Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



21 november 2012

Barns spelberoende-hot eller framgång?-nyttiga appar

Hur har du det därhemma?
Spelar dina barn på mobilen? Surfplattan och playstation, kanske andra saker.
Kikar de in på youtube var femte minut för att lyssna på den helt meningslösa låten Såspäron?
Vet du överhuvudtaget vad dina barn gör på nätet?

Vår äldsta pojke hoppar från surfplattan till mobilspel, till playstation till xbox, och skulle gladeligen tillbringa vareviga sekund på det viset om vi inte stoppade honom.
Ibland stjäl han min mobil och gömmer sig i en garderob för att spela.
På skolan spelar barnen på sina mobiler, ds, xboxet i skolan, och alla precis alla gör det.
Kan det här verkligen vara bra?
Kommer nästa generation av medelålders människor vara totalt beroende av att få endorfinkickar via fingrarnas lek på en plastdetalj?
Vad tror du?
Kommer vi om femton, tjugo år slita oss i håret, och skrika förtvivlat för att våra barn fått cancer i huvudet? I hela kroppen?
Av det som ständigt tyllar in dem i ett täcke av strålning. På bussen, t-banan, hemma, på skolan?
Överallt runt oss finns det numera. Överallt!
Det skrämmer mig. Ovissheten och forskarnas svårigheter att utröna om mobiler är farliga gör att jag är restriktiv med att låna ut min telefon till barnen.
När de låg i magen använde jag inte den ens. Livrädd att skada mitt lilla knyte.

Jag har pratat med andra föräldrar. Kille eller tjej gör detsamma. Båda könen älskar att spela eller lyssna på Spotify eller kika på youtube.
Ständigt nätanslutna lever de som vi lärt dem. För det är vår generation som drivit på utvecklingen så mastodont att många vanliga människor inte hänger med.
Vad ska vi göra för att få våra barn att bli lika intresserade av läxorna. Att lära sig sin historia, matematik och språk?
Jag har näst intill bojkottat att de får surfa på nätet. Istället har jag laddat hem spel som de får använda utan att ha internet.
Och jo då, det finns många smarta spel.
Lilleman som fyller fem år i morgon har lärt sig att läsa och stava ord via en android app som heter Stava
En annan app som jag hittat heter Genius kids där barnet lär sig huvudräkning via ett spel som till och med jag gillar.
Ytterligare ett mattespel jag hittat heter Brain exercise

Samtliga spel kan användas utan att koppla in nätet

Utöver de här spelen har jag luskat ut några ritbrädor som också kan användas, och används flitigt av barnen.
I det stora hela är nog surfplattan en leksak till ungarna. En grej som gör att vi slipper griniga ungar i bilen, eller när vi handlar mat.
Vi har två nu, men eventuellt blir det en tredje.
Samtliga är Samsung, och jag är supernöjd med dem.

Ett tveeggat ämne det här med dataspel. Ibland känns det som om jag går på gungfly, och att jag borde följa strömmen. Låta tekniken komma in i vårt hus.
Men..tänk om? Tänk om det vi gör är livsfarligt? Att vi föräldrar gör våra barn till spelberoende?
Vad är det för fel på att leka tafatt ute på tomten? Bygga koja i skogen? Åka skidor och cykel?
"Äh, det är tråkigt", sa Razmus och hans kompis när jag försökte få dem att låta bli det evinnerliga spelandet. "Urtråkigt", sa de och gick in i sitt rum, och lyssnade på Såspäron för sjuttioelfte gången.

Hur gör du? Använder du timer? Struntar i att lägga dig i? Stoppar det helt?
Det är svårt att säga nej, när resten av ligan säger ja...men jag vägrar ge min nioåring en mobiltelefon trots att resten av klassen har det, och jag talar om anledningen för honom...om och om igen.
"Jag är rädd om dig älskling. Vill inte att du ska råka illa ut. Eftersom jag inte vet hur farligt det är med mobiler väntar vi med sådant där tills du behöver en. Okej?"
Razmus ser allvarligt på mig, och säger: "Jag förstår, men tycker du är orättvis. Alla andra får..."

Kommentera gärna inlägget.
Lägg till länkar eller annat intressant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar