Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 augusti 2016

ADHD-en-energi-eller-en belastning

Den tjugoandra augusti börjar barnen skolan igen och som en uppladdning pluggar Razmus matte som han lovade sin fröken. Sjuan blir säkert mycket tuffare än vi kan föreställa oss, men jag har tagit ett stadigt tag i livet och laddat jag med inför att tjata till mig läxläsningsstunder och att han ska gå på "tråkiga" musiklektioner bara för att få betyg i dem.
Zabine ska fortsätta musikskolan och varva dagarna med FEJM-skolan och ridskola. Ja, hon har skippat dansen och ska rida istället. Jag skickade helt enkelt iväg henne på läger i sommar för att testa om hon hade det rätta intresset. Tanken är att jag också ska rida - det var över trettio år sedan jag sst satte på en häst och jag har saknat det enormt. På det här sättet kan jag och Zabine ha tid tillsammans, ensamma. Kanske vi köper egen häst så småningom, men inget är bestämt ännu, även om det kliar i köptarmen. Jag hade en egen när jag var tretton och slutade inte rida förrän jag flyttade till Stockholm på 80-talet.
Hampuz börjar trean och ser fram mot det. Han är totalt tvärtemot Raz och älskar skolan, har toppbetyg i allt.

Just nu går diskussionsvågorna höga på nätet - är #ADHD en tillgång i livet, eller en belastning?
Vad tycker du?
I Raz fall är den just nu en belastning. Han har inte lärt sig hantera diagnosen och vi testar medicin, men den gör honom aggressiv och lättretlig. Utan är han stökig, men aldrig elak. Diagnosen gör också att han har svårt att starta upp, typ ALLT. Han kan inte ens gå och borsta tänderna utan att vi pushar på. Men värst av allt tycker jag att tjafset är. Om allt och inget, jämt. Vi har sprungit i sommar, men inte i den mängd jag haft intentionen att göra. Suck. Jag hinner inte allt som måste göras.

I mitt fall har ADHD:n mestadels varit en tillgång. Skolan var tuff så tuff. Jag läste läxorna och glömde dem lika fort, skrev ner vartenda ord läraren sa, plus texten i böckerna, och glömde ändå orden dagen efter. Jag har fortfarande allt det skrivna från gymnasiet kvar. Som ett minne. Betyget var hyfsat, men hade säkert varit ännu bättre om lärarna fattat hur jag slet. Jag har ett starkt minne av min samhällskunskaplärare som vägrade hjälpa mig och sa: "Är du så jävla dum får du skylla dig själv", när jag bad honom lära mig det här med mandat osv. Det är nämligen så att som ADHD: människa har du bara energin att göra roliga saker. De tråkiga är inte bara tråkiga, de är dödstråkiga och förtjänar inte ens att läras in. Ha, ha...du fattar va? Som vuxen tog jag beslutet att försöka lära mig nya saker resten av livet och det har jag gjort.
Det jag använt energin till är rörelse - jag har gått på gym, spelat fotboll, simmat, sprungit, tar alltid trapporna istället för hissen...springer istället för att gå, är uppe sent om nätterna.
Mina killar har fått känna på...och det dröjde länge innan jag träffade en jämlike. Peter och jag är som två syskon födda av samma mor, men ändå inte.

Nu ska jag käka frukost och sedan starta upp de andra. De har haft sovmorgon.
Ha en underbar dag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar