30 juli 2009

TEMA skriv om att skörda

Som liten följde jag tätt i min gammelmormors spår när hon vaggande gick i sin stora trädgård för att omsorgsfullt lyfta på varje planta och samla in deras frön.
När hon sedermera blev alltför gammal att bo själv åkte hon som alla gamlingar in på ålderdomshem där de först klippte av hennes långa gråa hår som hon varje dag långsamt flätat för att sedan lägga det i en kringla på sitt huvud, och sedan begränsade hennes utrymme.

Jag tyckte trots min låga ålder att det var hemskt att se henne instängd och undvek i det längsta att åka dit även om jag alltid förut suttit dagligen i hennes kök. Jag saknade min sprudlande glada gammelmormor så det gjorde ont. Kvinnan som satt i stolen på hemmet hade tappat all gnista och pratade bara om att få sluta sina dagar.
Jag förstod inte vad hon menade med det, och frågade min mor som pratade bort det med att ”Gammelmormor är senil och vet inte riktigt vad hon talar om. Du skall inte lyssna så mycket på vad hon säger.” Men det var ju just det jag gjort i så många år. Lyssnat dagligen till hennes gammelröst som knarrande berättade historier om vad som hänt förr när hon var ung, om vad alla blommor hette och hur de skulle skötas och om rädslan att bli gammal. För hon ville inte bli gammal och skröplig ”Hjärtat är ungt ”sade hon,” men kroppen har blivit gammal och trasig.”
Dagen då hon for iväg stod jag och grät i vårt vardagsrum som vetter mot huset där hon bodde i kammaren på vinden.

Fröna hon samlat ihop i sin trädgård lade hon i en ask som hon band ett rött band runt, och när jag var där för att hälsa på gav hon mig asken ”Varsågod Anitha, de här vet du hur man sköter. Om du tar hand om dem på rätt sätt kan du skörda deras frukter till hösten för att sedan så dem till våren. Livet är ett kretslopp och nu är det snart tid för mig att ge mig av.” Glad för gåvan tackade jag henne och pussade hennes rynkiga kind, sedan tog jag hennes hand och sade med den unga ovisshetens röst ”Men gammelmormor du kommer väl hem igen snart? Då kan vi hjälpas åt som vanligt.” Hon log bara och skakade sitt gråvita hår som numera var lockigt av permanenten de gjort. ”Jag kommer aldrig mera hem min lilla vän. Aldrig mer.” Hon pussade mig på pannan och klappade min hand.

Min mor hjälpte mig att plantera fröna jag fått och snart spirade små gröna skott i krukorna som stod i fönstret täckta av små plastpåsar. När våren kommit och skrämt bort snö och is planterade jag noga allihop i den del av landet som var min, och väntade sedan med spänning på att de skulle växa.
Sommaren kom och blommorna växte upp till doftande mattor i alla världens färger.
Naturligtvis plockade jag en bukett för att ge till min älskade gammelmormor, men tyvärr hade minnet farit sin kos och gett plats för demensens elaka ansikte. Hon log glatt och tackade mig medan hon frågade ”och vem är du min lilla vän?” Gråtande försökte jag förklara att jag var ju Anitha, hennes barns barnbarn, men hon såg bara frågande ut och torkade mina tårar. ”Så, så lilla vän gråt inte mer. Vill du ha en bulle?” sade hon medan hon med flinka fingrar tog fram finkopparna hon fått av sina barn.

Jag ville efter det inte åka dit mer, och så småningom dog hon av ålderssvaghet på sin 92-årsdag.
Blommorna dog och jag samlade in dess frön för att till våren sätta dem igen. Ett evigt kretslopp som jag älskade att se år efter år.
Idag 30 år senare skördar jag fortfarande frön när hösten kommer, för att när vårens första blad kikar fram sätta dem i min egen älskade trädgård.

8 kommentarer:

  1. Fint berättat. Jag reagerar litet på att hon nämner ordet kretslopp. Låter tillrättalagt. Hjärtskärande med flätan som symbol för hur hon vingklipps.

    SvaraRadera
  2. Så vackert du berättar om din gammelmormor och så väl du beskriver ålderdomen och om den tappade gnistan. En text som grep tag i mig...kanske för att jag är där just nu med mina kära gamla moster på äldreboendet som helt tappat sin livsglädje.

    SvaraRadera
  3. Undrar om det är så med alla gamla, att man någonstans på vägen förvärvar den där visdomen om livet och döden, den som man hela livet dessförinnan försökt mota bort med alla medel. Vackert beskrivet. Det är synd att vi gömmer våra gamla och glömmer bort att de faktiskt besitter en hel del kunskap.

    SvaraRadera
  4. Sorset men vackert som livet självt. Mycket igenkännande även för mig.

    SvaraRadera
  5. Jag gillar hur du så varmt beskriver livets kretslopp och hur hon överlät asken med frön till dig.

    SvaraRadera
  6. Glömde ju skriva att jag "hajjade" till lite grann när jag fick upp din sida. Du har ju bytt bild och var inte beredd på den där besten...hehe...

    SvaraRadera
  7. Vackert och sorgligt på samma gång. Det kändes som att hon lämnade över sitt liv när de klippte av flätan.

    SvaraRadera
  8. Trots att din gammelmormor blev dement och du kände dåligt samvete för att du inte ville hälsa på henne så tycker jag ändå att din text är så positiv i grunden. Det jag lyfter fram är det sköna i ert liv tillsammans och den förståelse för livets kretslopp som hon kunde förmedla till dig.

    Vill också tacka för din kommentar till min text. Du tycker jag ska göra något längre. Jag har precis som du haft en längtan att skriva ner min historia. Du har lyckats och kommit i mål. Jag skrev första delen i "min bok" för ca 10 år sedan, om tiden fram till förlossningen. Men sedan fastnade jag. Tiden efteråt var så tung och svår. Jag sörjde inte bara mitt barn, jag blev av med jobbet och hela min världsbild var slagen i spillror. Kände att jag inte kunde skriva och förmedla vad jag hade upplevt. Kanske är tiden kommen nu? När min dotter har blivit stor och familjen inte kräver samma engagemang. Jag puffar vidare, så får vi se om berättelsen växer och vill ut i sin helhet.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...