Som singel levde jag ett mycket hektiskt liv med styrketräning 6 ggr i veckan, disco var och varannan dag och ett jobb som ansvarig för en butik, eller butikschef som det står i mina papper.
När jag en natt trettiosex år gammal mötte min tillkommande snurrade mitt liv på i en rasande snabb spiral och han blev en del av den.
Som 38-åring hade jag gått igenom tre missfall och totalt gett upp barn som vägrade komma trots att vi båda var friska. Jag sade upp mig från mitt stressiga jobb för att pröva att gå som plattsättarlärling, men…det var tungt så tungt och orsakade att min hand och arm helt domnade bort.
Efter operation blev jag ännu sämre och fick avsluta min karriär inom det yrket.
Jag hade tröttnat på krogen, och styrketräningen lades på hyllan eftersom jag inte kunde träna.
En månadslång tur till Thailands underbara människor gjorde att jag kom i harmoni och DÅ blev jag gravid med vår älskade son. Vi brukar skoja om att vi skall tatuera in MADE IN THAILAND på hans rygg, för han är tillverkad första dagen vi var där.
När han efter mycket strul och tårar ramlade ner alldeles för tidigt i vårt liv blev mitt liv totalt inriktat på denna lilla vansinnigt efterlängtade krabat, och 1,5 år senare hade han fått en lillasyster som blev hans lekkamrat och slagpåse.
Nu hade mitt liv lugnat ner sig totalt, och gick ut på att finnas till hands för det som är meningen med livet.
Vi flyttade runt lite innan vi slutligen hittade vårt paradis ute i Grödinge.
När vår förstfödde fyllt fem år och vi lagt barnalstrandet på hyllan får vi chockbeskedet att i min mage ligger barn nummer tre. Lycklig hoppar jag omkring och skrattar när jag per telefon får beskedet.
En signal till försäkringskassan bekräftar att jag har rätt till full föräldrapenning och sedan börjar resan igen.
I november 2007 forsar vårt sistfödda mirakel ut alldeles för tidigt och om igen hamnar vi på prematuren.
Jag håller på att hamna i himlen (eller var man nu hamnar) och fick omigen gå igenom upplevelsen att överleva.
När jag några dagar senare sitter med lillen i famnen känns det som ett dejavu.
I dagens läge är jag en av dem som slagit av på takten och lever för dagen. Barnen går 15 timmar i veckan på skola resp dagis, minstingen skall börja nu.
Jag skriver massor och hoppas så småningom kunna försörja mig på det, men söker just nu ett ”vanligt” jobb.
Tanken är ett halvtidsjobb för att barnen skall ”slippa” vara jämt på dagis.
Mina älskade ungar är små nu, och jag vill vara den som ser deras framsteg, inte bara höra om dem.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läkarens bedömning
Det har gått några veckor sedan jag ramlade av Tritill, och jag har varit till akuten och blivit genomsökt av en dator. Det onda ville inte ...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Vilka dramatiska och omtumlande upplevelser! Skönt att allt lugnat ner sig för dig. Sista meningen: säkert otroligt viktigt.
SvaraRadera