TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Baksidestext på boken

"Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt!"
Med de orden stängde läkaren dörren, och vi gick hand i hand från mottagningen med orden ringande i öronen.

Jag hade haft början till ett missfall flera år tidigare, med en kille som väl egentligen var helt FEL. Det var ingen kärlek mellan oss. Då trodde jag att missfallet bara var en tillfällighet, och egentligen var det väl bra. Jag behövde inte själv ta beslutet att ta bort det, för abort är ju faktiskt inte ett preventivmedel. Barnmorskan berättade att jag hade ett pågående missfall och rekommenderade en så kallad medicinsk abort. Hon visade mig tabletterna och berättade i korthet hur det fungerade. Det visade sig vara en grym, smärtsam metod som innebar 8 timmar i en säng med smärta och tårar för att sedan föda ut ett dött foster. Killen ifråga smet undan allt ansvar.

Efter tre tidiga missfall på två år var jag och Peter modlösa. Vi siktade in oss på ett liv utan barn, eller också tänkte vi försöka adoptera barn.
Alla missfall jag gått igenom hade gjort mig som i vanliga fall var en gladlynt tjej till en ledsen liten spillra.

Den här boken har jag skrivit till alla kvinnor som liksom mig haft problem att få barn. Flera struliga graviditeter med föreliggande moderkaka, tidiga sammandragningar, andnöd och grym foglossning finns i mina journaler.
Alla gravidtidningar visar att en graviditet är så underbar, härlig och okomplicerad.
Trodde jag ja, hellurade är vi allihop! Jag och mina medsystrar på SÖS (södersjukhuset) efterlyste en sådan här bok när vi låg inne där för sjuttiofjärde gången.
Någon som skrivit om missfall utan orsak och om gravidkomplikationer av alla de slag.
Ett litet, litet hopp i allt det mörka!
Nåväl, jag lovade tjejerna att knåpa ihop en bok, och här är den. Den är skriven delvis i dagboksform eftersom jag följt mina dagböcker. Hoppas ni får hjälp och stöd av mina upplevelser.


Fängslande berättelse om en kamp att bli förälder. Själv hade vi turen att lyckas på första försöket.
Den är som du skriver, en bok för dina barn att läsa när dom är mogna för det. Denna bok borde finnas till försäljning i alla mamma-butiker. Den skulle fylla ut ett tomrum som många vill läsa om. Att alla inte får en lätt resa. Välsignad är alla barn.
Den är värd en hel drös med hjärtan. En originell bok.
Leoj Netso


Har läst din bok och tycker du i dagboksformen ger en fantastisk inblick i tankar, förhoppningar, sorger och förluster både i relationerna som i missfallen du beskriver. Känns smärtsamt att läsa och väldigt nyttigt för män också att läsa, eftersom man aldrig kan förstå hur det är att bära ett barn, hur det är att få mens, råka ut för missfall och att föda. Det är väldigt bra skrivet och den ångest du förmedlar går verkligen fram.. På något sätt en hemlig värld (i alla fall för oss män) som är väldigt tankeväckande att få ta del av!

Anders Texas Textorius

Förord
All sorg och förtvivlan som jag kände skrevs inte alltid ner. Jag försökte hela tiden gå vidare, men förbannade min dumma kropp som bara svek mig, gång på gång.
I min väska fanns alltid extra tjocka bindor, och starka smärtstillande tabletter, ifall att…
Varje toalettbesök innebar en koll efter blod i trosan, och vissa dagar bestod hela min värld bara av kvinnor med stora magar och barnvagnar. Jag såg dem överallt!

När jag slutligen blev gravid var vi tvungna att alltid hålla oss hemmavid.
Att åka till släkten i Hälsingland var omöjligt eftersom det var långt från sjukhus, och de hade brist på ambulanser.
Min stackars pojkvän blev tvingad till att vara hemma så mycket han kunde, och fick högst sällan sticka iväg ut på krogen med polarna eftersom det när som helst kunde braka loss. Varenda graviditet innebar ett riskmoment som jag som tur var inte visste om.
Ingen hade informerat mig om att man som 36-åring kunde få det svårare att överhuvudtaget bli gravid, och sedan när man äntligen lyckats, kunde det om man hade otur bli en svår graviditet.


Kapitel 1
Den 10 november år 2000 började den totala förändringen av mitt liv från tuff styrketränande partypingla, till hemmavarande morsa med tre barn, men vägen dit var mycket hård och lång
.
Jag hade flyttat till storstaden 1984 pga arbetsbrist i min egen lilla pyttestad.
Trivdes superbra, och hade kul ute i vimlet. Sprang på disco var och varannan natt, och flyttade runt i olika andrahandsboenden tills jag till slut efter många flyttar fick ett förstahandskontrakt i Gustavsberg, och kunde sedan byta upp mig till en liten 17 kvm ruffig och sliten lägenhet på söder.
Den helrenoverades av mig och min dåvarande pojkvän, sedan bodde jag där tillsammans med honom några år innan vi separerade.
Så småningom hittade jag en 34 kvm stor lägenhet på samma gata som jag bytte till.
Naturligtvis med svarta pengar emellan (mina snälla föräldrar gick i borgen för lånet).
Vad jag inte berättade för nästa hyresgäst var att stället vimlade av kackerlackor, och att anticimex varit där ett tiotal gånger, men inte fått bukt på dem. Hon sade dock aldrig någonting om det när jag mötte henne efter bytet.

Åren gick, och jag flyttade från söders höjder till Hammarbyhöjden, som låg en liten bit utanför. Där stormtrivdes vi, jag och min lilla hund Timmy, och för det mesta var vi ute i skogen på fritiden.
Min lilla etta på söder hade enkelt bytts till en 64 kvadrats trea med öppen spis.
Discot lockade inte längre. (Inte så konstigt eftersom jag snart skulle fylla 36 år).
Mitt liv bestod av styrketräning, krogliv och skogsliv, men något saknades…
Karlar hade kommit och gått utan att det gått längre än till samboliv. Morsan tjatade om barnbarn (hm, lite svårt utan en vettig karl, det vimlar ju inte precis av dem.)
Jag hade lagt allt sådant på hyllan, karlar, barn, hus, rubbet.
Men, en kväll ute på krogen mötte jag honom med stort H (fast det visste jag ju inte då).

Han kom i sällskap med en kille som hette Mattias, som var en kille jag till och från hade träffat ute på krogen under alla år.
Peter presenterade sig, och slog följe med mig till baren där vi stod och småpratade. Han var inte alls som min drömbild av en kille jag ville ha, för lång, för gammal, ingen gymkille, men urcharmig och rolig.
Absolut topp var att han älskade att dansa.
Varken jag eller Peter hade egentligen tänkt gå ut den här kvällen, men hade blivit meddragna av våra vänner. Kvällen rasade iväg, och vi umgicks som goda vänner, dansade, skrattade massor och pratade. En härlig kväll som tog slut alltför fort.
Jag kände då att jag inte var intresserad av honom som pojkvän, men ville gärna träffa honom och umgås lite till.( Jag hade ju faktiskt mest killkompisar, och en till skadade väl inte?)
Så jag frågade om telefonnumret innan vi skildes åt. Vad fick jag??? Mobilnumret! (Hm, det luktade misstänkt. Hade han tjej? Min tidigare erfarenhet hade visat att när killen inte gav hemnumret var det oftast pga en flickvän som väntade därhemma. Nåväl, det var hans sak).
Jag gick hem till min vovve som väntade på utgång. Kröp sedan ner i bädden, och sov snart sött med ett leende på läpparna

Kapitel 2
11 november 2000
Vaknade tidigt, och sms:ade ett litet meddelande till Peter från igår. Jag frågade hur det var med honom, stackaren jobbade ju extra idag. "Betongkeps" fick jag till svar, och sedan tackade han för igår.
Roger och jag var på båtmässa. Det var urtråkigt!! Han hade ju en egen båt och var väldigt intresserad av hur de såg ut inuti. Efter den sjätte båten gav jag upp och satte mig i cafeterian och spanade efter sötnosar, men det var mest äldre farbröder som gick omkring i lokalerna.
På kvällen gick jag till London-NewYork och dansade järnet. Fick sms från Johan (en flirt jag hade) och blev glad.

12 november 2000
Tvättade på morgonen eftersom det ju alltid är bekvämast på söndagar. Videofilm. Slöade.
Conny (en flirt till)från Göteborg ringde, och vi babblade på om våra respektive liv.

13 november 2000
Till jobbet, som flög fram.
Styrketräningen gick jättebra. Promenerade hem därifrån. Det tog cirka en timme.
Alex (ytterligare en flirt) ringde och ville ses, men tiden räcker tyvärr inte till. Han frågade om jag inte ville komma till Karlsson och titta på deras stripteaseshow imorgon. Jag svarade naturligtvis ja.
Tomas (ett ex) skickade ett sms och frågade hur jag mådde. Jag sms:ade snabbt ” Mår super! Kul att du hörde av dig. Skall vi ses någon dag?”. Någon minut senare piper telefonen till och när jag kollar ser jag att han svarat.” Okey! Jag ringer dig”.
Det killar till lite i magtrakten när jag läser vad han skrivit. Har fortfarande känslor kvar för honom. Det var ju han och inte jag som avslutade relationen.

14 november 2000
Mattiaz C (ett ex) kom in på jobbet, och vi gick ut och käkade tillsammans.
Han berättade att han träffat en ny tjej, och att han var kär.(Det sved i mitt hjärta eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit över honom).
Peter (från i fredags) ringde, och vi pratade lite löst om att träffas igen.
På kvällen gick jag och Susanna på striptease på Karlsson&Co.
Det var Alex som strippade. (En riktig läckerbit är han.) Efter stripteasen, som var sådär, hängde tjejerna i klasar runt honom. Jag höll mig lite åt sidan och avvaktade, men efter bara en liten stund kom Alex fram till mig och kramade om mig. ”Kan vi inte ses någon dag på tu man hand ?” sade han, sedan gick han tillbaks till alla tjejerna och gonade sig i deras beundran (fortfarande med scenkläderna på sig)
Dansade massor. (Gud vad jag älskar att dansa).
Alex kom och dansade tätt intill. Vid midnatt gav jag honom en godnattkram och gick hem. (Jisus vilken kropp han har! MUMS! Jag kände musklerna på honom spela under mina händer.) Skickade sms till honom innan jag somnade, och tackade för en trevlig kväll. Han svarade snabbt med ett ” puss och sov gott lilla gumman”
Leende lade jag mig på kudden och somnade direkt.

