Dagen då barnen kom började rädslorna.
Det började med rädslan för att de inte skulle överleva prematurtiden
Sedan kom rädslan för sjukdomar under hela deras uppväxt.
Rädslan för att fadern skulle krocka på sin väg till jobbet.
Rädslan att göra fel, att vara för sträng, att inte bli älskad fanns alltid i bakhuvudet trots att jag var övertygad om att jag gjorde rätt.
Mörkerrädslan och höjdrädslan som fanns sedan förut sattes i en undanskymd vrå dit den skuffades undan av modet man som moder måste ha. Om någon vågade göra illa barnen på fysisk eller psykiskt vis kom lejoninnan fram som med ett avgrundsvrål försvarade sina små.
Blygheten ersattes av en tuffhet som hämtades ur hjärtats innersta vrå.
Rädslan för världens oro förstärks varje dag genom media av alla de slag. Varje uppslag handlar om krig, våld och död.
Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna på natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?
Däremot finns ingen rädsla att bli gammal
Ingen rädsla för det okända
Ingen rädsla för att inte räcka till
För min kärlek är oändlig till dessa liv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Det är väl så att livet består av rädslor man måste övervinna. Bra sagt det där att rädslan för barnens välbefinnande får en att bli modig.
SvaraRaderaEn text som känns väldigt ärlig.
SvaraRaderahärligt att läsa känns så tryggt gillar jag
SvaraRaderatack för din kommentar på skrivpuffen blir så glad av alla snälla ord,