TEMA Dra något gammalt över sig

Cecilia tittade suckande ut över samlingen av kartonger som stod uppställd i hennes lilla vardagsrum, sedan gick hon fram till teven som satt på väggen och tryckte på on-knappen.
En halvnaken svart man med vältränad kropp stod och juckade mot en silverbeströdd mikrofon medan gutturala ljud kom från hans strupe. Musiken var medryckande och trots att inga ord kunde utläsas nynnade hon med och svängde på höfterna.
”Äntligen! Ett eget bo!” Hon nästan skrek ut orden och gjorde ett litet glädjeskutt. Skrattande insåg hon att grannarna skulle undra vad hon höll på med, och sänkte volymen på teven lite.

Cecilias mamma hade gråtit när flyttbilen lämnade huset Cecilia bott i sedan hon föddes, och pappan hade dragit handen över ögonen flera gånger när de kramade farväl.

Tjugofem mil senare hade hon kommit till storstaden och till sin lilla lägenhet som låg fem trappor upp i ett ruffigt hyreshus. Flyttgubbarna hade snabbt förpassat hennes kartonger in i hissen och vidare till lägenheten, sedan stack de iväg till nästa kund.

När hon packade upp kartongerna blev hon då och då försjunken i minnen och innan allt var uppackat hade kvällen både gått över till natt och gryning.
”Nä, nu måste jag nog ge upp.” Cecilia tittade ut genom fönstret och såg att solen precis var på väg upp, och hon kände en hisnande känsla i sin mage. ”Jag bor i Stockholm.” sade hon för sig själv och bytte om till sin flanellpyjamas. ”Undrar om jag skall ringa mamma?” sade hon och skakade i samma ögonblick på huvudet.

Duntäcket hon fått i avskedspresent från sina föräldrar värmde gott, och Cecilia var precis på väg att somna, när något störde henne. Luktade det inte konstigt därinne? Hon reste sig upp ur sängen och tassade med sockprydda fötter in i vardagsrummet. Hon kände en svag, knappt förnimbar doft av eld.
När Cecilia gått tre varv i lägenheten och noga luktat på alla uttag och strömbrytare utan att hitta något gick hon ut i det pyttelilla köket och fann mammans gamla filt överst i en av kartongerna. På en lapp som låg ovanpå stod det skrivet med smala kringelikrokiga bokstäver:

Älskade unge, jag kommer att sakna dig vansinnigt, och tänkte att du kunde få min gamla älskade pläd att värma dig med när natten faller på.
Jag vet att du klarar dig själv utan problem, och jag vet att du är stor nog att flytta hemifrån, men du är ju mitt enda barn.
Utan dig i min närhet blir dagarna inte lika livfyllda, och ditt skratt kommer inte att klinga i mitt öra. Jag saknar dig redan innan du åkt.
Puss och kram Mamma

Ceclias kinder blev våta av tårarna som rann i en strid ström och med en snörvling tog hon den tjocka filten i sin famn och tog med den till sin säng.
Efter bara en kort stund sov hon djupt med filten över sig som hade en svag doft av barndomshemmets öppna spis.