Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



26 juni 2014

En början-677

Jag hade inget val. Det här måste hållas hemligt. Om mamma fick reda på vad jag gjort skulle hon aldrig förlåta mig. Vetskapen om det fick mig att huka när min käre man passerade köksfönstret. Han skulle säkert skratta åt min rädsla och för att slippa bli hånad på det sättet var det bäst att jag gjorde så här. Mitt långa hår trasslade in sig i äppelträdet jag gömt mig under och med tårar i ögonen drog jag mig lös. En lång slinga blev kvar och dinglade mot marken, fram och tillbaka, fram och tillbaka, medan vinden lekte med den.
För att vara helt säker på att jag läst rätt, vecklade jag ut brevet igen och läste det sakta. Jag riktigt sög i mig bokstäverna, lät de landa på tungan och uttalade dem viskande. Min pappa, min alldeles egna pappa hade tagit sig tiden att skriva ett helt brev till mig, tänkte jag, och sprätte bort en rödmyra som tog sig uppför mitt ben. När ytterligare en kom, reste jag mig upp och drog med händerna över kroppen. De fanns överallt. För att få lugn och ro smög jag till vårt nybyggda lusthus och stängde dörren.
Värmen omslöt mig och jag tog av mig sandalerna och kröp upp i farmors gamla fåtölj. Pappa skrev egentligen inte så mycket om sig själv. Jo, han bad om ursäkt för att han stuckit den där dagen då jag var fem, och bad mig att be mamma om förlåtelse å hans vägnar. Pappa bodde numera i USA och var ensamstående med bara hunden som sällskap. En teckning han gjort illustrerade en vit byracka med långa öron, och tjocka tassar. Jag drog med pekfingret över teckningen och blev tjock i halsen. Den där dagen han försvunnit skulle han köpt en hund till mig. Löftet gav han tidigt på morgonen och försvann, sedan...såg jag aldrig honom mer.
Känslorna övermannade mig och jag lade brevet i knäet för att inte blöta ned det. Tårarna rann utan att jag kunde stoppa dem. Det låg så mycket i det där löftet om hund. I och med den skulle vi bli en hel familj igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar