TEMA 5-ord (ekorre,evig,ensam,e-mail,enkel)

”När jag kommer tillbaka skall du ha försvunnit ut härifrån!! Jag vill ALDRIG mer höra något från dig. Du är en förbannad jävla idiot om du tror att jag tänker ångra mig. ” Anna slängde igen dörren och satte väskan med sina få saker hon fått med i brådskan över axeln. Muttrande och gråtande sprang hon på klapprande klackar nerför spiraltrappan. Ute på innergården kastade hon ett snabbt getöga upp mot lägenheten och sprang sedan vidare ut mot parkeringen. En liten ensam ekorre som suttit i godan ro och käkat på en nöt som någon snäll hyresgäst kastat ut, hoppade i rena förskräckelsen ner i vattenskålen som gårdshunden brukade använda.

Med darrande händer tryckte Anna in nyckeln i bilens lås, startade motorn och körde iväg. Då och då fick hon dra med handen över ansiktet för att stryka bort tårarna som rann i en strid ström. ”Jävla karlar, varför kunde de inte hålla snoppen i styr? Alltid samma visa. De är schyssta några månader sedan brakar det loss, otroheten och e-mailandet till främmande kvinnor. Nätterna hade Stefan tillbringat mer och mer framför datorn hellre än i sängen med henne. Anna förstod ingenting…vad var det som hade hänt?

Huset de bodde i var en gammal bondgård som hade en massa lägenheter (det var drängarna och pigornas gamla boende som rustats upp och hyrts ut) och utanför stod gårdshunden Hero som effektivt höll främlingar borta.
Anna hade känt sig trygg och tillfreds med livet. Stefan kanske förvisso hade sina fel, men vem var felfri?
Hans långa jobbresor hade varit ett andningshål för Anna. Då fick hon vara ensam och rå sig själv utan inblandning av några andra. Att sätta sig i en fåtölj med en bok fungerade inte när Stefan var hemma. Han bara skrattade och förlöjligade henne ”Herregud Anna, du kan väl inte mena att du läser en bok? Nuförtiden läser man på skärmar…du får låna min om du vill” sedan sträckte han fram en vit platta med en sladd på. ”Du är så omodern du hjärtat, häng med tiden du med…Nu är det datorer som gäller. Titta på mig, jag kan jobba hemifrån tack vare den här fenomenala uppfinningen.” Han pekade stolt på sin värstingdator och log. Anna hade lett tillbaka och avvärjt hans omfamning innan hon på nytt glidit in i böckernas magiska värld.

Annas mobiltelefon började plötsligt ringa uppfodrande. PÅ displayen kunde hon läsa att det var Stefan, och ignorerade den ihållande skarpa signalen så gott hon kunde. Volymen på radion höjdes när reklamen började och mitt i alltihopa började hon sjunga .”Tiiiill havs, tiiiilll havs”, sedan trallade hon, för resten av texten hade hon glömt. Nä, nu var det dags att rycka upp sig. Stefan hade varit en första klassens skitstövel på många sätt, och när han berättade om sin otrohet hade det varit den som fått den redan överfulla bägaren att rinna över.
Att det inte var första gången han gjort det var Annas fasta övertygelse. Alla resor som plötsligt kunde förlängas, och alla konstiga telefonsamtal med någon som flåsade i andra ändan var väl kvinnor han lägrat på vägen. ”Undrar om han var ärlig mot dem?” sade hon rätt ut i luften.

Mobiltelefonen pep till att ett textmeddelande kommit, och trots alla sina föresatser att INTE titta, gled fingrarna iväg av sig själva, öppnade upp, tryckte på inkomna meddelanden, och DÄR stod orden hon velat höra sedan den dag de mötts. ”JAG ÄLSKAR DIG ANNA; MER ÄN ALLT ANNAT: FÖRLÅT; FÖRLÅT; FÖRLÅT! P&K Din Stefan” Hon tryckte snabbt ihop den förhatliga mobilen och kastade ut den genom rutan. Förbannat också, hon ville inte se. Hans ord ringde i hennes huvud, medan den inbillade ängeln på hennes axel sade ”han säger vad som helst för att få dig tillbaka, allt är lögn, hela ditt liv med honom är lögn.” Tårarna som stoppat började om igen rinna, och hon var tvungen att stanna för att spy. Hela hennes inre vändes ut och in. Äckelkänslan över att han haft sex med kvinnor och sedan med henne fick henne att om och om igen spy, tills inget fanns kvar.

”Nä, nu jävlar får det vara nog” sade hon och torkade sig om munnen, tog några klunkar cocacola och satte sig bakom ratten igen. I sin lilla anteckningsbok bläddrade Anna fram till Stefans alla mobilnummer och e-mailadresser (killen hade ju flera stycken) sedan rev hon ut sidan, knöcklade ihop den och langade den samma väg som telefonen. ”sådärja” sade hon och drog händerna mot varandra. ”Hur var det nu mamma sagt, sväng höger efter den blåa ladan, sedan ser du en smal stig som går rätt upp i skogen.”

När Anna kommit fram till stigens början stängde hon av bilen, tog sin väska över axeln och gled in med fötterna i de rosa gummistövlarna hon alltid förvarade i bilen, sedan började hon gå.
Efter bara en kort stund hade hon kommit fram till den lilla stugan på det låga bergets krön. Framför det lilla huset var en spektakulär utsikt över havet och hon kunde höra måsarna skrika. Havets vågor slog hårt mot stranden som var öde och tom. Långt, långt där borta kunde hon ana något rött och vitt, men var osäker på om det var ett hus eller något annat.
Utanför var gräset kortklippt så någon måste ha varit där och fixat det. Den rödmålade dörren knarrade när den gick upp och överraskade med ett välstädat rum innanför. En vas med nyplockade blommor stod på bordet, och bredvid låg gårdagens tidning. ”Men vem? ”
När hon tittade sig runt i rummen hittade hon en röd resväska med en massa flaggor på. Personen verkade berest, och hade god smak kunde hon konstatera av plaggen som låg snyggt hopvikta över en stol. På kläderna verkade det vara en kille, men det kunde lika väl vara en tjej som gillade androgyna kläder. Mamma hade inget sagt om att någon skulle vara här. Kunde det vara någon som ”lånade” stugan utan lov?

Ja, mina kära vänner…vad tror ni? Är det en pangkille som dyker in och snor hennes hjärta på studs, eller?
Är det en tjuvarflicka som ”lånat” stugan? Eller?
Ha, ha fördelen med att skriva är att det kan bli vad som helst. Ellerhur?
Ha det gott