Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



7 december 2012

Recension av filmen APAN

Igår såg jag och några till på den något udda filmen APAN som fått fantastisk kritik.
Expressen var alldeles lyriska, och sa att Olle Sarri (skådespelaren) är overkligt bra.

Filmen börjar med att han vaknar blodig i en säng.
En detalj som upprepas i ett otal filmer med olika vinklar. En karaktär kan vakna upp blodig med liket bredvid sig, en annan kan vakna upp blodig, utan offret. Ja du förstår vart jag vill komma.

Nu hade inte jag läst baksidan på filmen, och visste inte att mannen på duken var gift och hade en son.
För i sådana fall hade jag ifrågasatt första minuterna i filmen.
Om jag varit i samma situation dvs vaknat upp blodig hemma, skulle jag kastat mig upp handlöst för att kolla min son. Vilket mannen INTE gör. Frågan jag ställer mig är om han har gjort dådet själv?
Istället stiger han upp och cyklar till jobbet.
Dock får vi se hur dåligt han mår.
Han skriker av ilska över livets orättvisa efter cirka halva filmen. 

Jodå, Olle Sarri är fantastisk, men jag sitter och småskrattar under tiden vi ser den, för karaktären gör alla dessa saker som vi brukar prata om att man INTE ska upprepa för ofta i ett manus.
Han suckar oupphörligen, lägger händerna över huvudet, tittat ut i intet och så vidare. Allt görs under tystnad så jag förstår att det måste gestaltas.

Hela filmen är tagen från huvudkaraktärens synvinkel, något som kan vara jobbigt bitvis, men samtidigt magnifikt.

Karaktären kör mycket bil i filmen, och...hm...den blir långtradig.

När filmen var slut satt samtliga tittare som ett stort frågetecken. Arga och besvikna på att inte få en enda förklaring, lämnade i ett vakuum av frustration.

Bra film? Nja...

Eftersom det finns två versioner med på skivan börjar vi titta på den andra för att kanske få en förklaring.
Nu vet vi vad som ska hända och ser den på ett nytt sätt. Många av de underligheter vi såg från början rätas ut, men inte de viktigaste.

Vi ger upp, stänger av och lägger oss frustrerade och sura på manusförfattaren.
Om det är bra eller ej tvistas det om. Jag tänker inte se om filmen en tredje gång, och lägger den längst in i garderoben.
Däremot gav den mig lite stoff till mitt eget manus. Att se film är nyttigt. På många sätt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar