"Allt är så trist numera", sa Leo och tuggade på ett grässtrå. "Till och med gräset smakar bläh."
Josefin lade sig bredvid honom och kittlade hans näsa med toppen på en fjäder hon hittat tidigare. Hon antog att det var en skatfjäder, men var inte helt säker.
"Sluta", sa Leo, och slog bort hennes hand. "Jag känner inte för att busa nu."
"Du har blivit så tråkig på sistone. Förr ville du alltid busa och leka med mig. Nu sitter du ständigt framför datorn och chattar med dina polare, eller spelar. Du var en mycket roligare bror förut."
"Nä, nu överdriver du", muttrade Leo och tog tag i henne för att sekunden senare rulla runt i gräset med henne på magen. "Är det sådant här du vill syssla med?" Han stoppade in sina långa, smala fingrar i hennes revben. "Eller? Var det sådant här du eftersökte?"
Josefin skrattade och grät om vartannat. Det gjorde ont och kittlades samtidigt. Hennes näsa blev full av gräs och kottarna som låg på backen under henne gjorde ont.
Leo reste sig upp och gick snabbt ifrån henne. Axlarna kutade och han gick slängigt. Armarna hängde längs kroppen. Ja, förutom den som han höll mobilen med. "Jag har inte tid med småungar, fattar du väl. Jag ska träffa Axel och Fredrik."
Josefin visste mycket väl vem han pratade om. Fredrik var minst tjugo, och Axel minst det dubbla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.