Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 september 2011

Regn, regn, massor av regn

Morgonen börjar med att Peter kommer inspringande och drar av mig täcket. Zally som kurat ihop sig på min mage hoppar skräckslaget bort, och fräser förnärmad över att bli störd i sin mysstund.

"Det läcker Anitha, taket läcker. Hjälp mig! Vi måste ha hinkar!"
Nyvaken gnuggar jag ögonen medan jag sätter på mig kläder och följer med honom ut i ösregnet.
Uppe på övervåningen rinner vattnet längs takstolarna och ned i isoleringen. Det är halvskumt där uppe, och vi tänder bygglamporna.

Efter frukost, snabbrastning av hundar och katt, så är det dags för avfärd.
Men först en koll på övervåningen. Det är rätt lugnt, något dripp här, och dropp där. det skall bli jätteskönt när taket är på. 

Igår lyssnade jag på Zillas (den vita) mage, och jadå...valpar är på G. jag kände till och med hur de sparkade. Hm...det här var inte planerat. Nu är jag låst i minst tre månader till huset. Man kan inte lämna valparna utan uppsikt längre än korta stunder. 
Det svåraste är alltid att skiljas från valparna som för några månader blir familjemedlemmar, och blir överösta med kärlek av barn och oss. Sist grät jag så det skvalade när de åkte iväg med sista valpen.

Mamma kommer ju hit på torsdag för att ta hand om småttingarna när jag och Peter åker till bokmässan och gör reklam för mig och min bok PAPPERSSKÄRVOR. 
 
Jag är väldigt glad att hon åker de trettio milen och gör mig den här tjänsten. Tyvärr träffar inte barnen henne och pappa alltför mycket. De är ju bönder, och ständigt upptagna trots att de är pensionerade.

En sak är säker, bonde blir jag aldrig! Alldeles för mycket slit för ingenting, och man är låst med kätting av alla djur som skall matas, mockas och rastas. Nä, jag har gjort mitt där. Det är skönt att hälsa på, och jag älskar djur, men...

Nu skall jag skriva puffen och sedan tuffa hemåt.

Ha en härlig dag
Kram

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar