TEMA skriv om en tvist

Det var en gång två bröder som hette Alvin och Melvin som bodde i en liten by långt, långt in i Hälsinglands urskogar. De var som ler och långhalm och älskade varandra djupt. Visst kunde de bråka ibland, men de var snart sams igen och fortsatte sin lek. Eller lek? Hm, nu var det ju så att deras far var storbonde och det innebar förvisso att det fanns drängar och pigor på gården, men alla i familjen förväntades hjälpa till. Den som var liten gjorde enkla jobb och den som var äldre gjorde tyngre jobb.

Deras mamma och pappa ville så gärna ha en liten dotter, men trots idoga försök blev mamman inte gravid. Till slut grep ödet in.
En dag hittade de en kvinna som låg på deras höloft. Hon var sliten och verkade inte vara riktigt vid sina sinnens bruk. Med sig hade hon en liten flicka på 1 år som lystrade till namnet Regina. Den lilla flickan bar trasiga kläder liksom sin mor och var mycket blyg. Kvinnan och barnet fick mat och ett bad, sedan talade brödernas mamma om för kvinnan att hon gärna tog till sig Regina som sin egen dotter.
Hon hade snabbt fäst sig vid den lilla som tytt sig till henne när den värsta blygheten försvunnit.
Kvinnan tackade för mammans goda hjärta och lämnade huset dagen därpå efter att ha kysst sin lilla flicka på hjässan och sagt åt henne att sköta sig. De hörde aldrig mera av henne, men hörde på avvägar att hon först tagits in på psyket för att när hon kom ut ta sitt liv.

Regina växte upp till en vacker flicka, och var omhuldad av både sina bröder och sina föräldrar.
Hon behövde inte hjälpa till lika mycket hemma som de andra två, och blev ett mycket bortskämt barn van att få sin vilja igenom. Sådan uppfostran för inget gott med sig, och det fick föräldrarna snart erfara.

Bröderna kämpade sig igenom skola och hade båda hyfsade betyg. På gården hjälpte de snällt till även fast de blivit ungdomar och gärna velat ha lite mer frihet.
Men i bondesamhället hjälpte man till, vardag som helg, och jobb finns ju alltid på en bondgård. Det skulle skötas djur, harva åkrar, sätta potatis mm. Varje årstid hade sina sysslor.

Fortfarande umgicks bröderna mycket, men eftersom de ju faktiskt var två individer hade de till slut separata vänner men även gemensamma naturligtvis.

Regina flyttade hemifrån och skaffade ett eget boende i en lägenhet i staden, men rätt snart insåg föräldrarna att hon tyvärr bråddes på sin mor. Ölen flödade och festerna pågick nätterna igenom. Hennes liv snurrade på i 190.
Drickandet byggde på hennes späda kropp och förvandlade den älvlika flickan till en koloss med jätterumpa och en stor mage.
En dag kom hon hem till gården och berättade att hon skulle flytta till Gävle som var en stad ca 6 mil bort.
Föräldrarna kunde inget göra, de kunde bara se på. Några år senare kom hon hem och talade om att hon var gravid, men att mannen som var fadern aldrig skulle få träffa sitt barn. Barnet som blev en pojke lämnade hon till Melvins fru för att sedan fara tillbaka till sin nya hemstad. Hon orkade inte vara mamma sade hon.

Alvin hittade en kvinna som han gifte sig med som 20-åring, och de flyttade till byn bredvid. Två barn kom i rask takt och livet lekte.
Melvin som var den yngre av dem hade även han hittat en kvinna i unga år, och när bröllopet stod låg hans första lilla tjej i magen och väntade på entre´.
Många, många år senare tillverkade de ytterligare en liten tjej. Boendet hade han i ett hus ca ett stenkast från föräldrarnas gård.
Kvällarna tillbringade han ofta i faderns hus med att hjälpa till med gården som i gamla tider.
Alvin var också där och hjälpte till, men hade blivit lite butter och lite speciell.
Han tyckte gården var rucklig och när fadern frågade honom om han ville ta över den fräste han ”Vad faan farsan, den här är det ju bara att slå ner och bygga nytt. Den här skiten vill väl ingen ha!” Pappan blev ledsen ”Ja, jag ville ju bara fråga. Melvin vill nämligen byta sitt hus, naturligtvis med pengar emellan till vårt, men då vet jag var du står.” När de fikat klart sade Alvin adjö och for hem.

Med tunga steg gick fadern ut på bron, tände sin pipa och rättade till sin keps medan han tittade ut över sjön som låg framför huset. Han var ledsen och lite bitter eftersom han hoppats att äldste sonen skulle ta över hans älskade gård. Visst, huset var gammalt, men ruckligt var det inte.
Det var en stor nästan 400 år gammal hälsingegård med massor av mark beläget nära sjöar och skogar som delvis ägdes av dem och värdet låg nog rätt högt.
Han tittade på sina rynkiga händer och på valkarna inuti. De hade slitit ont, för drängar och pigor som funnits i början av eran fanns inte längre kvar vilket gjorde att de skulle få fortsätta att jobba hårt.

Pappan gick in i det hemtrevliga köket och pratade med sin fru sedan ringde de till sin yngste son.
”Jansson” sade en barytonröst i andra ändan. ”Hej! Det är farsan. Jag skulle vilja diskutera en sak med dig. Kan ni komma imorgon efter fem?” ”Visst, vi kommer.” Samtalet var snabbt över, och pappan tittade på sin fru.
”Vill du verkligen flytta?” Hon tittade sig runt i köket och svarade sin man. ”Ja, jag vill härifrån nu. Jag har gjort mitt. Förresten kommer vi ju att hjälpa barnen, ellerhur? Och du kommer inte att kunna hålla dig härifrån. Det är jag helt säker på.” Hon sneglade ner på sina värkbrutna fingrar som på grund av alla iskalla mornar när de mjölkat förvridits till oigenkännbara föremål. ”Det skall bli skönt att få sovmorgon och att slippa djuren, men en katt vill jag ha.”

Melvin blev lycklig när han hörde vad hans mamma och pappa hade på hjärtat och alla tankar som virvlade runt i huvudet på kvällen gjorde att han inte kunde sova.
Bytet gick snabbt igenom ,och deras flickor som nu var 13 och 7 år var överlyckliga att få bo där de ändå vistades mest. En häst inköptes till äldsta dottern och allt var frid och fröjd.

Men lugnet byttes snabbt ut till stora mörka orosmoln som hotade att blixtra till.
Alvin blev som förbytt och sade att Melvin fuskat till sig gården. Den forna brödraskapen byttes ut till hat och elakhet.
Melvin talade om att de lagt pengar emellan, och visade t.o.m kvittona för sin bror, men inget kunde ta bort hans hat. Brodern var fullt övertygad om att han blivit lurad av dem allihop.

Bröderna slutade prata med varandra, och nickade bara lite avmätt om de möttes ute i skogen när de jagade.
För att ytterligare spä på bitterheten dem emellan hjälpte Alvin grannen till Melvin som tagit över sin fars gård och behövde hjälp med sitt jordbruk.

Kusinerna slutade att träffas, och fruarna stötte sina män. Allt var kallt, hatiskt och stilla.

40 år senare står de stilla på samma ställe.
Fruarna pratar med varandra. Brödernas föräldrar ligger i varsin grav och bröderna själva kommer knappt ihåg varför de hatar. Ändå står de stilla. Ingen räcker fram en hand.

Jag som skrivit detta är Melvins äldsta dotter, och ja, tyvärr. Sagan är sann.