Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



15 december 2013

En början-525

Doften av gran och tall hängde fortfarande i luften. Manar såg att kojan hon och Nermin dragit ihop natten innan var totaldemolerad. Kvar fanns bara några få pinnar och kastrullen de hittat i en soptunna. Manar tittade upp mot solen och suckade, var det för det här de kämpat sig över gränserna, gömt sig i ett plan och brutit mot det nya landets regler. Hon saknade doften från hemmet, granatäppeljuicen mormodern brukade bjuda på och allt det andra. Undrar vad de tänker när de hör att vi reste hit? tänkte hon. Nermin var hennes lillasyster och pappa Menes som fått namnet efter en stor kung hade präntat i Manar att hon måste se efter systern och mormor. Bilden av modern som drogs iväg av fyra grönklädda, barska soldater hade för evigt etsat in sig i hjärnan.
Ett högt knakande fick henne att reflexmässigt huka sig och lägga sig platt på marken. 
"Det är bara jag, kära syster", sa Nermin och skakade ut det långa svarta håret. Vilken tur att vi inte sov i kojan inatt. Hon delade upp håret i tre lika delar och flätade det. Här och där hängde små kvistar och mossa.
"Ja, vi har kölden att tacka för det. Nu måste vi försöka hitta ett nytt ställe att bo på. Pengarna är slut, men…" Manar såg att skogsmaskinerna kom åkande över kalhygget och förstod att de måste skynda sig därifrån.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar