Dagbok 24 juni MORGONSTÖK

Vaknade av Zillas envisa gnällande, hon ville ut hundstackaren och började bli akut nödig.
Jag trasslade mig ur lakanen och smög tyst på tå ut från rummet, men innan jag stängde dörren tittade jag bakåt för att där se mina underbara älskade små troll ligga i en röra av ben och armar över hela sängen.
Själv hade jag förvisats till sängens nedre del där jag låg tvärs över hela härligheten.
När jag slängde ett öga på klockan blinkade den prick 5.00, puh…det blev sent igår kväll när jag i min iver att skriva på min nya novell inte slutat förrän strax före två. Det kändes nu. Ögonen var hopsmetade och kroppen protesterade. Värken som alltid rev i mina leder gjorde sig påmind vid varje steg jag tog.
Hundarna skuttade glatt ut i skogen bakom vårt hus, och kom lika snabbt tillbaka redo att om igen krypa till kojs.
Inne i sovrummet hade minstingen vaknat, och ville ha välling. Snabbt trippade jag ut i köket och skakade till en flaska som jag sedan satte in i mikron (tack gode gud för den uppfinningen!). Volymen började öka inne i sovrummet, och jag skyndade mig in med den eftertraktade flaskan och räckte den till minstingen som på bara några sekunder sörplat i sig rubbet! Efteråt gnällde han till, men lade sig till ro när modershanden lades på hans rygg. Tystnaden var total!
Minuten därpå började resten av ligan att börja vakna. Vällustigt sträckte lillfröken på sig och sade "Jag är trött mamma. Jag äääääälskar dig!" sedan lade hon sina smala, lena, solbrända armar runt min hals och gnuggade sin näsa mot min kind. Sekunden efter spritter hon till och säger "jag är hungrig mamma, kan vi inte äta nu?"
I ena hörnet på dubbelsängen ligger hennes storebror fortfarande snusande, och med ett hyssjande lyfter jag ut de två yngsta.
Vi sätter på teven som visar barnprogram, men hinner inte ens börja titta förrän storebror kommer instudsande.
"Mamma, jag är hungrig, när är det mat?" Jag reser mig upp från soffan efter att varligt ha tagit bort lillans omslingrande armar och torkat lillebrors snoriga näsa. "Vi dukar nu, kom och hjälp till!"
Efter frukosten ute på den soliga, men lite morgonkyliga verandan diskuterar vi klippning.
Jag och pappa Peter bestämmer att idag skall det ske, idag skall sonen klippas. Den långa gardinen till lugg skall väck! Beslutsamt tar jag fram alla attiraljer för att klippa och startar med att ta lilltjejens lugg. Hon belönas med en glass när vi är klara. Näste man blir pappa Peter som blir klippt i 13 millimeters looken. Sexigt och snyggt.
Minstingen Hampuz sitter snällt i sin stol och fingrar på några förlupna spännen som ligger på bordet. Jag klipper av hans mjuka babyhår och helt plötsligt har vi fått en liten pojke istället för bebisen jag vaknade med i morse. Nu är det Razmus tur, men inte en chans. Han har ju kommit i "lilla tonåren" och kan emellanåt vara en riktig pina. Vi pratar om att han skall in till en frisör eftersom han måste klippas och jag inte får det. Till slut resignerar han med löfte om en glass, och snart står en mycket nöjd pojkvasker framför spegeln och ler.
Jättenöjd med sin nya frisyr springer han ut i den gröna, soliga trädgården.