TEMA respekt

Du vänder ditt vackra ansikte mot mig och väser med hopknipna läppar orden som smärtar.
"Jävla mamma, jag hatar dig!"
Så mycket känsla i ord som du inte ens vet vad de innebär.
Mitt hjärta värker av kärlek till dig mitt barn, och jag vill sudda ut ditt hatfyllda uttryck för att ersätta det med ditt kärleksfulla, så oskyldigt barnsliga.
Med trevande steg närmar du dig de stora pojkarna och som ett eko säger du det de lärt dig.
Leksakerna flyger och hela din kropp skakar av gråt.
"Jävla mamma! Jag hatar dig!" säger du med hackande röst.
Orsaken till bråket är nästan glömd och nu handlar det istället o bristen på respekt.
Jag går ner på knä och håller dina smala axlar för att få dig att titta mig i ögonen.
”Älskade vän, man säger inte så. Du vet ju inte ens vad det betyder. Hat är stort och svart, något man kan döda för. Vill du döda mig?” Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag sväljer om och om igen.
Han tittar mig djupt i ögonen och sträcker ut sina armar. ”Förlåt mamma, jag älskar dig! Förlåt! Jag menade det inte, det bara slant ur.”
Ilskan har släppt sitt grepp och ersatts av djup ånger och skam.
Vi står där mor och barn gråtandes och med värme i våra hjärtan.
Är det så här världen skall bli? De första orden som kommer till barnen när de inträder på skolgårdens heliga mark är svärord och föräldrar och lärare får noll respekt.
Vad kan vi göra som människor? Är det så enkelt att problemet skapas av brist på tid?
Tid att lyssna, tid att hjälpa och stötta. Att bara finnas där när vi behövs.
När jag var liten respekterade vi äldre och att slå en lärare fanns inte ens i vår tanke. Vår mamma var helig och trots att vi bråkade fanns aldrig orden jag hatar dig i vår tanke.
Vad är det som gått fel?