av mannen med plattorna.

Det är bara ett krux...adressen finns inte. Frustrerad går jag igenom Skärholmens samtliga adresser i en gammal telefonkatalog, och hittar en liknande.

Vi åker dit, och det är BINGO...helt otroligt.

Efter att ha lagt på flera urtunga plattor kör vi mot Marianne igen.

Lastar av, och börjar så smått lägga dem, men blir avbrutna när Hampuz lyckas släppa ut våra tre hundar på gatan.

ja jisus vilken jakt det blev. En buss körde nästan över en av dem, och en bil klippte nästan en annan innan jag äntligen fick tag i samtliga och kastade in dem i bilen igen.

Efter att Lilleman fått en skopa ovett åker vi hemåt, men stannar på Beijer Bygg igen för att köpa brädor till vårt hus.

Klockan hinner bli halv fem innan jag hämtar Zabine som är lite trött och gnällig, men samtidigt glad att få åka hem.

Razmus tältar med sin skolklass inatt, och kommer inte hem förrän imorgon kväll.

Nu tittar småttingarna på film. Peter bygger på huset, och jag...tänker redigera manus.

Godnatt

En början-86

Nattsvart mörker, glittrande stjärnor som liknar ensamma diamanter, härlig musik på hög volym, och en man som jag älskar mer än något annat. Kan man ha det bättre än så här? frågade jag mig själv, och hörde inte hur rutan nere i vardagsrummet spräcktes av en slägga.

Trasiga bilar-trasiga barn-trasiga karlar

Idag har vi åkt runt, runt i cirklar känns det som.

Du vet som när hunden jagar sin egen svans.

Först åkte vi med ungarna till skolan, sedan till bilverkstaden med min lilla pärla som mer beter sig som en traktor just nu. 

När vi lämnat av henne åkte vi fort som skållade troll till en skrot några mil bort, och hämtade en begagnad servomotor för 2500 spänn. Snabbt tillbaka till bilverkstaden och lämnade delen, sedan hem för att hämta pengarna vi glömde i morse. De som vi ska betala reparationen med.

På vägen till Högdalen där vårt plåtslageri ligger svänger vi in till en annan verkstad och beställer en ny koppling till Pickupen.

Just nu har vi inte någon hel bil, bara halvtrasiga eländen som suckande startar på morgonen, men inte alls borde köras.

Häromdagen hördes ett högt ljud från bakre delen av pickupen, och vi förstod direkt att det var bromsarna det handlade om.

Nu låter det hemskt då vi bromsar, och jag vägrar sedan länge att ens köra pickupen.

Nåväl, till slut kom vi fram till plåtslageriet och knäckte några fotplåtar till huset i Tyresö. 

Sedan åkte vi ut och satte fast dem. Det gäller att ha handskar när man jobbar med plåt, och just den här vackra silverfärgade plåten är extra skarp.

Peter skar sig och tittade skrattande på mina handskar. "Man kanske skulle använda sådana där ibland?" sa han, och sög på fingret han skurit.

Solen sken och när vi kom till Tyresö skyndade vi oss att få upp plåtarna på taket via en något ranglig stege, och skruvade fast dem.

När det var klart åkte vi snabbt iväg till en annan kund för att måtta några bleck runt ett fönster som skulle tillverkas om någon dag.

Det var ingen vanlig villa, oh no...ett slott närmare bestämt. Med inte mindre än fjorton tak till golv fönster och dörrar, och en trallveranda som var bautastor.

Såååå vackert.

Jag skyndade på Peter när han blev stående och babblade med en murare som jobbade där, för klockan hade ramlat iväg till 15.30. Ungarna måste hämtas innan fem, och vi hade lååååång väg hem. Flera, flera mil närmare bestämt.

Efter att ha tagit en massa genvägar närmade vi oss Tumba, och jag såg hur långa köer ringlade sig fram längs vägen.

På bilverkstaden tackade jag killarna, och hoppade in i min Zafira för att glatt styra vidare till skolan och dagiset.

Nu var det ingen traktorstyrning längre, och jag blev nästan rädd när ratten gled så lätt. Men det kostade pluring...två laxar och en halva.

Peter mötte upp Razzel medan jag plåstrade om Zabine som ramlade utanför skolan och slog upp armbågen. Stackars lilla tusslan hade ramlat tidigare idag, och fått ett stort plåster på knäet.

Peter och Raz åkte hem för att möta upp grannen som skulle hjälpa Peter med huset ikväll, medan jag och barnen gick in och handlade mat och annat.

Solen sken fortfarande, och jag njöt som vanligt av att åka den slingriga vägen ut mot Näs. Det är så vackert att det gör ont. Ingen årstid är sämre än den andra. Jag älskar dem alla.

Efter mat, och lite prat var det dags att koja för ungarna.

Och jag...badade Hampuz, sedan satte jag mig för att kolla dagens post.

Idag fanns det en fin bok med där.

Den heter Fröbok och kunde lika väl varit författad av mig eftersom Ulla Hasselmark som hon heter tar upp exakt de blommor jag har i min trädgård, och jag spar ju som du säkert vet på fröerna från mina blomster. Snart är alla blommor i rabatterna uppväxta från egna fröer.
Underbar bok med massor av vackra bilder.

Nu är det dags att säga natti, natti och umgås med mördare och hysteriska kvinnor ett tag.

Kram

En början-85

"Du är ett barn. Blott tolv år gammal, och borde inte, ska inte träffa en så gammal man."

Höjdrädsla-Takmålning-Trädklättring-söndagsmys

Tänk dig att du är höjdrädd.

Så höjdrädd att dina ben skakar som kastanjetter då du går upp på en stege, och du vill inget hellre än att lägga dig platt mot taket eller var du nu befinner dig.

Exakt i det läget befann jag mig för några månader sedan. Jag vägrade att ens försöka gå upp på stegen, och de gånger jag gjorde det längtade jag ned efter första steget upp.

Idag sa Peter att jag skulle måla alla knytningar på vårt nya tak. "Ha, ha", sa jag och var fullt övertygad om att han skojade. "Kommer inte på fråga. Det är alldeles för högt."

Jag gick ut på gården och tittade upp mot vårt höööööga tak som är tio meter högt som värst. Aldrig, aldrig, aldrig att jag sätter min fot där uppe, tänkte jag och log försiktigt mot Peter. "Du menar inte allvar va? Du skojar?"

Han ställer stegen mot vårt nya vardagsrum, och går upp på det låga taket. Fortsätter med plåtsättningen av kuporna, och ställer fram en burk svart färg och två sprayflaskor. "Det fixar du", säger han, och knycklar till plåten som om den var folie.

Försiktigt går jag uppför stegen för att pröva hur det känns. Vinkar till barnen som står på taket nedanför, och undrar när den där hisnande känslan ska komma.

Fundersamt går jag vidare uppåt tills jag befinner mig på takbryggan, och tittar nedåt.

Peter kommer upp, och kliver runt på taket lika enkelt som hemma i köket. Då och då ber jag honom ta det lugnt, men han skrattar mest, och säger att han är van.

Jag hämtar upp målarburken, och bättrar på alla knytningar för att de inte ska börja läcka i framtiden.

Peter sneglar på mig, och frågar hur det känns, och jag säger glatt; "Jag är inte lika höjdrädd längre. Visst jag har kvar respekten. Just då befann jag mig som sagt 10m över marken.

Men bryggan är bred och sitter fast.

Peter fotograferade mig som var löjligt stolt över att jag gick där uppe bland molnen utan att vilja ned.

"Okej, ställ dig upp då", ropade Peter, och laddade kameran. "Smile!", skrek han och skrattade.

I ärlighetens namn ska jag berätta att benen skakade lite grand, men det var inte panik i skallen som det brukar.

En granne som passerade kallade mig galen, och sa att hon aldrig, aldrig, aldrig skulle gå upp.

När jag målat allt var jag svart både här och där.

Efter att vi ätit gick jag på nästa projekt: 

En Ek som växer snett mot vårt hus, och riskerar att ramla genom taket när det stormar.

Jag klättrade upp, och sågade av gren för gren, slogs med rödmyror som kämpade för att behålla sitt träd, och pissade på mig.

Razmus hjälpte till, men vågade inte klättra så högt som jag gjorde.

Till slut återstod bara toppen, och jag kapade av den medan svetten lackade. Var ju tvungen att hålla balansen och såga samtidigt.

Efter att vi dragit iväg allt ris gick jag in för att natta barnen. I morgon är det måndag igen, och skoldag.

Samtliga ungar talade om för mig att jag minsann glömt bort att vi skulle ha söndagsmys eftersom vi inte hade det i fredags eller lördags.

Det var bara att gilla läget. Fram med popcorn och godis, och på med film.

En timme senare var de nöjda och puttades ned i säng.

Nu sover ligan. Peter sitter i soffan och slötittar på teven. Hundarna ligger bredvid.

Dags att stänga dörren till verkligheten och ta sig till fantasins värld där jag styr allt som sker, eller...i alla fall tror det.

Godnatt

Kram

Föds ett barn ont?

Föds ett barn ont? Eller? Är det omgivningen som skapar ondskan, det vill säga frånvarande föräldrar, eller sjuka sådana? 

Alla dessa barn som dödar sina syskon och kompisar...hur är det egentligen?

Det här är en av de frågor mina läsare kommer att brottas med efter att ha fått min bok Hat och en gnutta kärlek i sina händer.

En tioåring dödar en fyraåring, och vi som läser om det i tidningen förfasas, och känner medkänsla med hans föräldrar. Vilken smärta det måste vara att få sin älskade unge bortsliten ur livet av ett annat barn. Hur förstår man något sådant?

Och föräldrarna till den som gör det, vad känner de?

Jag har läst massor av psykologiböcker i researchsyfte, och inser snabbt att tecknen fanns där tidigt. Att barnet visat flera tusen gånger hur det mår, och vilken inställning det har till andra människor...och djur.

De här barnen som lyckligtvis är få är sådana som rycker benen av flugor och spindlar bara för att det är roligt, och skjuter med luftgevär på katter, binder ihop benen på fåglar och mycket annat.

Uppmärksamma vuxna kan tidigt fånga in och hjälpa dem, medan andra slinker igenom, och växer upp till mördare.

Vad tror du?

Föds ett barn ont?

Eller?

Är det omgivningen som skapar ondskan?

En början-84

"Slobodoanajkt"viskade Anna från trädet. 

"Vad säger du?"viskade Peter som satt nedanför. "Jag hörde inte."

"Sch", väste Anna och flyttade längre in i löven. "Han kommer..."