Tema om att undvika

Lilla Elsa 6 år kommer en dag hem från skolan och är väldigt frånvarande.
"Lilla gumsan, hur står det till idag? Du verkar lite däven." Mamma Karin blir lite orolig och hämtar termometern. "Här hjärtat, öppna munnen så skall vi kolla om du har feber." Hon stoppar in termometern i flickans mun, och efter en stund tar hon ut den igen. "39 grader, vad i all världen! Nu får du snällt hoppa i sängen och vila dig. Jag skall hämta en supp med alvedon till dig, så skall febern snart vara borta." Elsa går upp till sitt rum och ligger redan till sängs när mamman kommer med medicinen. Hon vänder snällt upp rumpan till Karin och lägger sig efteråt under täcket. "Mamma, jag fryser" Elsa vänder sig mot mamman och ser ledsen ut. "Är jag sjuk mamma?" Karin hämtar täcket som ligger i fotändan och tyllar sedan om den lilla. "Lilla, lilla gumman, du har nog bara åkt på en förkylning.
Inuti bankar hennes hjärta med snabba slag. Rädd att fasan hon känner skall vara sann. Det var ju bara ett år sedan…
"Jag går ner och gör i ordning lite glass till dig, så kommer jag upp med det till dig. Visst låter det gott?" Hon böjer sig över sängen och studerar ingående sin flicka. Var inte hyn lite blek? En snabb smekning över kinden gjordes innan hon gick ner i deras solkiga kök som skulle behövt rustas för länge sedan.

Nere i köket lutade hon huvudet i händerna några sekunder innan hon ruskade på sig och hämtade glassen hon lovat lilltjejen. "Nu skall vi se, lite glass, lite banan, hm…jovisstja chokladsås måste vi ju ha. Hon slingrade mörkbrun sås över alltihop och ställde det sedan på en bricka där det redan stod ett glas med saft. Med snabba steg gick hon upp de få stegen till övervåningen, och gick in i Elsas rum. Där var tyst, förutom tunga andetag som kom från den sovande flickan. Karin drog sakta igen dörren efter att hon placerat en puss i pannan på den lilla.
Nere i köket lyfte hon luren och slog ett nummer som verkade välbekant eftersom fingrarna hittade siffrorna av sig själv för blicken riktade hon åt ett helt annat håll. Den föll på ett foto av en man i 40-årsåldern som blickade ner från väggen. "Tänk om det är så Jörgen? Vad gör jag då?" Hon försökte att rikta blicken åt ett annat håll, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte undvika alla foton som fanns uppsatta i alla rum. Hon hade gjort så för att Elsa inte skulle glömma sin pappa, men idag kändes det som om han bevakade varje steg hon tog. Tryggheten som förut varit kändes som om den krackelerade i tusen bitar. Karin gick in i vardagsrummet och sökte längs bokryggarna efter en speciell bok." Var är den nu? Barn i världen, Lennart Nilssons barnbilder, barnramsor, barnbilder, men var i hela friden?" Fingret följde bokraderna uppifrån och ner. "Jag hade ju den…DÄR är den." Hon drog ut en tummad vit halvtjock bok som hade ett rött band i sig. Karin tog med sig den och kurade ner sig i den gamla slitna fåtöljen, och vände blad efter blad tills hon hittade det hon sökte. LEUKEMI symptom blekhet, blåmärken…

När hon läst klart smög hon upp och in i Elsas rum där hon sedan minituöst gick igenom hennes kropp centimeter för centimeter. "Lilla, lilla gumman" sade hon för sig själv när flickan suckade i sömnen. "Inga blåmärken någonstans, det bådade gott" viskade hon för sig själv, och tyllade om flickan innan hon smög ut från rummet. Kunde det vara bara en vanlig förkylning? Var hon bara hispig?

Jörgens sjukdom hade börjat med att han fått feber och känt sig hängig, sedan kom alla blåmärken och tröttheten. I det längsta hade han undvikit läkare, men till slut hade han resignerat och ringt vårdcentralen som snabbt skickat honom vidare till en läkare. Efter flera tester var det ett faktum. Jörgen hade leukemi och skulle troligtvis inte överleva.
Beskedet gjorde att deras liv blev totalt annorlunda, alla planer de haft lades på is, och istället lade de alla pengar på att resa och bara leva med och för varandra.
Lilla Elsa förstod ingenting, och saknade sina kamrater när de åkte runt jorden, men tyckte naturligtvis att det var underbart att träffa sina föräldrar jämt.

Ett år kunde de leva så, sedan kom verkligheten ifatt dem. Huset behövde renoveras, och Jörgen blev sämre dag för dag. Pengarna sinade och sjukhusbesöken tillhörde deras vardag. De fick några ytterligare veckor tillsammans innan han en dag tog sitt andetag och dog.
Saknaden efter honom var obeskrivlig, och trots att de haft lång tid att smälta beskedet var det svårt när han försvann. Lillan förstod ingenting. Pappa hade ju alltid varit med dem, ville han inte träffa henne mer? Vart var han?
Karin förklarade och de grät många gånger tillsammans.

När Elsa dagen därpå kom nedskuttande i köket utan tillstymmelse till feber, log Karin glatt mot sin döde mans foto och sade "Jag hade fel, vilken tur. Jag älskar dig Jörgen nu och för alltid"