TEMA skriv om att erbjuda stöd

En dag ringde han, min stora, stora kärlek. Den första som jag älskat innerligt, som tagit min barnsliga oskuld och gjort mig till kvinna, mannen som jag älskat i hela 13 år utan att få.

Vi hade träffats på en fest när jag var 15 år och nästan okysst. Från början var jag inte intresserad, men vi drogs som två magneter till varandra utan chans att stå emot, och den kvällen fick jag min första kyss och blev fast i hans nät. Kase som han kallades var en tuff kille med snus innanför läppen och en cigg i näven. Helgerna tillbringades på krogen med en bira och en tjej vid sin sida.
Hans far dog när han var liten och styvfadern som inte gillade hans leverne tillät honom inte att vara hemma.
Kase tydde sig då till de äldre grabbarna som introducerade spriten och drogerna i hans liv.
Vid 15 års ålder tillhörde han dem som åkte omkring i stan med raggarbil, onykter och hojtande efter folk.
Jag själv var då en blyg, nyfiken tjej som älskade min häst och åkte in till stan varje helg för att gå på disco. Alkoholen hade jag testat på redan vid tretton, men tröttnat redan efter första fyllan. Visst festade jag då och då, men jag fann liksom inget nöje i att inte kunna gå riktigt, och att prata sluddrande. Mina vänner hade ungefär samma inställning.

Efter första mötet knöt vi band som var omöjliga att bräcka, och trots att vi inte var ihop som ett par smälte vi ihop som ett par så fort vi sågs. Oavsett om vi hade en partner redan kunde vi inte stå emot den andres magnetism.
Många var de gånger som jag lämnat en kille jag dejtade för att min älskade kommit till samma ställe, och han sträckt ut sin hand, varvid vi fnittrande och skrattande gått upp i varandra utan möjlighet för de andra att få någon kontakt med oss.
Jag älskade honom så vansinnigt, och ibland kom de efterlängtade orden från hans mun. ”Jag älsker dej ja” sade han på härligt Hudikmål och kramade mig hårt, hårt. Blyg som jag var sade jag bara ”detsamma” och kröp in i hans famn. När kvällen närmade sig sitt slut och kyssarna gjort mina läppar ömma tog han ofta min hand för att föra mig till sin lägenhet 6 mil bort, men ibland sov vi över hos min mormor som bodde i staden. Hon blev lite förvånad när hon såg mitt sällskap, men ifrågasatte aldrig mitt handlande. Jag hade talat om vem han var och vad jag kände så hon tyckte väl att det var okey.
Jag var oftast oförmögen att sova och låg hela natten för att titta på den underbara skapelsen vid min sida. Längtande i varje por efter hans smekande händer och heta blickar.

Nåväl, åren gick och till slut flyttade jag till Stockholm för att försöka fly från hans kärlek som emellanåt gjorde mig illa, så illa med sina obetänksamma handlanden. Åar av tårar hade flutit ur mina ögon på grund av hans svek och nu hade jag beslutat mig för att glömma honom. Men hur glömmer man någon som etsat in sig i ens hjärta och borrat in sig i ens hjärna. Hans gestalt följde mig genom livet oavsett vi pratades vid eller ej. Ibland kunde det gå månader innan vi sågs.
Mitt liv i Stockholm hade gjort mig tuffare och starkare, men alla killar jag mötte jämfördes till deras nackdel med Kase därhemma. Nätterna igenom dansade jag och hade roligt, men sängen ekade tom när jag dödstrött kom hem.
Så småningom landade jag i min nya stad och fann en kille att tycka om, men älska? Nja, det var för mycket sagt. Vi bodde ihop, och hade skoj.
Plötsligt ville Kase komma till Stockholm för att prata. Han ville prova på att ha ett riktigt förhållande med mig, och talade om att hans hjärta blivit tomt när jag flyttat. Kärlekstalet jag väntat på flöt som vatten ur hans mun och mitt kalla hjärta tinade långsamt upp. När tåget hem mot Söderhamn lämnade stationen i Stockholm satt min själs älskade däri för att snabbt åka hem och göra lite ärenden och sedan komma tillbaks. Trodde jag i alla fall.
Om igen försvann han ur mitt liv efter att ha repat mitt stackars hjärta.

Så här höll han på år efter år, och varje gång förlät jag honom och öppnade mina armar och min kropp när han återvände. Han flyttade till min hemstad, fick barn med en kvinna som han haft sex med i fyllan, och levde ett liv jag fördömde.

Nu hade jag hans älskade hesa röst i telefonen, och mitt hjärta galopperade medan svetten bröt fram i min panna.
”Jag vill träffa dig” sade han och mumlade något ohörbart. ”Vad sade du?” sade jag och vred telefonsladden runt min handled tills handen antog en blåaktig ton. ”Jag älskar dig Anitha, förlåt för att jag varit så dum alla gånger. Förlåt mig att jag sårat dig. Det är ju dig jag älskar.” Han andades snabbt och lät som om han sprungit.” Jag har börjat mitt nya liv, och jag vill ha dig med i det.” Jag tittade på den lilla svarta telefonluren som om den var en orm, och lindade upp sladden som stramade åt handleden. ”Vad sade du?” sade jag med häpen min. ”Ditt nya liv? Herregud Kase jag har mitt liv här nu. Jag erbjöd faktiskt dig att leva med mig, men du bara försvann utan ett ord.” Jag kände att alla känslor slog mot mig som en vägg, hade svårt att andas och var tvungen att lägga mig ner. ”Jag älskar dig nu och kommer alltid att göra det, men…” Meningen hann aldrig avslutas innan han kastade in nästa. ”Jag är alkoholist Anitha, har alltid varit, men går nu på AA för att bli fri skiten. Vill du hjälpa mig?” Tystnaden var total, och jag tittade mig runt i mitt nymålade knallgula sovrum som jag var så stolt över. Några bilar åkte nere på gatan nedanför, och en ambulans med tjutande sirener passerade längre bort. ”Men varför jag? Har inte du flickvän?”
Kase förklarade att han var singel och att han inte fick ha några förhållande under tiden som avvänjningen pågick, men att han ville ha mig vid sin sida när han trädde in i det nya drogfria livet. ”Vi kan väl bara vara vänner? Till att börja med?” sade han som den naturligaste saken i världen.

Jag lämnade min trygga lägenhet för att varje helg träda in i hans hemliga, faktiskt vansinnigt tråkiga värld. En alkoholist är nästan oförmögen i början att samtala eller göra något vanligt, och istället för alkohol fylldes han tid med tv-spel. Hans rygg var täckt av blemmor, svetten doftade alkohol och den fordom smärta snygga killen hade förvandlats till en valross.
Äckligt var det, och trots min kärlek kände jag samtidigt avsky för hans kropp som visade alla symptom på alkoholism. Men jag hade erbjudit honom mitt stöd, och tänkte göra det tills allt var över.

Till slut var han fri sina behov, och startade ett någorlunda naturligt liv, men jag hade då träffat min nuvarande kille och frieriet jag i alla år väntat på kom för sent.

Idag bor han i Norge med en tjej, och vi hörs då och då. Fortfarande älskar jag honom vansinnigt, men det beror nog på att jag inte ser honom som han är, utan hur han var då vi först träffades.
Kärleken är konstig, eller hur?