Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



3 januari 2013

Min första cykel


Jag var sex år och mitt hår kortklippt efter att mamma tröttnat på att jag ständigt drog ur flätorna. Jag hade rödrutiga stickiga byxor och en vit silkespolo.
Över det bar jag en röd täckjacka som hade vita och röda ränder på muddarna.
Solen sken och grusvägen utanför vårt hus var fylld av små gropar med vatten, orsakat av det idoga regnandet.
Det  var äntligen vår och det låg fortfarande snö kvar på täkterna, men pappa och mamma hade lovat mig en ny cykel. En helt ny, inget arvegods efter mina kusiner.


När vi steg ut på bron stod den där. En guldfärgad Crescent med reflexer på tramporna och svart sadel.
   ”Nå?” sa pappa och log. ”Duger den?”
   ”Jaaa” sa jag och kände det som om jag flög. ”Tack snälla ni, men…” jag sänkte huvudet mot bröstet och kände tårarna komma. ”Jag kan inte cykla.”
Pappa skrattade och lyfte upp mig på den. ”Vi lär dig. Det är så lätt att du inte ens tänker på att du gör det när du en gång lärt dig.”
Jag tittade tvivlande på honom och lade händerna på styret. En egen cykel, en alldeles egen cykel som bara var min, tänkte jag och såg framför mig hur jag trampade fram på vägen.
”Vill du börja direkt?” frågade pappa och tittade på mamma som stod på trappan fortfarande. ”Ska du eller jag?”
Hon torkade av händerna på förklädet och tog ett steg nedför trappan. ”Jag kan hjälpa Anitha om du pumpar upp däcken på cykeln. Det verkar vara lite luft i bakdäcket.”
”Jag fixar det”, sa pappa och ångade iväg till ladan för att några minuter senare komma tillbaka med cykelpumpen som verkade vara från 1800-talet.
”Är det inte dags att byta ut den där?” sa mamma och syftade på pumpen.
”Åh nej, den har varit farsans och hans farsas så den håller säkert flera generationer till. Jag byter inte ut något som fungerar”, sa pappa och satte fast en liten metallklämma på däcket. ”Håll i cykeln så att den inte ramlar.”

När han pumpat båda däcken och kollat så att inte styret var löst sträckte han cykeln till mamma. ”Varsågod nu kan ni börja.”
Jag satte mig på sadeln och lade händerna på var sida om styret medan mamma ställde sig bakom mig och höll i pakethållaren.
   ”Är du klar gumman?” sa mamma.
   ”Mm”, svarade jag och lade tungan i mungipan. Det kvillrade i magen och jag erkänner att vår slingrande grusväg såg ganska skrämmande ut där uppifrån. Mina ben skakade och jag var torr i munnen.
   ”Lycka till”, ropade pappa och skrattade åt mamma när hon skjutsade iväg mig. ”Trampa hela tiden så går det här bra.”

Jag trampade ett varv, två varv, tre varv och mamma sprang så att svetten lackade. Successivt kände jag hur jag hittade balansen och efter några varv ropade jag till mamma att släppa.
Jag vinglade rejält mycket och var farligt nära att vurpa flera gånger, men lyckades räta upp cykeln varje gång. Långt borta såg jag mina föräldrar och vinkade glatt. Krasch, bang, bong sa det då jag vinglade till och ramlade omkull.

Cykeln blev stående några dagar innan jag gjorde ett nytt försök. Denna gång utan att vinka eller försöka mig på några andra konster. På knäna satt det två stora plåster.



4 kommentarer:

  1. Tjusigt, väl beskrivet.

    SvaraRadera
  2. Roligt att läsa andras minnen av sina första vinglande försök.

    SvaraRadera
  3. PS varför länkar du inte till skrivpuffen?DS

    SvaraRadera
  4. Foxy, mitt internet fungerar uruselt just nu.

    SvaraRadera