Ett midsommarminne

"Hejsan gumman hur mår du, och vad skall du göra på midsommar? Det var orden som mötte mig när jag tvekande lyfte luren.
I andra änden var min väninna Anneli som stöttat mig genom sorger och bedrövelser när jag först gick igenom en otrohet, och sedan efter att jag blivit vansinnigt kär efter bara några veckor blivit brutalt dumpad. Dagarna hade tillbringats i soffan gråtande och sovande.
Nu när midsommaren stod för dörren tänkte jag begrava mig i soffan igen med en massa videofilmer. Hade ingen som helst lust att fira någonting, livet var pest! Kapitlet killar var avslutat för min del, hädanefter skulle jag bara vara kompis med dem. Aldrig att någon skulle komma mig nära igen. ALDRIG!
"Jag skall vara hemma och göra ingenting!" muttrade jag buttert och lite argt. "Det är ju faktiskt bara en dag som alla andra, ellerhur?" Jag snurrade telefonledningen runt min smala handled och sparkade på en dammtuss som virvlade runt på golvet.
"Lilla gumman, du kan ju inte sitta hemma ensam på midsommarafton? Ryck upp dig nu, jag har hemligheter på g. Lyssna nu skall du få höra."
Med ett halvt öra lyssnade jag på Annelis förslag och blev trots att jag inte ville, intresserad.
Hon berättade att hon hade lånat sitt företags lastbil och hyrt ett ställe på landet, mer ville hon inte säga.
"Okey, jag är med" sade jag och försökte luska lite mera med henne vad hon hittat på.
" Ta med dig sovsäck och lite lediga kläder så ses vi imorgon på övre plan på t-centralen. Sköt om dig tills dess."
När jag lagt på luren kom tvivlen, men nyfikenheten segrade över rädslan och jag började packa ner det nödvändigaste i min slitna gymväska. Framför spegeln började jag prova ut vilka kläder som passade.
Sorgerna jag gått igenom hade gjort min smala kropp ännu smalare, och byxorna halkade ner från mina pojkhöfter ideligen. Längst inne i garderoben hittade jag ett skärp som min exkille hade glömt. Det var perfekt! Till det satte jag på mig en superkort luvtröja som visade magen. "Nåväl, det får duga" sade jag till min spegelbild innan allt åkte av igen.
På kvällen plockade jag flera gånger upp telefonen för att ringa och avboka resan, men…något höll mig tillbaka. Natten tillbringade jag gråtande framför en sorglig kärleksfilm som naturligtvis handlade om otrohet och svek.

På morgonen käkade jag en snabb frukost och sprang sedan ut till bussen som tog mig till t-centralen. Eftersom jag är rätt blyg var jag ganska nervös när de sista stegen togs uppför trappan. Jag hoppades att Anneli skulle vara där, och att någon mer jag kände igen skulle vara med.
Jag fick alltid tunghäfta när nya människor introducerades i mitt liv. Händerna blev blöta av svett och tungan slant åt fel håll.
Vid busshållsplatsen står en leende Anneli och väntar. Jag sveper hastigt runt med blicken och tänker för mig själv att här står jag och ser så förbannat tuff ut, och ändå är jag livrädd inuti.

Då möter jag plötsligt ett par mörkbruna glada ögon som ler. Jag ler tillbaka och Anneli som sett min blick kommer snabbt till undsättning. "Det här är Matte våran maskot. En skitgo kille som också råkat lite illa ut liksom dig. Ni kommer nog att trivas tillsammans. Han är Lenas lillebror" Fortfarande med blickarna i varandra presenterar jag mig. "Hejsan, jag heter Anitha, och är kompis med Anneli". Han tar min hand i sin varma stora hand och drar mig till sig för att ge mig en kram medan han säger "Hejsan Anitha, vad kul att du kunde komma. Jag har hört mycket talas om dig!"
Lastbilen kommer och vi får hoppa in i den. Den saknar fönster så resan föregås under mörker och mycket prat. Alla har humöret på topp, och flaskorna har redan kommit fram.
"Matte" sätter sig bredvid mig, och börjar fråga ut mig om vem jag är.
Ett välbekant pirr i magen börjar fortplanta sig till mitt hjärta, men jag stänger snabbt porten och vrider om nyckeln. Ingen mer romantik för mig!
Vårt prat fyller ut tiden och snart är vi framme. Han visar på alla sätt att han är intresserad.

Anneli har hyrt en stor camping, och det är massor av folk där. Killarna bor i ett hus och tjejerna i ett annat.
Under stort stoj sätter vi på oss snyggkläder och samlas sedan vid stora bord som några har smyckat med vita dukar och massor av blommor.
Naturligtvis hamnar jag bredvid "Matte" som då och då får små gliringar från de andra killarna. "Matte är kär!" hojtar hans syster som börjar bli ganska rund under fötterna av allt vin hon på kort tid hinkat i sig. Jag rodnar och vet inte riktigt vad jag skall säga, men beslutar mig för att bara ha trevligt.
När det skall lekas försöker jag komma ifrån, men om igen hamnar Matte med mig och pushar på för att vi skall leka med. Det är en slinga som består av en massa kontroller med en massa frågor. Vi är rätt duktiga och faktiskt vinner vi!
Då plötsligt fattar han tag i mitt ansikte mellan sina händer och ger mig en smällkyss medan han säger "vinnaren får en kyss, ellerhur Ulf?" Matte vänder sig till en utav killarna som fixat festligheterna och skrattar stort medan han tar min hand i sin och pussar på den.
Överväldigad av känslorna han skapar i min kropp pussar jag honom på kinden och säger "Du verkar vara en himla go kille".

Natten går över till gryning, och vi går ut på promenad där han berättar om sin stora sorg.
"Jag var tillsammans med en tjej som jag älskade jättemycket, men en dag när jag kom hem hittade jag henne i säng med en annan tjej. Hon bad om förlåtelse, och ville fortsätta vara tillsammans, men jag vägrade och bad henne snarast flytta. Efter det har jag undvikit tjejer tills nu. Du är så underbar att det är overkligt. Jag trodde inte att sådana tjejer fanns. Jag är kär i dig, och om du inte vill ses mer vill jag veta det nu. Jag vill inte bli sårad igen."
Hans ögon tårades, och handen som höll min skakade. I huvudet snurrade alla olika scenarion jag varit med om på sista tiden, och jag ville säga nej, men istället kom ett lyckligt ja över mina läppar, och jag belönades med hans härliga leende som räckte över hela ansiktet.

På morgonen vaknade jag med min hand i hans, och så fort jag slog upp mina blå kysste han mig hett. Det kvillrade i mina tår av lycka och faktiskt kände jag att livet var rosenrött och inte så svart som på sistone.

Vi höll ihop i flera år innan vi skildes som vänner.