Imorse åkte Peter iväg med småskruttarna medan jag stannade hemma och tog det lugnt. Mitt jobb började nämligen inte förrän vid elva. Det var skönt att inte hasta iväg och jag njöt av att gå ut i skogen med hundarna, kika i några tidningar och jobba med instagram. Dimman ligger i ett tjockt sjok över täkterna. Det är magiskt och lite skrämmande. Man vet aldrig vad som döljer sig där ute.
När jag kommer till företaget jag städar på är det nästan panik. Sirin som kan allt är sjuk, och Berit som började förra veckan står ensam med allt som ska göras.
"Lugn", säger jag och kavlar upp ärmarna. "Jag fixar allt häruppe, så slipper du det." Allt häruppe innebär ett antal toaletter till och ett rum som är rätt smutsigt. Gnolande hämtar jag dammsugarslang och svabb, sedan skurar jag...i flera timmar. Efter lunchen vid tre fortsätter jag med den adminstrativa avdelningen medan folket på stället droppar av och åker hemåt. Peter ringer och stressar på mig att han har hämtat Zabine och kört henne till danslektionen men att han måste tillbaka till ett jobb efteråt. Puh.
Hur hamnade jag i det här hämt- och lämnaträsket egentligen. Det gick alldeles för fort. Nåväl, jag svabbar på och dammsuger trappor, kontor och korridorer med svetten rinnande i pannan och i armhålorna. Det är tungt att städa. Dagen efter brukar jag ha vansinnig värk mellan skuldrorna. Tänker alltid att jag ska stretcha när jag kommer hem, men när jag väl landat hemma är det alltid annat.
Jag skyndar på och lyckas komma loss strax före fem. Snabbt som vinden flyger jag hemåt med bilen, slänger ut hundarna, byter om och ringer Peter. "Vi kan väl träffas vid golfbanan?" säger han och jag gasar iväg igen. Ett antal kilometer senare parkerar jag bilen och väntar till de kommer, mina små älsklingar. In i bilen efter att ha fotograferat ett uråldrigt hjul som står vid vägen och full fart (lagenligt den här gången)
Väl hemma gör jag pannkakssmet och hjälper en mycket motvillig unge med läxorna. Fatta att han redan är less på skolan. Hur kan det vara så? Efter mycket pock, skrik och tjafs fick jag honom att sätta sig vid bordet och vi gjorde läxorna på...typ en timme. Så mycket skrik för så lite. Han var till och med duktig, kunde göra en hel del själv. Det är mycket läxor nu - fyran är mycket tuffare än trean.
Zabine sjöng och dansade som vanligt, pratade i mun på mig och var allmänt glad. Hampuz, stackaren var trött, jättetrött, åt två pannkakor och kraschade i sängen fullt påklädd. Inget kunde väcka honom.
Nu är klockan elva och barnen sover sedan länge och Peter...han har somnat med sin jobbpärm i knäet. Dödstrött och i stort behov av semester och sömn.
Jag surfar in på Youtube och tar fram Robbie Williams uppträdande i Göteborg. Med honom i lurarna skriver jag det här och känner mig extra glad över att ha sett honom live.
Morsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.