Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 maj 2014

En början-647

Granen stacks och grenarna rev mig på låren och armarna. Jesse såg ut som en liten prick här uppifrån och vinden blåste mycket mer än nere på marken. Jag ångrade att jag inte tagit på mig en jacka och svor åt min envishet, varför, varför skulle jag slå vad om en så urbota dum sak. 
En gren vek sig av min tyngd och jag grep tag i en granruska som stack mig i handen. Med hjärtat i halsgropen tog jag ytterligare ett steg uppåt och tittade nedåt. Det skulle jag inte gjort. Allting gungade och jag drog mig tätt intill stammen. Medan jag andades med korta andetag öppnade jag ögonen igen och ropade "Ser du. Jag kan", ner till Jesse.
Antagligen hörde han mig inte, för han tittade inte uppåt. En polisbil kom åkande på vägen och jag höll tummarna att han inte skulle se mig. Platsen för mitt äventyr var ganska illa vald och jag vet egentligen inte varför jag över huvud taget slagit vad om det här. Herregud, vad skulle min man säga om han fick veta det här, och mina arbetskamrater? Och grannarna?
Försiktigt, försiktigt tog jag mig nedåt. Det gick faktiskt rätt bra. Jag kände mig fram med tåspetsarna och lät händerna stega sig nedåt. Granen luktade fränt och emellanåt fastnade fingrarna i kåda som rann efter den skrovliga stammen. klämmarna jag haft i håret var alla borta och emellanåt fastnade det i grenarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar