Vännerna jag växte upp med skingrades över hela vår värld, och
det trygga hemmet med mor, far och syster lämnades 25 mil bort.
Det nya livet innebar ständigt nya ansikten på okända platser
När kärleksvännen äntligen hittades försvann alla män som gästat min bostad
Alla nattliga samtal tog slut
De få kvinnliga kamrater jag haft hittade varsin man till slut.
Endast en stod kvar, Susanna var hennes namn
Så stark, men ändå svag
Så rak, men ändå kurvig i sitt sinne.
En kvinna av finskt blod, med massor av charm.
När barnen dök upp, ett efter ett märkte vi snart att föräldrarna blivit gamla och inte orkade, eller hade tid med nya ättlingar.
De ringde då och då för att kolla vårt liv, men pratade ändå mest om sitt.
Ett stort hål finns i barnens liv efter historia, gamla åldriga händer som smeker och dagliga möten med sina förfäder. Någon som ger en annan sida av livet.
Själv är jag en stark kvinna, en ensamvarg som ändå kan vara social…om jag vill. Har alltid stått stadigt på jorden och levt som just den dagen begärt.
Men, någonstans långt därinne i mitt hjärta sitter en liten flicka som vill ha vänner och släktingar som bryr sig och tycker om det hon gör. Min stolthet och tro på att klara allt själv har hållit alla utanför, och min känsla för vad som är fel och rätt har skrämt mången själ.
En ensamvarg ylar själv i natten, av saknad och längtan till de andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Bra växlingar mellan långa och korta meningar. Det ger liv åt texten.
SvaraRaderaFörunderligt att det kan bli så, en stark och social ung kvinna med massor med människor runt omkring sig tappar kontakten med nästan alla.
SvaraRaderaJag tror inte det är bara den starka kvinnans fel att de andra släpper taget. Hela vårt samhälle är så individualiserat idag och det är något större som påverkar det här. Något större som inte ens den starkaste ensamvarg själv kan styra över.
Mycket tänkvärd text.
(Kan inte kommentera i din blogg utan att vara inloggad någonstans, så jag öppnar google-kontot för att kunna lämna min kommentar. Jag lämnar en länk till min egen skrivpuff-blogg om du vill "veta vem jag är": http://livetmedleran.blogg.se/skrivetileran/
tack för att jag fick förmånen att läsa kunde varit mig du skrev om...... håller med charlotta vårat samhälle är så individuellt vi lever i våra grottor och ylar i natten
SvaraRaderaOj är det mig hon skriver om tänker jag, visserligen är jag ingen ung kvinna längre, men jag känner saknaden som du så bra beskriver i din text...den stora saknaden efter närstående som ser och bryr sig om mig, mina barn...
SvaraRaderaMen vi får försöka föra vidare att finnas till för våra nära och kära även om det inte är lätt att "ha tid" för andra än den närmaste familjen.
SvaraRaderaBlir berörd av din text. Visst är det sorgligt när människor man bryr sig om "försvinner".
Du berör med de åldriga händerna som inte är där.
SvaraRadera