Året som gått-ADHD

Det har varit ett underbart år, med glädje i massor och vi har varit överhopade av jobb.

Vi har inte hunnit fixa till barnens rum. Inte hunnit med oss själva, men eftersom jag och Peter jobbar tillsammans hinner vi ändå ses - vilket nog skulle vara svårt annars.

Mitt skrivande har legat nere och jag saknar det.

Jag har fått ett underbart mycket speciellt uppdrag som jag filar på och hoppas ska ge ringar på vattnet.

Barnen går på sista dagarna av jullovet och jag har inga större jobb att at mig an förrän i februari.

Eftersom vår älskade unge Razmus inte lärt sig hur han ska handskas med sin ADHD har jag tagit mig an uppdraget att coacha honom och använda kraften istället för att brytas ner av den.

När jag var i hans ålder fanns inga diagnoser, bara orden från lärare och föräldrar. "Du har myror i rumpan. Sitt still", sa de.

Vad jag gjorde?

Jag gick långa promenader på rasterna för att få bort rastlösheten i kroppen, och varje kväll sprang jag kilometer efter kilometer med min hund. Jag spelade fotboll, red och gjorde en massa annat, var aldrig stilla längre stunder.

Idag har jag sprungit med Razmus, men det gäller att göra det på rätt sätt, att utnyttja det jag vet om ADHD:n Raz har. Det finns ju flera sorter som du säkert vet.

I hans fall måste jag hela tiden sätta olika mål, t.ex att vi springer från en skylt till ett träd han ser. Det där med att han hela tiden ser vart vi ska sporrar honom. Jag hejar på honom, springer ömsom bredvid, ömsom bakom. Håller hans hand, lägger min hand på hans axel. Pratar med honom, skriker, hurrar. Och sakta, sakta...springer vi hemåt.

Än så länge orkar han inte springa hela vägen, men det går bättre för var dag.

Razmus är extremt stel i kroppen och vi har börjat stretcha efter löpningen samt ta några minuter på crosstrainern. Razzel har aldrig tränat speciellt hårt och är inte van, så vi får se hur han mår imorgon. Jag själv mår bättre än någonsin, och det här med att träna betyder massor för mig. För en sisådär tjugo år sedan körde jag på gymmet sju dagar i veckan, simmade, sprang och gick på disco och dansade var och varannan dag, något som gjorde att jag hade en vältrimmad kropp och full fart dygnet runt. Jag gick till jobbet med min älskade hund efter mig och slank förbi gymmet på hemvägen. Ett ganska enformigt liv som jag inte saknar.

Nåväl, det här året har jag skaffat en helsickes massa rosor i trädgården och är nog uppe i en sextio olika sorter allt som allt. Vi har fått klart vårt stora vardagsrum och jag har äntligen fått ett bibliotek, ett stort sådant där böckerna står i genre och författare. En dröm jag haft sedan barnsben.

Zabine har bytt skola och hittat nya kamrater, men även hittat ett sätt att behålla dem gamla. Hon åker buss själv och har växt på många sätt. Min lilla flicka har blivit en tuff tjej som självsäkert går upp på scenen utan att darra i rösten och skäller ut dumma ungar som beter sig illa mot andra. Hon är fortfarande blyg och stundtals lika gosig som när hon var liten, men befinner sig i livet där vänner betyder massor och kan bo hemifrån utan att längta allt för mycket hem.

Razmus har fått hjälp i skolan och mår mycket bättre. Hans ADHD har blivit bekräftad och jag förstår massor jag inte gjort förut. Vi jobbar på att hitta ett sätt att bemöta honom utan att förstöra något och det är mycket bråk och tjafs. Mer än i vanliga familjer eftersom Raz är en retsticka av stora mått och älskar att ifrågasätta och jävlas. Inte alltid så lätt att tas med.

Lilla Hampuz mår tipptop och har det bra i skolan. Han börjar komma i trotsåldern som han halkat förbi i flera omgångar och jag har fått känna på hur det kan bli i framtiden. Han är superbt duktig i skolan och får massor med beröm av sina lärare. En rak motsats till Razmus alltså.

Målen inför år 2016 är att få barnens rum färdiga så snart det går och komma igång med redigeringen av mitt manus samt bli klart med det jag fått beställning på. Zabine sak fortsätta sin dans och sång, Raz pingis och Lilleman, ja han vet inte vad han vill. Vi funderar på brottning eftersom han är förbaskat stark, en riktig Pippi Långstrump, men time will tell.

Jag och Peter har massor med dvd-filmer att se och jag har en tanke att börja sjunga i kör igen. Något jag saknar vansinnigt.

Annars känns det som att världen blivit galen och jag funderar mycket på hur det blir när ungarna ska ut i livet. Redan nu finns tankar på det som händer i Stockholm - knivskärningar, skottlossning och unga flickor som blir utsatta för diverse saker.

Vi hade tänkt låta Zabine börja på kulturama men lät bli eftersom hon då skulle åka från oss till Tumba via buss och från Tumba med pendeln till stan för att där ta buss igen. 

Jag hoppas 2016 blir ett år då människor blir snällare mot varandra och att freden stannar kvar i vårt land och andra. 

God fortsättning