TEMA Låtsaskompis

Efter några år med dotterns låtsaskompis Anna i vår närhet har vi landat någorlunda med faktumet att hon kanske faktiskt är en av alla andar som inte riktigt fattat att de är döda.
Anna berikar vår dotters liv med små berättelser om livet som det var då på hennes tid, och berättar då och då att hon inte alls vill vara död.
Igår såg jag på tv4 fakta att det skulle handla om barn som är speciellt mottagliga för de osynliga, och satte mig framför tv:n för att ca 2 timmar senare gå därifrån med massor av frågor.
Zabine som hela tiden satt bredvid mig tillsammans med sin bror och såg på programmet talade om för oss att ”Mamma, Anna har dött på riktigt nu. Jag kan inte se henne mer.” Kalla kårar gick efter min ryggrad och håret reste sig över hela kroppen. ”Förlåt, vad sade du?” sade jag och vände hela min uppmärksamhet till dottern. Hon skakade på sitt guldlockiga ostyriga hår och tittade på mig med sina grå kloka ögon ”ja, Anna finns inte mer. Hon har dött på riktigt nu och lever nu med oss, men jag ser henne inte längre.”

Ja, vad säger man? Buffel och båg? Fantasier? Ett barns lek?
Allvarligt talat kan jag inte gå ed på att det inte är en liten ande som gästat vårt hus. Dottern vet så mycket, och pratar så konstigt ibland om olika länder och levnadssätt.
Eftersom jag själv alltid ”sett” och känt konstiga saker är det ju inte underligt om arvet finns.

Nåväl, vi lade barnen och fortsatte titta på dokumentären som visade hur dessa barn blev hjälpta av andra medier och en psykolog som hade väldigt öppen attityd för det okända.
Vem vet egentligen vem som kan vad? Om du aldrig provat på att heala någon till exempel kan du ju omöjligt veta att du inte kan. I vår värld är allting så svart och vitt. Min teori är att det finns en gråzon däremellan som alla kan nå om vi bara vågar tro på det vi hör och ser. Att vi tar oss tid att känna in.