15 november 2000
Jobb som vanligt, sedan till gymet och tränade styrketräning.
På kvällen träffade jag Peter vid tunnelbanan. (Jag kom inte riktigt ihåg hur han såg ut, men blev glatt överraskad, killen var ju snygg!) Vi gick till London-New York och käkade.
Han gick på kryckor efter en knäoperation, så det blev väldigt lite dans. Mest prat och… hm, pussar.
Efter en supertrevlig kväll gick jag hemåt vid 4. Trött, så trött.

18 november 2000
Peter ringde och tackade för igår. Berättade att han skulle ut på herrmiddag på kvällen och tyvärr inte hade tid att ses.
Jag gick ut och åt med Anita. Vi babblade om ditten och datten, sedan for jag hem och kröp ner i sängen framför tv:n.
På morgonsidan vid fyra ringde en berusad Peter och ville komma hit. Efter någon sekunds funderande sade jag ja.
Han var MYCKET berusad, och knappt talbar, men var pussig när han efter lite stök fått av sig kläderna (han var en vältränad man såg jag när jag försökte att inte stirra).
Det kändes lite underligt att ha en man i sängen. (De jag träffat förut hade varit unga pojkar.)

19 november 2000
Jisus! Är det så här det känns?
Videofilm (som vi knappt ser eftersom vi babblar och pussas i ett). Promenad hand i hand. Mat och gos.
Världen utanför upphörde att existera.
Han for hem vid 18 på kvällen, men kom igen vid 22. Sov över. Vi låg och gosade hela natten. (Ingen sömn där inte ).

Så här fortsatte det. Vecka efter vecka. Jag var kär så kär.
Jag talade om för alla "strul" att jag träffat mannen med stort H, och det blev rätt tyst i telefon.
Peter ville flytta in efter en vecka, men jag backade. Inte nu! Inte så tidigt!

Månaderna gick och vi blev säkrare på varandra, men visst funderade jag ibland på om han verkligen var den rätta. Jag vet att även han velade hit och dit. Det här vanliga "spelet".
Hans ex jagade honom, och det var rätt irriterande, men hon hade väl insett att han var en guldkille, och ångrade att hon dumpat honom.
Tjejen ringde honom i tid och otid. Ville ha hjälp med än det ena än det andra, och snäll som han var åkte han dit, sedan tror jag att han njöt lite av situationen att vara eftersökt av inte en, utan två tjejer. Vilken kille skulle inte gilla på det?

Kapitel 6
12 mars 2002
Hemma från jobbet pga mensvärk som blir värre och värre ju längre dagen går.
Får åka till akuten till slut, där de berättar att en cysta antagligen brustit i magen, men de undersöker mig inte.
Jag frågar flera gånger kvidande av smärta efter något smärtstillande, men de vägrar ge mig något eftersom de inte är hundra procent säker på orsaken.
Åker hem efter att ha legat flera timmar på en akutbår bakom ett skynke. Smärtan försvann lika fort som den kommit.


Jag sade upp mig från mitt jobb på elaffären efter att ha arbetat 12 år där. Orsaken till det var att när vi skulle prata om höjning av lönen sade min chef till mig att jag inte gjorde någonting, varvid jag snabbt kontrade med. "Men då kan ju jag sluta då?"
Sagt och gjort. Jag kände mig kränkt! Hade ALLTID ställt upp på övertid mm, och visste att jag jobbade HÅRT! Jag skötte inköp, skyltning, rengöring, försäljning och telefonrådgivning.
De hade guldtider med mig där. Alla kunde gå och komma som de ville.
Snabbt letade jag opp en plattsättarfirma i telefonkatalogen och ringde upp dem för att söka som lärling. De anställde mig på direkten!
Tungt som attan, men jättekul. Tyvärr fick jag efter ett tag problem med min ena hand som plötsligt en natt domnade bort totalt. En obehaglig känsla. Hela armen började sticka och domna. For snabbt till akuten! Jag hade fått karpateltunnelsyndrom och akut-opererades eftersom jag var gravid.
Operationen gick bra, men det ville inte läka riktigt.
Styngnen gick upp om och om igen och vårdcentralen försökte tejpa ihop, men det ville inte fungera.
Efter ett års sjukskrivning hittade jag en sjukymnast som hjälpte mig att få lite mer styrka och rörlighet i handen (den hade ju stelnat till alldeles eftersom jag inte kunde röra den pga smärtan).
Den ständiga värken i min hand fick jag leva med.
Karriären som plattsättare var över. Styrketräningen fick jag ochså lägga på hyllan eftersom det är svårt att träna med en hand. Det blev lite tomt. Framförallt blev det mycket dötid över.
Hade hållit på med styrketräningen sedan jag flyttade till Stockholm i början på 80-talet.

15 april 2002
Systeryster ringde och berättade att hon fått en liten pojke! Så glad jag blev.
Hon hade fött för några timmar sedan, och redan fått åka hem.
Stackaren kunde, och ville ju inte prata om sin graviditet med mig eftersom hon visste om alla mina missfall. Hon hade legat lågt och hållit sig undan.

Kapitel 12
9 juni 2003
Fostret 29v och 2 dgr.
Jag väger 59 kg.(Vilken koloss man blivit!)
Åkte hem från Vadstena där vi varit och hälsat på vår kära tant Birgitta.
Peter lyckades få fortkörningsböter..1600 pix.(Vad arg jag blev. Hade precis innan vi blev stoppade sagt åt honom att sakta in.)
Jag var trött som faan, och mådde vansinnigt illa. Höfterna och ryggen värkte.
Allt var superjobbigt.
Såg (och kände) att jag har fått min första hemmorojd! Det är inte lätt att vara gravid.

14 juni 2003
Badade skumbad tillsammans, sedan myste, gullade OCH älskade vi...försiktigt, försiktigt, MEN...
Det blev blodbad! Massor av blod!! Det bara forsade ur mig.
Jag grät och skrek om vartannat...förbannade livet...min sexlängtan...faan... Om vi inte hade älskat så kanske...
"Helvetes jävla kropp! Varför??" skrek jag när jag låg på hallgolvet och väntade på att Peter skulle köra fram bilen till dörren. Han blåkörde i 190 till förlossningen där mina änglakvinnor stod och väntade. Jag var öppen 2 cm och blev inlagd.
Timmy fick Peter köra till Micaela, som tog hand om honom.
Peter sov hos mig på rummet. Det kändes skönt att ha honom där. Sängen var stenhård, och hela jag värkte.

15 juni 2003
Inlagd.
Jag sov mest. Det kändes som en stor trygghet att ligga inne, och alla var så underbara mot mig.

16 juni 2003
Inlagd.
Peters mamma kom förbi en stund.
Jag ringde till alla släktingar och vänner och babblade lite. Mamma ringde och peppade mig.

17 juni 2003
Fick åka hem. Det var härligt att få ligga i sin egen säng igen!
Hm....pilutta mig...
På natten kl.2 började blödningarna igen. Vaknade i en stor blodpöl och väckte en yrvaken Peter som fick köra mig till sjukhus igen. Gud vad jag grät!

18 juni 2003
Strålande solsken därute.
Läkarna gissar att jag har sk föreliggande moderkaka, och vill inte släppa hem mig.
Fick sällskap på rummet av en tjej som hette Pernilla, och läckte fostervatten.
Vi hade rätt trevligt, och hon berättade att även hon haft flera missfall innan den här graviditeten. Vi peppade varandra.

Jag blev kvar på sjukhuset t.o.m den 24 Juni (då var jag i v31)
Det var så skönt att äntligen åka hem, men jag hade fått stränga restriktioner från läkarna om sängläge, lugn och ro, endast toalettbesök godtogs. INGET SEX!!
Jag ringde min gulliga barnmorska på Dalens sjukhus och förklarade läget, och hon önskade lycka till.

29 juni 2003
Fick en liten blödning på morgonen, som avstannade.
Låg i sängen hela dagen och slötittade på teven. (Har väl aldrig tittat så mycket på tv. Att läsa är en omöjlighet, kan INTE koncentrera mig.)
Tankarna snurrar i huvudet hela tiden, och nu räknar vi bara dagarna.
Det är ju bra om fostret stannar länge i magen för lungorna är ju inte färdigutvecklade ännu, och de växer mycket bättre om de är kvar i magen. Jag har fått en spruta för att hjälpa till med lungornas tillväxt, men ändå…
Peter kom hem med min älskade lilla voffsing som jag inte träffat på länge.

1 juli 2003
Eftersom de håller på och helrenoverar huset så är det ju ingen lugn och ro precis, och naturligtvis jobbar de precis ovanför vårt sovrum. Men, av någon underlig anledning blir jag inte rastlös av sängliggandet, eller irriterad över oljudet.
Jag bara väntar…
Hade jättemycket sammandragningar (det är det som känns som en fotboll i magen har jag fått lära mig).Väldigt obehagligt!!
Peter fixade mat när han kom hem, och jag känner mig som en stor fet pasha där jag ligger och ryter ut order.

2 juli 2003
Tar taxi till SÖS akut pga blödningar IGEN!
Ringde förlossningen när det startade, och de bara sade "kom fort!!" Ringde sedan till Peter som var i sin lägenhet i Solna och hämtade sin post. Han hann inte hit och fick komma efter. Taxikillen som körde mig var nervös under hela resan eftersom han såg och hörde min smärta och trodde att jag skulle föda i hans bil. Ändå försökte jag hålla mig lugn trots värkarna. Ville inte skrämma skiten ur den stackaren!
Nervöst. Jag kände värkarna komma som vågor. Tur att vi bor så nära SÖS.
Taxifärden gick fort, och han var jättegullig och hjälpte mig till dörren och in där. Samma tjejer som förra gången möter mig med glada miner och ett, "Välkommen, kommer du igen?"
En stor skön trygghet omsluter mig. Snyftande förklarar jag vad som hänt, och de sätter på mig alla prylar som krävs inför inskrivningen. (Usch, jag gillar INTE nålar.)
Blev inlagd och fick värkar, men det lugnade sig vid 23-tiden.
De diskuterade var jag skulle föda, SÖS, Linköping, eller? Jag blev riktigt orolig, men fick till slut dem att LOVA att jag skulle föda där.
Peter for hem och sov sent, sent
Stackaren, han var helt slut.

3 juli 2003
Fick åka hem på eftermiddagen.
Läkarna sade åt mig att inte göra NÅGONTING! Bara ligga hela dagarna.
Jag badade bort sjukhuslukten, åt god mat och kröp ner i sängen.
Efter någon timme startar blödningarna IGEN och jag ringde SÖS som sade åt mig att snabbt komma in. Damen i luren frågar om de skall skicka ambulans, men jag säger att Peter kör mig. "Bläh! Nu är jag less, rädd och ledsen" säger jag till honom när vi far in. Han ger mig en smekning på kinden utan att säga ett ord. Fullt koncentrerad på sin bilkörning.
Jag blir inskriven och får sängläge.
Det lugnade ner sig igen.

4 juli 2003
Sov gott om än oroligt på en sömntablett.
Jag vaknar av att jag känner en kall hand i min, och ser min mormor som dog för några år sedan stå bredvid min säng. Hon ler, men säger inget...håller bara min hand hårt, hårt. Jag känner ett stort lugn breda ut sig...ser inget konstigt i situationen.
Kl.7 har jag lite fostervatten i bindan
Kl.12.55 blöder jag lite, de kopplar CTG men ser inget konstigt på fostrets hjärtkurva.
Kl.14.10 får jag ont i magen, men ingen blödning. CTG igen.
Kl.14.40 blöder jag ordenligt och de kollar CTG.
Kl14.48 beslutar de att akutsnitta mig och jag får en spinal (faan vad ont det gör)
Kl.15 operationen börjar
Kl.15.06 tas barnet ut(en pojke) och läggs vid min axel för att jag skall se honom.
Han är blå, liten och hopkrupen.
Jag känner ingenting av min underkropp, men hör att det slaskar därnere.
Läkaren berättar att moderkakan sitter långt nere, och att den gått sönder (små bitar plockas bort bit för bit med pincett) Jag blöder massor (600ml), men det stoppar efter ett tag.
Plötsligt hör jag att en jäktad Peter anländer och får klippa navelsträngen Efter en liten stund berättar läkarna att pojken har problem med andningen, och måste in i en kuvös. Peter följer med efter en snabb puss och ett "jag älskar dig".
Pojken som skall heta Razmus (jag drömde om honom för många år sedan) kördes ner till neonatalen. Han föds i v 32+4dgr väger 2350g och är 43cm lång.
Jag ligger själv kvar i ett tomt rum. ”Jaha, då var jag mamma då. Så himla snopet. Hade ju sett fram emot att vara gravid, och få njuta av det.” säger jag för mig själv


Kapitel 17
1 Januari 2005
Fostret 29v. Min vikt 58,1kg.
Magen trycker på så jag inte får någon luft, och jag är trött, så trött. Kan inte sova på nätterna trots att jag bullat upp med massor av kuddar under huvudet. Luften tar slut, och jag kippar efter andan som en fisk på land. Paniken lurar bakom hörnet varje gång det sker, men jag lugnar ner mig själv och lyckas behålla fattningen.(Hur gör feta människor som skall sova? De har det ju alltid så här. Eller?)
Lade oss i sängen på kvällen och tittade på film med Razmus mellan oss.
Peter somnade fort, och Raz med, men själv kunde jag inte somna.

4 januari 2005
Ut med hundarna. Flåsar som en blåsbälg om det går det minsta uppåt., och får stanna och hämta luft några gånger. Försöker undvika backar.
Hon därinne stökar om jättemycket. Sparkar på lungorna när hon lever om, och ger mig ännu mer andnöd.
Per ringde och ville ha med mig ut på restaurang, men jag kunde inte eftersom jag inte klarar av att sitta längre. Det gör för ont.
Tittar på tv på kvällen, sedan lägger vi oss i sängen. Jag har just nu en massa kuddar under huvudet för att kunna få luft när jag sover. Nä, aldrig mer! Inte en till graviditet efter det här.
Jag vet att Peter vill ha flera barn, men då får vi väl försöka adoptera eller bli fosterfamilj.

9 Januari 2004
Nu kan jag andas ut, för om barnet kommer nu överlever det. Lungorna har blivit så pass okey att fostret går att rädda.
Det stormar ute och vinden ylar mot fönstren. Naturen visar sina krafter.
Hade sammandragningar så fort jag satt upp eller gick. Jobbigt!
Peter diskade och pysslade, sedan planterade vi om lite blommor.
Jag och Raz badade. Vi försöker lära honom att älska vatten liksom både jag och Peter gör, och han verkar njuta. Gråter inte alls när vattnet strilar över honom, och är jätteduktig på att hålla andan när han dyker. Efteråt kröp vi ner i sängen och myste. Snart sov han. Jag låg och snusade i hans hår tills jag också somnade. Älskar detta lilla pyre så oändligt mycket.

10 januari 2005
Min vikt 57,6 kg.
Ringer till barnmorskan angående mina sammandragningar, och fick tid på fredag. Hon frågade om jag åt tillräckligt med järn och rekommenderade att jag skulle äta fler järntabletter. Tyvärr ger de där satans tabletterna värk i magen. Det är bara att välja, tabletter eller extremt järnhaltig kost. Börjar ledsna på blodpudding och spenat som dräller av järn, men det är bara att bita ihop. Ringde till Peter och rapporterade vad hon sagt. Han tyckte att jag skulle börja äta broccoli, men nä, någon måtta får det vara. Det är ju rent ut sagt äckligt!
Ut i ösregn med barn och hundar, sedan välling och sömn. Vi somnade båda två. Jag var helt slut!
På kvällen åt vi spenat och bacon, mums!

12 januari 2005
Mitt nya namn är blåsfisk. Kan inte göra ett enda dugg utan att magen blåser opp sig!!
Badade med Raz, sedan klippte jag honom i mohikanfrissa. Han var jättestolt när han tittade i spegeln, och han satt blixtstilla medan jag klippte. Jag fotograferade honom för att skicka bilder till mamma.
På kvällen fick jag ryggmassage av Peter. Har svårt att ligga på magen, den är STOR nu.
Läste en bok, men somnade ifrån den gång på gång, och gav till slut upp och somnade.

14 januari 2005
Dalens Sjukhus. Allt okey. Läkaren har ingen förklaring till alla sammandragningar "Det kan bli så ibland, det är bara att härda ut." sade hon.( lätt för henne att säga)

16 januari 2005
Fostret 31v
Ut med hundarna, sedan åt vi frukost.
Peter for iväg och tränade, och fick handla mat på samma gång.
Jag har sammandragningar hela tiden, och det värker. Jag gör INGENTING nu, totalvägrar!
När Peter kom tillbaka hade han en stor bukett rosa rosor med sig. Gulligt!
Vi börjar packa upp julsaker, men far först iväg och köper en begagnad s.k paraplyvagn till Raz. Jag blir åksjuk, och magen blåser upp sig så att jag måste lägga mig när jag kommer hem igen.. ”Det var den kvällen det” säger jag uppgivet till Peter innan jag lägger mig.
Kl.2 på natten kommer Raz tultande och kryper ner mellan oss.

21 januari 2005
Fostret 31v och 5 dgr
Kände hennes fot genom magen idag, och vi hälsade.

24 januari 2005
Magen spänner.
Min vikt 58,6 kg. Fostret 32v och 1 dag.
På kvällen kom hyresvärden hit. Han hade en lägenhet att visa oss. Ronny berättade att om vi bor kvar stiger hyran med 3-4 % + 1100:- i månaden
Jag är trött, så trött, och orkar inte bry mig just nu. Det känns så oviktigt.
Lever i min egen smärta, och gör allt för att stå ut.

25 januari 2005
Det spänner i magen, och värker nedåt.
Hon i magen har hicka, och när hon hickar får jag sammandragningar.
Tittade på lägenheten värden ville vi skulle byta till, men, nej, nej, nej... En liten lägenhet på 3:e våningen utan hiss. 6700:- i hyra. Vi sade att vi inte var intresserade, och for hem.

27 januari 2005
Frukost och lite lek, sedan ut i parken.
På kvällen när Peter kom hem berättade han att vi kunde få bo tillfälligt i hans chefs lägenhet på Erstagatan 18 (där jag hade bott förut). Vår lägenhet skall ju stambytas efter jul, och då vill inte jag bo här. Gud vad skönt att boendet löst sig!! Jag har varit så orolig och det var en stor lättnad. Kul att bo inne på söder igen, i alla fall en stund.

30 januari 2005
Fostret 33v. Min vikt 60kg.
Har aldrig vägt så mycket. Är jättestor (allt sitter på magen), men rumpan är lika liten som förr. Jag både ser ut och känner mig som en valross. Peter tvättade.
Min mage spänner, och på kvällen fick jag en ordentlig värk som gick ut i rygg och höfter.
Vi packade våra kläder och saker i kartonger som vi ställde i ett jätteberg på vardagsrumsgolvet. Allt som allt blev det 72 kartonger. Sedan plastade vi in hela vårt hem.
Jag sov oroligt på natten, svettades, hade svårt att andas och fick sura uppstötningar.

3 februari 2005
Tog ut hundarna som fick springa av sig ute på täkten.(det kommer att bli jobbigt för dem inne i stan när de inte har några stora ytor att springa av sig på).
Raz sov i vagnen.
Har sammandragningar hela tiden, värk i magen och höfterna, speciellt den ena.
Jag är så erbarmligt trött!

4 februari 2005
Till barnmorskan kl.13. Allt okey!
Ut med hundarna i svinkylan, brrr, det kändes som att öronen skulle trilla av. Mammajeansen kändes efter en stund som ispansar runt benen. Sammandragningar och värkar löste hela tiden av varandra, så jag fick stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Razmus satt i selen och tyngde ner min stackars höft ytterligare. Han såg ut som en liten eskimå med alla kläder på sig. Efter en kort promenad gav jag upp och går hem och lägger mig i hans säng, medan han leker nedanför.
Mamma ringer, och jag beklagar mig.
Peter jobbar över, så jag lägger mig tidigt.
När han kommer hem vaknar jag till och hejar, sedan somnar jag om.

5 februari 2005
Frukost, sedan till lägenheten på Erstagatan med ett lass kläder och möbler. Vi skurade från golv till tak, satte upp nya fina gardiner och ställde lampor i de få fönster som fanns..
Jag hade sammandragningar med värk nedåt. Bläh!!
Jag och Razmus lade oss och vilade när vi kom tillbaka hem.

6 februari 2005
Fostret 34v
Min vikt 61 kg.
Peter, jag och Raz åkte runt på olika ärenden hela dagen, och till slut hade jag så ont i ryggen och höften att jag grät. Hade som vanligt sammandragningar hela tiden, och magen var konstant uppblåst. Det gav sig inte trots att jag lade mig ner och vilade. Så himla obehagligt!
Tittade på hyrfilm på kvällen, men somnade vid 21, helt slut!!

8 februari 2005
Idag flyttade vi till Erstagatan.
Sammandragningarna kom hela tiden, men jag packade upp alla våra kläder och all mat.
Fick lägga mig och vila då och då.
Vår nya säng är två madrasser på golvet, men det verkar fungera bra, för varken jag eller Peter hade ont i ryggen när vi vaknade imorse, och Razmus njuter. Han ligger ju bredvid oss hela tiden nu. Vi skippade att ta med hans säng, och det är faktiskt himla mysigt att sova tillsammans allihop.
Hundarna smyger upp på natten och lägger sig i fotänden trots att de fått en ny stor korg.
På kvällen badade lilleman i badbaljan eftersom det inte finns något badkar här, men han skvätte glatt ner hela badrummet.
Lite senare kom Peter hem med hämtmat som vi slängde i oss, sedan fortsatte vi packa upp allting. Det blir jättefint!

14 februari 2005 Valentindagen
Fostret 35v och 1 dag.
Det snöar!
Både jag och Razmus var trötta, så frukosten kom inte på bordet förrän kl.9.
Ut med allihop (det blir lite struligt med hissdörrar och dubbla ytterdörrar, men det går). Razzel gick en bit bredvid vagnen, men jag har satt på honom sele eftersom jag inte kan springa efter i mitt tillstånd.
På morgonen såg jag att det kommit en massa slem därnere. Är det den så kallade slemproppen? Peter kom hem med blommor, choklad, kanelbullar och film. Gulligt!

15 februari 2005
Ut med allihop, och har vansinnigt ONT i höften.
Smärtan har ändrat karaktär, nu skär det som knivar. Låg på massagedynan en stund.
Till barnmorskan i Hammarby kl.16.30
(Det var inte lätt att komma dit eftersom det ju ligger en bra bit från t-banan.)
Hon gissade att jag fått foglossning, och gav mig en massa övningar jag skulle göra. (Finns inte en chans. Jag kan knappt röra mig.)
Jag hade sammandragningar i massor som förvärrades när jag kämpade mig till barnmorskan. Skall det aldrig sluta? Jag vill få ut ungen nu!

16 februari 2005
ONT!
Det kom ännu mer slem i trosan. Är det dags snart? Har värkar och sammandragningar.
Gick ut med hundarna och hade Raz i vagnen. Fick kämpa mig genom snön som fallit under natten. Det var lite slirigt, men det gick.
Peter ringde och berättade att han skulle göra ärenden efter jobbet.
När han kom hem fick han tvätta, eftersom jag inte klarade av att gå nerför trappan till källaren.

18 februari 2005
Magen spände och värkte så jag trodde det var dags att åka in, men...
Det är full fart på pyret i magen. Skönt, då är nog allt okey.

19 februari 2005
Frukost vid åtta.
Peter ringde från Hälsingland där han var för att hämta vår bil som hade reparerats av en polare till syrran.( Den hade pajat i samtliga ventiler när vi varit på väg dit bort, och hade fått bärgats till mamma och pappas gård.)
Jag lade mig på massagedynan och tittade på film.
Vi åt blodpudding, sedan kröp jag och Raz i säng, men han ville INTE sova trots att han gnuggat ögonen av trötthet rätt länge innan, men vid nio var det godnatt.
Peter ringde på kvällen och berättade att han åker tidigt imorgon. Bilen blir kvar eftersom något felas fortfarande. De skulle undersöka lite närmare i veckan.
Det värkte i magen, och hon rörde sig neråt. Det sprattlade till rätt ordentligt.

20 februari 2005
Fostret 36v
Vaknade vid fyra då Raz vaknade och fick sin välling, sedan kunde jag inte somna om.
Vid åtta vaknar jag med ett ryck och rusar till toaletten. Är lös i magen, hm...
(Jag har läst att man blir lös i magen innan man föder därför att naturen sett till att man rensar magen innan barnet kommer.) Lite orolig blir jag, det medges.
Ligger på massagedynan, men måste kliva av när magen inte ger upp sina uppblåsningar, och blir standby i läge uppblåst.
Plockar ihop mina och barnets kläder till BB, och kollar Raz kasse med kläder och blöjor för att han skall kunna sova borta.
Egentligen skulle jag vilja ha honom med mig, men jag inser ju att det är en omöjlighet.
Han skall sova borta för första gången i sitt liv den lille.
Vid 17-tiden kommer Peter hem, och har hundarna med sig (Micaela har ju haft hand om dem när han varit borta). Razmus blir så GLAD när pappa kommer hem, och att sova ligger inte på prioriteringslistan. Han vill inte alls sova, nu när hans älskade far är hemma och kan busa med honom. Vi låter honom leka lite tills han blir för trött och nästan somnar på plats. Lilla, lilla hjärtat.

21 februari 2005
Tar Raz i sele på ryggen, och går ner till tvättstugan för att lägga i tvätt, men det är för tungt så han får gå själv istället. Det går finfint med lite hjälp. Han tultar snällt ner trappsteg för trappsteg, och inne i tvättstugan leker han med golvmoppen som står där.
När vi är klara sover vi middag, och det var välbehövligt för oss båda.
Raz krånglade vid blöjbytet, och kickade mig i magen så jag fick ont. Jag lade mig en stund i sängen medan han lekte bredvid, och det blev bättre.
Såg i tidningen att min gamla lägenhet här på Erstagatan var till salu och ville gärna gå och titta på den för att se hur den såg ut idag.
Peter kom hem med pizza som vi snabbt åt, och sedan gick vi över för att kolla på lägenheten. Den var fin som attan och rätt mycket var omgjort därinne. Massor av minnen åkte genom skallen när jag gick omkring i rummen där jag bott i 12 år.
På kvällen nattade Peter Raz, medan jag låg på soffan och slötittade på tv. När jag skulle kliva upp var det helkört i både rygg och höfter. Det var tvärlåst! Jag ropade skräckslagen på Peter som fick hjälpa mig upp. Jag skrek av smärta när han lyfte upp mig, eftersom det skar som knivar i hela ryggen och rumpan.
Hade sedan vansinnig värk hela natten, och sov nästan ingenting. Låg och grät hela natten.
Det känns så skönt att Peter är hemma. Något lurt är på G.

23 februari 2005
Peter fick ringa till försäkringskassan och anmäla sig eftersom jag är helt obrukbar.
Razmus och P for till BVC i Hammarby för att få en vaccinationspruta.
Jag hade vansinnigt ont, och ringde till slut till förlossningen som bad mig ringa min barnmorska (vilket jag ju redan gjort). Grät pga smärtan, och hade utanpå det som vanligt sammandragningar hela tiden och värk.
Peter ringde till akuten och berättade om mig, men de sade att inget fanns att göra.
När han hjälpte mig ur sängen grät och skrek jag högt när det skar som tusen knivar och kändes som att höfterna var trasiga. Jag var övertygad om att kroppen gått sönder.
Peter berättade att Raz väger 11.5 kg och är 83 cm lång.
Han gick ut med Raz och hundarna i parken och lekte så att jag skulle få försöka sova en stund. På kvällen åt vi nachos, men tyvärr är det inte lika gott som vanligt, och de starka kryddorna orsakar sura uppstötningar när jag lägger mig. Faan!
Hade ont, så förbannat ont, och sov dåligt, men iallafall lite grand.

24 februari 2005
Frukost.
Peter var sjukskriven med mig.
Jag kom själv ur vår säng genom att rulla upp, och var lite mer rörlig idag.
Ringde och fick tid hos en akupunktör på folkungagatan.
Peter körde mig dit, och färden dit var helvetisk för att inte tala om konststycket att ta sig UT ur bilen, men in kom jag och behandling fick jag. Jisus vad ont det gjorde. Bäckenet hade låst sig sade han, och bände och trixade (blev lite orolig för henne därinne). Han var duktig.
Efteråt frös jag så att jag huttrade, och ville bara hem.
Vi lade oss och vilade, och jag fick ont, så ont att jag skrek när jag skulle upp igen. MEN, upp kom jag. Tårarna sprutade
Jag ringde till syrran för att rapportera vad som hände, och hon sade att hon höll tummarna för att barnet skulle komma ut snart så värken skulle lugna ner sig.
På natten sov jag dåligt, och var upp flera gånger och gick runt. Bäckenet låste sig totalt gång på gång. Att ligga var nästan omöjligt eftersom sängen tryckte ihop kroppen.

25 februari 2005
Fick akuttid till läkare på Dalens sjukhus, och blev sjukskriven.
Efteråt for vi till försäkringskassan, där en dam berättar att Peter får så kallad tillfällig föräldrapenning när inte jag kan sköta Razmus. ”Så himla bra! Vilket bra land vi bor i!” sade jag glad till Peter när jag haltade ut därifrån.
Har sammandragningar, och värk i fogarna. Är det dags för födsel?
Till kvällen lugnade sig värken lite grand, men natten blev fördjävlig. Jag sprang upp och ner från sängen hela natten. Så fort jag lade mig låste sig höfterna totalt och orsakade knivskarpa smärtor. Hela jag var en stor SMÄRTA.

26 februari 2005
Ont i höften och ryggen.
Peter gick ut med allihop en sväng, och jag försökte vila.
Jag hade ONT. Mycket värre än i morse.
Försökte byta blöja på Raz när Peter var på gymet, men jag klarade det inte, och grät av förtvivlan.
När Peter kom hem var jag i upplösningstillstånd, och han höll om mig hårt, hårt. Han tycker det är jättesvårt att se mig lida utan att kunna hjälpa.
På kvällen kom Petra och Pär på besök, och jag låg i sängen. Hade djävulskt ont!
På natten sov jag oroligt.

27 februari 2005
Fostret 37v
Bättre i ryggen. Peter tog ut hundarna plus Raz, och for sedan till gymet.
Jag ville ut i friska luften och gick till bankomaten med dem, men när jak kom hem hade jag ONT.
Låg i sängen resten av dagen.

28 februari 2005
ONT!
Har sammandragningar hela tiden, och det värker i både mage, höft och ryggslut.
Faaan, faaan, faaan om gud finns vad vill han visa med det här?
Kl.16 gav vi upp! Peter tog mig resolut i famnen och sade " nu får det vara nog, nu orkar jag inte se dig lida längre", sedan bar han mig ner till bilen han kört fram. Jag grät av smärta hela vägen ut. Razmus satt redan där i sin barnstol.
Peter körde mig till förlossningen där de inte ville ta emot mig. ” nej, du skall inte in nu, du föder ju inte förrän om några veckor” sade en smal liten ljushårig sak. Jag ville mörda henne, och sudda ut hennes flin, jag hade ju så ont! Jag grät och skrek på hjälp! Aldrig att jag åkte hem igen. Det här var inte mänskligt. De fick starta förlossningen NU!
Det kändes som om höfterna gått i tusen bitar. Magen värkte, och blåste upp sig under tiden som jag skrek.
Till slut fick jag komma in, och fick ett rum.
Det kändes underbart skönt att vara där. Jag fick en TNS-apparat av sköterskorna som Peter satte på min höft, och det blev lite bättre.
Peter och Razmus pussade god natt och for hem till Erstagatan. Själv somnade jag sent, sent. Dödstrött.

Ja, det var några kapitel ur boken, och vill du läsa mer kan du antingen fråga efter den på bokhandeln eller mejla mig på www.zabbis@gmail.com