Tema byggnad

Michael hade precis fått ta över sina föräldrars lägenhet för att de skulle köpa hus, när det hemska hände.
Håkan som var Michaels bästa vän omkom i en bilolycka, och allt kändes nattsvart.
Trots sin flickvän Doreen´s omsorger ville han bort från allt, och såg samma dag en annons om att de sökte folk till kriget i Bosnien. Snabbt innan han hann ångra sig skrevs papperen på, och flickvännen fick själv styra och ställa i lägenheten ett tag.
Det blev bara några veckor som soldat, innan en mina tog slut på hans, och många andras liv.

Ett vitt brev postat i Bosnien låg en solig sommardag hemma och väntade på makarna Olsen på den blå/vita hallmattan.
Glada att få brev från sonen slet de upp det, för att stunden därefter förfäras över det som stod.
”Tyvärr måste jag meddela att er son Michael Olsen tragiskt omkommit när en mina kördes över vid ett av deras ärofulla uppdrag. Begravningen kommer att ske på………”
Elise såg inte mer för hennes blå ögon tårades och hon släppte brevet som om hon bränt sig.
Oskar stod en lång stund, och bara höll om henne innan han talade.
”Elise hjärtat, vi måste ringa och berätta för Doreen, nej förresten vi går dit.”
Hand i hand gick de gatan fram till sitt gamla hus med de vackra fönsternischerna, och det skickligt falsade taket. Då och då fick de stanna för att torka sina tårar.
När de efter att ha rundat hörnan på den gamla nedlagda speceributiken såg sitt älskade hus kände de att det skett en förändring.

Den gamla spetsiga smidesgrinden som de i alla år tyckt varit så speciell liknade plötsligt en kyrkogårdsgrind, och dörren som alltid så hemtrevligt knarrade när man öppnade den, lät närmast som ett hån.
Snyftande torkade Elise sig över kinderna med tröjärmen innan hon med rödgråtna ögon klev in.
I trapphuset hade någon gammal hyresgäst målat änglar och hästar som stegrade sig.
Både Oskar och Elise hade tyckt det varit vackert, men idag såg målningen bara ut som den amatörmålning det var. Hästens ben var ojämna såg Elise, och ängeln, ja han såg inte speciellt snäll ut. Ansiktet hade ett grodliknande utseende.
När de tagit sig uppför alla trapporna stod de länge och flämtade utanför sonens och hans fästmös dörr innan de tveksamt lyfte upp handen för att ringa på dörren.
Innanför hördes ett glatt ”Ja, vem är det?” och sedan ”Kom in dörren är olåst”
De tittade på varandra innan de klev in för att ge den unga kvinnan det sorgliga beskedet.


Utanför samma hus stod en ung flicka klädd i en röd klänning med massor av volanger.
På huvudet låg hennes hår omsorgsfullt flätat i en krans (att det även fanns lite löshår i flätan var en hemlighet mellan henne och spegeln därhemma) På hennes fötter satt ett par enkla, men vackra sandaler i regnbågens färger.
Sprudlande av kärlekens energi hade hon stoppat för att betrakta det vackra huset innan hon öppnade den underbart vackra smidesgrinden som påminde om flydda dar.
Hon älskade den här byggnaden. Hennes estetiska sinne fick varje gång en dos av energi när hon såg den.(Det var många gånger hon hade gått förbi här bara för att se på den)
När Daniel presenterat sig som ”han som bor i huset med kyrkogårdsgrinden” hade Anne skrattande sagt ”Kyrkogårdsgrinden? Herregud, det är mitt favorithus. Så vackert, så välgjort, och så mycket själ.”

De hade suttit tillsammans och pratat tills stället stängde och de blev utkörda.
Då hade Daniel pussat Anne på kinden och blygt frågat ”Vill du följa med hem på fika? Jag vill visa dig en målning.” Han räckte fram sin hand och tog hennes sedan slog de följe hem genom ringlande gator.
När de kom fram till huset klev Ann andäktigt in i porten hon så många gånger sett men aldrig äntrat. Daniel tände lyset i entren och hon drog efter andan av hänförelse när målningen lystes upp.” Herregud vilken skönhet. Vem har gjort den?” Anne gick fram till väggen och kände med sina fingrar på färgerna med sina fingertoppar. ”kom och se, det står något här. Titta, längst ner i hörnet.” Daniel kände sig lite löjlig när han stod och kände på den skrovliga väggen men, men, allt för ett skjut.
Anne var djupt imponerad av målningen och tog fram sin mobiltelefon för att fotografera den.
Hennes arbetskolleger på museet kanske skulle kunna hjälpa henne med vem som gjort den.
Daniel tog tag i hennes hand och försökte få med henne, men Anne stod drömmande helt insjunken i tavlans fantastiska motiv. Den söta keruben med sitt babyansikte, och den ståtliga hästen med de långa vackra benen såg ut som hämtade från ett foto.
Suckande ryckte Daniel på axlarna och sade ”Kom igen nu Anne fikat väntar, glöm den här gamla amatörmålade skitkonsten.”
De gick uppför trappan och snart satt de livligt diskuterandes i hans bäddsoffa.

Ja det var då det.
Idag bodde Anne i det vackra huset tillsammans med Daniel som fortfarande inte förstod hennes förälskelse i den slitna målningen i porten.
Varje dag när hon skulle gå till jobbet på konstmuseet stannade hon en kort stund för att betrakta den vackra målningen, och trots idoga försök att finna ut vem som gjort den hade målaren aldrig hittats.