Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 april 2012

TEMA Smärta

Innan den där olycksaliga dagen hade jag nog egentligen ingen aning vad riktig smärta var.
Visst fanns det en historia med brutna armar, knäckt näsa och en och annan sårskorpa, men det jag utsattes för, eller rättare sagt gav mig in på den där dagen vann klart över alla tidigare upplevelser.
Smärtan riste inte genom kroppen, nä den tog tag i mig och tvingade ned kroppen till liggande läge, förpassade medvetandet till nada, och skar hjärtat i tre lika delar.

Mitt barn dog den där dagen.
Min älskade, älskade unge bara ramlade ihop på fotbollsplanen och dog.

Sekunden innan sprang hon kapplöpning med sin bästa väninna medan håret flög som en guldfärgad vimpel efter henne. Långa, vägvinnande steg med övertygelsen att ha evigt liv, och att alltid vara först.

Min lilla underbara dotter var mitt solsken i livet, det jag älskade mer än livet, mer än fadern, mer än allt. 
Ibland steg jag upp om natten för att förvissa mig om att allt var okej, som om jag hade en föraning av vad som skulle komma. Att något eller någon tvingade upp mina tunga ögonlock och lät mig dricka hennes skönhet några minuter extra i livet.

Det finns ett före och ett distinkt efter som jag skulle vilja sudda ut, och radera från hjärnan.
Jag hann aldrig säga adjö. Hon dog ensam, liggande på den kalla gräsmattan med himlen som tak.
Det finns heller inga minnen i min hjärna hur jag tog mig fram till henne, hur hon kom därifrån, och vad läkaren sa. 
Allt som fanns var ett nattsvart mörker så djupt att jag inte ville leva längre.

Det är en smärta jag inte önskar någon, en smärta jag aldrig förut mött och aldrig, aldrig, aldrig blir fri.
Jag hade aldrig mött sådan smärta innan den där olycksaliga dagen, visste inte att sådant fanns.

2 kommentarer:

  1. Den mest skräckfyllda skrivpuffen jag läst hos dig...

    SvaraRadera
  2. Man vågar inte ens försöka sätta sig in i hennes smärta..

    SvaraRadera