Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



13 december 2010

TEMA Rik och ideal


Inatt sov jag först i Razmus säng, sedan kröp jag ned i växasängen hos Hampuz och somnade med benen hopknycklade. Gissa om jag hade värk imorse när jag vaknade?
Det är ju inte precis ett idealiskt val av säng. Mina knappa en och sextio ned i en en och tio bädd. Men Hampuz kröp tätt intill och myste, ingenting är som att ha sin älskade mamma nära, nära.

På morgonen vecklade jag försiktigt ut mig och fann värk överallt.

Efter en halvstökig frukost satte jag på småttingarna deras tomtedräkter och fotograferade sötnosarna.(Bilder kommer)
Klockan tickar snabbt fram mot halv åtta då kranbilen skall komma och lyfta upp takstolarna till resten av taket, så vi stressar på barnen ytterkläderna, och sätter igång bilen som står som en stor isklump ute på gården.

Men panik i kubik! Lastbilen är redan på gång och jag har bara hunnit få en yttepytteliten glugg på rutan. Barnen får kasta sig in i bilen, och jag knäpper fast dem snabbt. Sedan är det bara att snabbt som attan ratta ut från gården och förbi åbäket som tar upp hela vägen, men nu snällt backat för att släppa förbi oss.

Ute på vägen svänger jag in till kanten och skrapar rutorna medan isen sakta försvinner på bilen.

Som vanligt ligger en bil i diket…det gäller att vara ytterst försiktig med gaspedalen på våra kringelikrokiga vägar. Isen blänker i varje kurva och dal. Vi är en lång rad av bilar som sakta tar oss framåt.

Jag går in med småttingarna på dagiset och pratar lite med personalen. Zabine och Hampuz pussar mig ideligen, och jag känner mig så rik som har dessa underbara änglar. De är ursöta och trippar fram på tå som de vet att tomtenissar gör.

Nåväl, verkligheten väntar för mig, så jag lämnar dagiset för att gå till skolan och prata med Razmus som tyvärr inte fick med sig sin hjälm imorse. Hans kompis Victor vet dock råd. ”Vi kan dela på min,” Säger han och skrattar. Därmed är problemet löst, och jag lämnar ännu en pussgurka för att åka till skolan där jag är nu.

Idag skall vi lyssna på en kille som heter Reza och gått på Manuspiloterna för några år sedan. Nu har han gjort en skitbra film som heter Knäcka. Den har gått på svensk teve.

Klockan tre lussar småttingarna på skolan, så jag får åka tidigare från skolan idag(snyft), men, men…vad gör man inte för sina älskade, högt efterlängtade barn.

6 kommentarer:

  1. Du har ett rikt och idealiskt liv förstår jag.

    SvaraRadera
  2. Kul att få följa din luciamorgon.

    SvaraRadera
  3. Förstår att barn berikar ens liv. Väldigt annorlunda puff för vara dig men som Ethel skrev, en inblick i ditt liv :)

    SvaraRadera
  4. Gillar som man säger på facebook. Det är viktigt att vardagstexter blir skrivna så vardagen blir ihågkommen.

    SvaraRadera
  5. ja vad gör man inte...
    fint vart nästan lite tårögd

    SvaraRadera
  6. Vardagsliv - att skriva ner för att minnas. Blir nog kul för dig att plocka fram texten igen om några år

    SvaraRadera