Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 april 2012

TEMA Uthärda

"Du har vunnit en laserbehandling hos oss och jag skulle vilja bestämma ett datum för behandlingen", sa kvinnan som ringde.
Jag kände mig som ett levande frågetecken, och grubblade febrilt på om jag skickat in till någon tävling eller så, men det var tomt. "Laserbehandling?" sa jag försiktigt. "Du har nog ringt fel", lade jag till och väntade på att hon skulle be om ursäkt och lägga på luren.
"Nej, du heter väl Anitha Östlund?"
"Jo", sa jag och kände hur ett vagt minne om en sajt som lottade ut en provbehandling.
"Värdet på behandlingen är 30 000, och enda kravet är att vi får filma dig", sa kvinnan
Jag satte mig ned på sängen, och flämtade. "30 000? Det är ju en förmögenhet. Tack så hemskt mycket. Men...vad innebär behandlingen? Vad ska ni göra?", sa jag och lyssnade intensivt när hon berättade att de skulle använda en pulslaser, och att effekten inte skulle synas direkt.
"Kan du imorgon?" frågade hon, och jag hörde en penna raspa. "Annars får du vänta tre veckor tills nästa gäng elever kommer."
"Jag fixar det. Vilken tid?, sa jag och funderade några mikrosekunder på att säga nej. Varför utsätta sig för smärta om man inte behöver? 
"Kom på morgonen när vi öppnar. Hittar du?"
"Allvarligt talat har jag ingen aning om var ni ligger. Gör det ont?" frågade jag och skrev laserbehandling kl.9.00 på ett anteckningsblock.
"Nja, det känns, sticker till i huden, men det går snabbt över, och du blir ju rynkfri", sa hon. "Då syns vi imorgon då? Hejdå."

Dagen efter gick jag ned till Gamla stan för att kliva in på en flashig skönhetssalong där stora före och efterbilder blickade ned på mig från väggarna. På bordet låg pärmar där de visade hur man karvade bort näsor, bröst och en hel del andra saker. 
Några kvinnor i övre medelåldern kom in i rummet, välsminkade och snyggt klädda.
Plötsligt kom en vitklädd kvinna in och ropade upp mig.

Inne i rummet jag togs till hängde en stor maskin över en smal bädd som jag anvisades till.
"Har du gjort sådant här förut?" frågade en av de vitklädda männen som hade ovanligt slät hy för att vara så gammal som han verkade. "Är du rädd för smärta?"
Jag skakade på huvudet, och log mot kvinnan som trädde på mig en underlig plastmössa.
"Okej, är ni beredda? Ta nu det lugnt så går det här bra. Börjar du först?" sa han till kvinnan.

Och jo, det gjorde ont. Så ont att tårarna rann. Jag uthärdade behandlingen under tystnad, och led i hopp om att få den släta hyn som jag sett i reklambladen där ute. Ont, ont, ont...
Efter en halvtimmes intensiva hetpulser i ansiktet var de klar, och jag fick resa mig, och gå hem.
Resultatet? Ingen större skillnad, så jag är glad att det var gratis.

5 kommentarer:

  1. Självupplevt eller inte? Bra skildrat.

    SvaraRadera
  2. Vill man vara fin får man lida pin...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jomenvisst du. En repris lär aldrig komma

      Radera
  3. Så spännande det var! Och vilket antiklimax på slutet. Roligt!

    SvaraRadera