Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 december 2014

En början-790

Jag vaknade av en hård dunk på verandan och rusade upp, fortfarande sovande, naken med andan i halsen. Utanför fönstret såg jag spår i snön, och en avgjutning från ett vapen. Med kniven i handen tog jag mig försiktigt från rum till rum. När skulle den här katt och råttaleken sluta? Och hur? Jag gled med blicken över rummet medan det ena efter det andra plagget drogs på. Det var iskallt om fötterna, men jag vågade inte tända brasan, inte än i alla fall.
Stövlarna låg slängda i ett hörn av hallen och jackan hängde på den mässingsfärgade kroken med mitt namn på en platta ovanför. Jag såg att några svarta, långa hårstrån fastnat i dragkedjan och drog bort dem med en snärt. Kniven låg fortfarande i min hand, stor, nästan klumpig, men ack så effektiv. Det visste jag av erfarenhet.
Försiktigt öppnade jag ytterdörren och stoppade när den knarrade till. Jag höll andan och puttade upp den för att därefter kliva ut i snön och smyga vidare. Det var fullmåne.
Plötsligt tändes en av våra lyktor. Den som hade en rörelsevakt. Alltså står han i närheten av mig, tänkte jag och riktade kniven framåt.
Livet som agent var inte alls så glamoröst som jag tänkt mig. Att ständigt jaga eller bli jagad tappar snabbt sin tjusning, oberoende att jag fick köra balla bilar och träffa vackra män. Oftast bestod mina uppdrag av otrogna kvinnor eller män som blivit påkomna av sin respektive och ville hämnas, läs ha ut så stort skadestånd de kunde.
Jag frös om fingrarna och rörde dem för att få blodet att flyta snabbare. Små istappar syntes i håret, och jag ångrade att jag lämnat mössan i huset. Mina byxor var gjorda i ett nytt extravarmt material och Jean, vår uppfinnare hade lovat att jag aldrig mer skulle frysa, vilket jag inte heller gjorde. Snarare tvärtom. Nu hoppades jag att han skulle göra något liknande till mina händer.
En hare störtade iväg när jag gick över stället där vi matade fåglar och rådjur. Några tidiga koltrastar stannade upp i sitt pickande och betraktade mig. 
"Är det mig du letar?"
Jag vände mig om så tvärt att det svindlade. Rösten hade kommit snett bakifrån, ungefär där vi satt upp den andra lampan med rörelsedetektor. Varför satte den inte igång, tänkte jag och backade utan att svara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar