Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



24 januari 2014

Skolproblem-disco-diskussioner-lilla tonåren

Fredag, äntligen, tänkte jag när jag vaknade i morse och kände hur illande kallt det var i rummet. Jag längtade desperat efter att dra upp täcket över mig igen, och gjorde det. Jodå, jag skyndade mig att hoppa ned i sängen igen och drog täcket över huvudet. Så skönt.

Frukosten var stökig i morse. Zabine höll för en gång skull tyst och gnällde inte som hon brukar göra. Det har blivit lite väl mycket tjafs på mornarna på sistone. Men, tro för den skull inte att det var frid och fröjd vid matbordet...oh no...Mr Razmus satte igång direkt efter frukost. "Jag vill spela på plattan", gnällde han, väl medveten om att han fick spelförbud igår. Grrr.

Eftersom det tjafsades in i helvete mycket här igår kväll.(Raz var på toppenhumör och ville inte borsta tänderna, inte tvätta sig, inte ...) Både surfplattan och iphonen åkte väck några dagar.
På grund av allt tonårstjafs (han är bara 10 år) följde jag med honom till skolan och stannade där nästan hela dagen. Det gick sådär. Första rasten skulle han inte gå ut, men mer eller mindre tvingades ut av mig. Andra rasten gick det bättre. Som ett evigt mantra sa jag till honom att vi vuxna bestämmer över honom och att han gör det samma dag han fyller arton. Ha, tror han ja. Då blir det andra som lägger sig i, men det sa jag inte.

Jag pluggade No-ord med honom in i det sista innan lektionerna började, och hjälpte honom med matten när det var dags. Tyvärr var den nya läraren inte där, men jag studerade de han hade och intervjuade eleverna på rasterna. 
"Hur är det", sa jag. "Är det lugnare i klassen nu?"
En del skakade på huvudet, en del nickade. Min egen tanke är att det blivit lite lugnare, men att det inte är okej studiero.
Razmus lärare som han tråcklat mest med hade lektion med Raz och jag hörde hennes falsettröst höjas steg för steg vartefter tiden gick.
Klockan var runt tolv när jag hämtade min dotter och minsting plus extrabarn för att åka hem. Tjejerna skulle på disco på kvällen och jag hade lovat att fixa dem. Lilleman blev överlycklig att få åka hem tidigare än vanligt.
Under tiden vi väntar på att Hampuz ska få gå, kollar jag Zabines mattebok. Det visar sig, håll i dig nu, att hon ligger 45 SIDOR efter det som är veckans mål. Jag börjar plugga med henne, men blir avbruten av Hampuz som kommer skuttande igen. Han vill hem. Nu.

Väl hemma åt de våfflor och lekte ett tag.

Då ringer telefonen. Det är Raz lärare. Hon talar om för mig att han minsann slagit två tjejer ute på rasten, och att han blev urförbannad när han på lektionen efter inte klarar provet han och jag pluggat så mycket på. Läraren säger att han kastade en sax i väggen och efteråt blev helt okontaktbar.
Nu har jag lärt mig att den där kvinnan aldrig någonsin frågar Raz vad som händer på riktigt. Hon lyssnar bara och dömer Raz. Så jag lyssnar på hennes prat och säger trevlig hel och hejdå.
Naturligtvis funderar jag på vad som hänt, och ringer Peter som ska hämta Raz ikväll. 

Zabine badar och jag badar. Tjejerna blir sminkade och fotograferade, stimmar och är glada.

Klockan halv fem kommer grannpojken hit. Han går i samma klass som Zabine, och har alltid gjort.
De är vänner, goda vänner och jag pratar med dem om skolan.
"Det är jättestökigt", säger Zabine och Estrid. "Idag slog Teodor en kille så att han fick näsblod igen."
"Igen", sa jag försiktigt. "Har det hänt flera gånger?"
"Ja, de slåss jämt", säger Estrid.
Vi pratar om skolan hela sträckan (7 km) och jag lär mig att det är väldigt stökigt, nu när deras "riktiga" lärare är sjukskriven och de har en vikarie. Det är ofta läraren är sjuk, och hon har grym pli på barnen då hon är där. Vi pratar om att byta skola. Så allvarligt ser jag faktiskt på det här. Sanningen är att barnen är rätt utsatta. De måste gå till skolan oavsett det är stjärnornas krig i lokalen.
Arvid blir retad i skolan för att han leker med tjejerna, säger han, och jag säger till honom att stå på sig och ifrågasätta dem som retas. "Fråga om de är avundsjuk", säger jag och blir urförbannad. Vad är det för samhälle vi lever i? Ska inte killar och tjejer kunna leka utan att bli retade?.

Jag lämnar av ungarna på discot och går till pizzerian för att träffa Peter som just hämtat Raz och sitter och pratar med honom. Som vanligt är allt ett stort missförstånd. Raz har kastat sin penna när han blev besviken över att han inte kunde läxan, och slagen flickorna fick, var inga slag. De hade kastat morotsbitar(?) i huvudet på honom, och han kastade snö. De började, han fick skulden som vanligt. Faa, fan, fan...

Maten var gudomligt god, och vi njöt av att sitta och umgås. Efteråt for vi till ett par vänner och diskuterade varför inte barn i olika åldrar kan leka längre. De yngre vill inte ha med dem äldre och viceversa. Jag hade vänner, både killar och tjejer, i alla åldrar, och vi hade jättekul.
Nu har jag skrivit av mig. Tack för att du lyssnade.
Barnen är kvar hos våra vänner med Peter, och jag sitter hemma vid datorn igen.

Ha en härlig kväll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar