Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



10 mars 2011

TEMA Invigning/Dagboksinlägg 10 mars

Mitt mobila internet har krånglat några dagar och mer eller mindre tvingat mig bort från nätet. Jag kan inte kommentera mina skrivpuffsvänners texter och med nöd och näppe får jag in min egen innan jag far ut som en spottloska i verkligheten.
Jag läste att månen närmar sig jorden och undrar om det är orsaken till strulet, eller om det är killarna som just nu plockar ned stolpe efter stolpe där våra gamla ledningar suttit. Det skall vara slut med strömavbrott nu.

Igår träffade jag min lärare Kurt för att få handledning, och fick det underbara beskedet att jag ficklat ihop sammanfattningen, och lyckats få med alla grenar som behövs på filmträdet. Så nu…kan allvaret sätta igång.
Innan jag träffade Kurt satt jag på ett cafe och läste ur boken I HUVUDET PÅ EN MÖRDARE, och mådde rejält illa. Det är skrämmande att blicka in i en mördares hjärna, för det är så mycket ondska och en massa underligheter som jag aldrig i mitt liv kan begripa. Bland annat var det en serievåldtäktsman som älskar fötter…ja ni läste rätt. Han var fotfetischist. Barnafötter eller kvinnofötter spelade ingen roll, men aldrig en mansfot.
Ett minne av ett gammalt ex som alltid pussade på mina fötter slamrar in i min hjärna, och jag känner håret resa sig i nacken. Just i det ögonblicket han gjorde det tyckte jag att det var charmigt och myste över en så udda företeelse.
Nåväl, mannen ifråga stoppade några barn som kom gående och tvingade dem att ta av sig skorna så att han kunde gnugga foten mot sitt underliv, sedan släppte han iväg dem. Några veckor senare var han igång igen, men nu blev det en våldtäkt. Till slut åkte han i fängelse, men släpptes och gjorde samma sak igen. Det här går igen i historia efter historia som jag läser. Kolla bara in media…nästan varje dag händer det något. Varför släpps de här galningarna ut igen? Har inte de förverkat sin rätt att vara ute bland oss ”vanliga”
När jag flyttade till Stockholm 1984 tyckte jag att det var en bra mix av människosorter, men vartefter åren går märker jag att brutaliteten ökar i samhället, och att det börjar redan när ungarna är små. Beror det på att föräldrarna måste jobba för att efterleva alla krav och inte hinner med ungarna? Eller, beror det på att skolan förslappats? Eller är det så att vissa barn blir jävliga oavsett uppväxt?
I barnens skola ser jag att det kan vara väldigt livat ibland, och att eleverna(både tjejer och killar) fullständigt skiter i vad deras fröken säger. Det gör så ont i mig att se dessa duktiga kvinnor och män stå och prata för döva öron. De vill ju bara barnens bästa, men kämpar hela tiden i motvind. För mig är de några av tidens hjältar. Utan dem skulle det bli kalabalik. När jag pratar med dem berättar de att när dagen är slut sätter de sig i en stol och har TYST runt sig. Helt slut i huvudet efter alla kontroverser och skrik.

Nu skall jag stänga av internet och ägna mig åt att inviga Celtex där jag skapar filmmanus.

2 kommentarer: