TEMA om tystnad

Aj! Förbaskade blomma!” Elin lyfte försiktigt på den taggiga grenen som var fylld av rosor, för att komma åt att spruta såpalösningen hon hade i flaskan på grenarna längre in.
Muttrande fortsatte hon att omsorgsfullt gå igenom busken centimeter för centimeter.
De vita rosorna strävade mot himlen som sakta fylldes av mörka olycksbådande moln.
”Nej, snälla…inte regn, inte nu. Fasiken också skall allt jobb vara förgäves.” Elin pratade för sig själv medan hon gick mot det gröna förrådet i slutet på trädgården.
Efter en stunds rotande därinne hittade hon vad hon sökte, ett stort randigt parasoll som hade några hål här och där , men i det stora hela faktiskt var ganska helt. ”Jaha, hur var det nu man gjorde?” Hon tog spjärn med båda händerna och vecklade upp det. ”Yes! Det var ju inte så svårt, men det ser lite skamfilat ut. Kan man…?”
Hon stod och hummade och kliade sig i huvudet ett tag innan hon sprang in i deras kök för att hämta lite snöre och tejp.
När hon öppnade dörren stormade hennes lilla hund Maxie ut, och snodde skällande runt hennes ben .”Hej gumman, kom så skall du få se vad din matte hittat på. Hon är inte så dum kärringen.”

När Elin kom ut genom dörren igen hade molnen blivit ännu mörkare, och regnet låg i luften.
”Vi måste skynda oss innan ovädret kommer. Kom Maxie!”
När hon kom fram till parasollet vecklade hon ihop det, och bar det till rosbusken som hon nyss preparerat.
Stora droppar av såpa låg över hela rosen, och lössen flydde all sin väg från giftet. Det såg ut som att rosorna tackade henne när de neg av tyngden av vätskan.
Framme vid busken vecklade hon om igen ut parasollet, tog upp en rulle silvertejp ur sin ficka och tätade hålen som fanns, sedan knöt hon fast parasollet i den tjocka balken som stöttade busken. Hon snurrade snöret i spiral ner mot parasollkäppens slut. ”Sådär, nu hoppas jag att det skall hålla.” Precis när hon sagt det kom första knallen och regnet stod plötsligt som spön i backen. Skrattande sprang Elin in i huset med hunden i hasorna.
”Lilla, lilla gumman, kom skall jag torka dig!” Hon såg sig själv i en glimt i hallspegeln och fnissade ”Herregud så jag ser ut! Ansiktet är ju alldeles svart!” hon plockade bort ett vilsekommet blad som fastnat i håret och strök sedan håret bakåt. ”Ja du Maxie, matte börjar bli gammal. Till och med håret börjar vitna.”
Hunden satte sig bredvid sin matte och gnällde, hon frös. ”jag hämtar handdukar åt oss, så kan vi sätta oss i köket och titta på regnet och blixtarna.
När båda två var avtorkade och Elin fått på sig nya kläder hade ovädret brakat loss ordentligt.
Med jämna mellanrum lyste skarpa blixtar upp den nattsvarta himlen, och regnet fortsatte forsa. Lika plötsligt som ovädret kommit, lika snabbt försvann det för att släppa fram en klart lysande sol.
”Nu Maxie skall vi gå ut och titta om vår uppfinning fungerade. Kom hjärtat!” hon slog med höften på sin hand samtidigt som hon kallade till sig hunden.

När de kom ut på trappan slogs de av tystnaden som alltid kommer efter oväder. Visst, fåglarna kvittrade och vinden susade, men i övrigt var allting tyst. Maxie skällde uppfodrande på sin matte som stannat. Hon ville ut, nu! Till slut rusade hon ut vilt skällande på allt och alla.
Elin tog de få stegen utför trappan, sedan runt huset och fram till sin älskade rosenbuske. Parasollet satt fortfarande kvar över busken, om än lite på sniskan, och lite såpa fanns fortfarande kvar här och där, men blommorna som ruskats om av vinden hade rest sig, och sökte nu solstrålarna som skulle värma deras frusna blad.
Hon knöt upp snöret som hållit allt på plats, lyfte sedan in det stora parasollet i sin gröna bod, och tog ut en stol för att sätta sig framför busken bara för att njuta av doften och tystnaden.