Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



21 juli 2015

En början-923

Jag satt i gungstolen, vaggade sakta medan spindeln tog sig allt längre ner från taket. Repet runt mina fötter satt hårt och det stack i mina fötter. Skulle hon komma tillbaka, eller var hon nöjd med det hon redan åstadkommit? Ytterdörren stod och slog i vinden och jag hörde då och då bilar passera. Undrar hur hon tänker. Egentligen. Svartsjukans demon var inte att leka med. 
Telefonen som stod på soffbordet ringde. En, två, tre signaler, innan telefonsvararen hoppade igång.
"Hej, du har kommit till Marie. Jag är inte hemma och kan inte nås på mobilen så ge mig ditt namn och telefonnummer om du vill att jag ska ringa upp."
Personen lade på utan att säga något.
Ytterdörren slog mot trappräcket med en hård smäll och studsade tillbaka för att stängas med en om möjligt hårdare smäll. Ekot dallrade en lång stund i luften.
Grannen verkade göra mat av lukten att döma och jag hörde någon sjunga på andra sidan väggen. Jag gillar inte kedjehus, men insåg plötsligt att det fanns något positivt med att bo som en packad sill. Händerna var vita och jag kände inte längre ena lillfingret pga all tejp Marie lindat runt handlederna. Silvertejp, naturligtvis. Går inte sönder alltför lätt. Jag hoppade i gungstolen och försökte förflytta mig, men insåg direkt att det var lönlöst. Med tårna tryckte jag på golvet och gungade till, tryckte snabbt ytterligare en gång i samma ögonblick tårna nuddade golvet och jippie stolen rörde sig cirka tio centimeter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar