4 augusti 2009

TEMA skriv om en daglig dos


”Nu ungar är det dags för en liten promenix. Sätter ni på er stövlarna är ni snälla, så skall jag hämta selen och hjälpa Hampuz att hoppa upp.”
Jag tar lilleman i handen och leder honom fram till soffan där jag sedan hjälper honom upp för att sedan knäppa på mig bärselen och vända ryggen mot den lille. ”Okey hjärtat nu tar du mamma runt halsen så skall jag fästa remmarna runt dig.” Hampuz lägger sina små händer runt min hals och håller sedan hårt medan jag drar upp selen över hans rumpa.
Efter att jag hämtat regncapen och lagt den i midjeväskan jag fäst frampå magen tar jag ut barnens regnjackor och pular ner dem i Razmus ryggsäck. En varsin mugg saft och ett kexpaket, sedan är vi redo för vår dagliga promenad ut i skogen.
Hundarna skuttar som besatta runt mina fötter väl medvetna om vad som skall hända. Zilla som blivit en liten rulta eftersom hon är med valpar, hoppar upp mot mina ben men dråsar gång på gång ner av sin egen tyngd, och Chicco nafsar efter henne för att stoppa hennes framfart. De har svårt att stå stilla när jag knäpper på dem kopplet, ivriga att få sticka iväg. Barnen sticker iväg i förväg och jag får ropa till dem för att de inte skall fortsätta mot vägen utan mig. De är ju trots allt bara sex och fyra.

Landsvägen ligger en bit bort, men ändå allt för nära. Små nyfikna barn sticker gärna iväg för att kolla om något intressant finns där borta, men stoppas om och om igen av sin mor. Många är de gånger då de tassat försiktigt för att inte mamma skall upptäcka deras tanke.
”Ni får bara gå till soptunnan!” skriker jag högt efter dem, och Razmus ropar tillbaka ”Ja, ja jag vet!” medan han fortsätter cykla mot vägen. Lilla Zabine springer skrattande efter för att plötsligt med ett skrik ramla och slå sina barnaknän igen. Hon är en liten klumpedunsa våran lilla tjej, men oj vilken söt sådan. Hennes stackars kropp är blåslagen av alla vurpor som hon gjort. Tur som är har inget allvarligare tillbud skett ännu.

När vägen dyker upp stannar båda barnen tvärt och jag hinner halvspringande upp dem med Hampuz guppande på ryggen kiknande av skratt. Plötsligt ropar han ”Kata mamma, kata!” Jag tittar mig runt och ser en fiskmås högt i skyn, och säger ”Nej lilla vän det är en fiskmås inte en skata.” Jag sätter mig ner på huk och vänder mig allvarligt till Zabine och Razmus ”Nå barn, hur gör man nu?” Razmus tittar först till höger ,sedan till vänster och lägger sedan ena handen som en tratt runt sitt öra för att lyssna, sedan tittar han på Zabine och cyklar över den svarta asfaltsbelagda vägen som går genom vårt område .”Nu får du gå över säger han med bestämd röst.” Efter bara några meter svänger de in på en grusbelagd väg som leder in i skogen. ”Mamma, får jag hålla Zilla?” säger hon med bedjande min och snedvridet huvud. ”Snälla?” Jag fäster kopplet runt hennes smala midja och tar sedan kopplet till Chicco för att lösgöra den lille krabaten ur hans fängsel. Zilla får gå i koppel för att hon har en förmåga att sticka iväg på egna äventyr. Just nu har det varit flera havsörnar synliga, och de skulle nog gärna ta sig en hund till middag om de fick möjlighet. De är väldigt vackra, men även dödligt farliga för småvovvar.

Vi går in i på skogsstigen och fortsätter uppför berget tills vi kommer till ”vårt” ställe där naturen visar sitt absolut bästa jag. En spektakulär utsikt över hav och ängar visar sig, och på stenhällen däruppe packar vi upp vår medhavda picknick. Alla sitter och tittar ut över den milsvida utsikten för att då och då upptäcka fåglar som leker i vindbyarna. ”Kata” säger Hampuz som fortfarande sitter på min rygg. ”Nej lilla du, det där är nog skarvar:” säger jag med ett litet skratt. ”Kalval?” säger han med otydligt uttal och räcker ut sin hand för att få sin mugg med saft.

Vi sitter där en stund och pratar om allt och ingenting för att sedan på lätt ostadiga ben ta oss över rötter och stenar till vårt hem. Emellanåt dråsar lillan i backen efter att ha snubblat på en upphöjd rot som kikar upp.
Den här promenaden kräver min kropp nästan varje dag eftersom jag har lågt blodtryck och därför måste röra mig för att inte få blodtrycksfall. En underbar upplevelse som jag gärna delar med mina små.

4 kommentarer:

  1. Att göra någonting tillsammans varje dag låter som en utopi för en som har äldre barn och som dessutom inte bor här. Passa på att njuta, snart är de stora och vill inte längre. Mysig text. Gillar också naturen.

    SvaraRadera
  2. Jag har också en liten klumpedunsa med skrubbsår här och där och blåmärken. Vi gillar också att vandra och vara i naturen. Längtar nästan efter höstfärgerna i skogen nu när jag läste din text.

    SvaraRadera
  3. Fin känsla för naturen, hundar och ungar huller om buller, gillar mycket!

    SvaraRadera
  4. ja som de sagt innan här naturen ungar och sen blir de stora tonåringar så mamma endast är pinsam tråkig och mesig löjlig du passa på och njut sen ser de bara din plånbok du märker det när de blir extra snälla :) fast ibland är även de stora drufsarna mysiga kvälls tet och fick med mig 17 åringen ut i skogen han var grym på att hitta svamp utan att bli smutsig
    jag gillar dina texter oftast för de är så nära just nu. de speglar vardagen fint

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...