TEMA falla (forts. på TEMA banan)

Sven visade sig vara duktig på det mesta och ett litet hus hade på kort tid snickrats ihop till de besökande. Sakta men säkert lärde sig Eva språket, men fann att kroppsspråket räckte långt. Lilla Ada blev solbränd och det ljuslockiga håret skimrade i solen som guld. Hon var en vacker flicka som mådde mycket bra, och minnet av pappan flagnade sakta men säkert bort.

När ett halvår passerat kände Eva att hon ville företa sig något och hennes fascination för de stora elefanterna gjorde att hon långsamt lärde sig rida och sköta dem. En del kvinnor skrattade när de insåg vad hon höll på med, men kände samtidigt en stor respekt för den ljusa amazonkvinnan som de kallade henne. Sven visade allt han lärt sig av sin far och sida vid sida med honom blev Eva en mycket duktig elefantskötare.

En dag kunde inte Sven tiga längre och ställde frågan som länge cirkulerat i hans huvud. ”Varför vill du bli elefantskötare? Det är mycket dåligt betalt, och om du vill jobba måste du ut i den andra världen.”Han pekade mot skogens öppning som växt igen ännu mer under månaderna som gått.

Alla i byn hade fått höra Eva och Adas levnadshistoria och berörts djupt av det som hänt. Nu var de rädda att folk skulle höra om amazonkvinnan och kanske föra det vidare till Sverige. Med internet hade världen krympt och egentligen var man nog inte säker någonstans.

Till saken hör att Sven egentligen var högutbildad på universitet, men hade valt att bosätta sig i byn där han ansåg att glädjen fanns. När sedan Eva plötsligt damp ner där tyckte han livet var toppen och försökte på alla vis tala om för henne att han var förtjust i henne.

Ada hade ganska fort funnit att Sven var en snäll lekkamrat och tvingade honom ofta att agera avstamp när de lekte i floden. Även hon hade fallit för de snälla elefanterna och låg ofta på deras rygg när de lekte i vattnet nedanför byn. De små elefantungarna slängde lera på henne och emellanåt var det omöjligt att se att Ada var svensk.

Barnen i byn var i varierande åldrar och lekte hela dagarna för att sedan till kvällen gå hem till sina föräldrar och hjälpa till med maten, skötseln av hemmet och djuren. Skolan fick de gå igenom med hjälp av en kvinna som lämnat byn några år för att förkovra sig och sedan återvänt.

En av elefanthonorna närmade sig slutet på sin graviditet, och alla i byn väntade spänt vad som skulle komma ut efter den 22 månader långa graviditeten. Ada hade med tiden utvecklat ett speciellt band till Nala som hon hette, och vågade knappt lämna hennes sida när dagen kom.
”Lilla gumman, du måste komma in och äta lite mat. Sven ropar om det händer något, ellerhur?” Eva vände upp sitt brunbrända, fräkniga ansikte och slängde bak det långa håret som envisades med att falla fram i ansiktet. Sven tittade på den vackra kvinnan framför sig och funderade på hur han skulle gå tillväga för att fånga henne. Hans händer smekte den stora honan och han nickade medan han svarade ”Javisst, Ada du måste äta. Seså iväg med dig!”

Ada slängde i sig maten som mamman serverade, sedan rusade hon ut till Nala. Sven satt fortfarande bredvid och tröstade henne under värkarbetet och Ada satte sig på andra sidan medan hon klappade om sin älskling. ”Snart stumpan är du mamma. Jag stannar kvar hos dig tills du är klar.”
Plötsligt stönade den stora elefanten till och ut ur henne kom ett stort grått paket med en hinna omkring. Sven skyndade sig att slita upp hinnan och ut kom en jordfärgad elefantunge som visade sig vara en liten tjej.
Över Adas kinder strömmade tårar av både lycka och medlidande, och när Sven tog hennes hand för att lägga den på den lilla kunde hon inte stoppa gråten längre och slängde sig storgråtande in i Svens famn.
Efter en liten stund tog han varsamt bort hennes händer, och tillsammans gick de igenom den lilla ungen för att kolla att allt var okey.
”Vill du ha henne?” Han vände sig allvarligt mot flickan med det ljuslockiga håret. Ada tittade förvånat på Sven och sakta började ett stort leende spridas i hennes ansikte. ”På riktigt? Är hon min?”Hon nästan hoppade av glädje. ”Är det sant?” Ada klappade andaktsfullt det lilla grå paketet och ställde sig sedan upp. ”Är det okey om jag springer in till mamma och berättar?” Sven skrattade åt hennes iver och tittade skrattande efter den lilla när hon på sina smala långa ben rusade in till Eva.

Efter bara några sekunder kom hon tillbaka med sin mamma i släptåg.
När Eva såg den lilla elefantflickan stannade hon och lade handen för munnen medan hon tittade Sven djupt i ögonen och skakade på huvudet.
”Du kan inte ge henne den där ungen.” Hon satte händerna bestämt i sidorna och knyckte på nacken. ”Du vet vad vi måste göra med henne!”
Sven tittade på amazonkvinnan som stod framför honom och funderade några sekunder innan han pratade. ”Ingen kommer att få veta något. Nala blir så ledsen om vi skickar iväg hennes barn, och jag vet att Ada blir förtvivlad.” Eva lutade sig lite framåt som att ge tyngd åt sina ord.”Sven, hon är en vit elefant och måste lämnas till kungen. Det är ju bara han som får äga sådana. Nala kan få en ny unge, och Ada kommer så småningom att förstå. Trots allt så är hon bara 7 år.”

Han bad att få tänka på saken, och gick till elefanterna som stod i utkanten av byn.
Ada satte sig bredvid Nala och hennes unge som stapplande tog sina första steg. Med sina händer stöttade hon den lilla så gott hon kunde.
Eva tittade fundersam på sin dotter, och sedan på Sven som stod och pratade med sina elefanter. Inom sig kände Eva en stor tacksamhet för livet de fått i djungeln och till Sven som oroväckande mycket fanns i hennes tankar. Nej, kapitlet karlar var slut för hennes del. Hon gick in i huset och fortsatte med sina sysslor.

Nalas unge fick stanna i byn, men alla som bodde där fick avlägga tysthetslöfte, för om sanningen skulle komma fram skulle de bli straffade, och Nellie som Ada döpt henne till under en mycket seriös ceremoni skulle bli hämtad för att tas till kungens stall av vita elefanter.

Eva och Sven lärde tillsammans upp Ada till att bli skötare till lilla Nellie, och när elefantungen blivit 3 år började de träningen. Sven visste att de tog en stor chansning när de började lära upp Nellie, men såg att Ada var som klippt och skuren för det och hade den rätta känslan. Dessutom var de ju skyddade, eller?

En dag var Ada ute i djungeln med Nellie och tränade när några främlingar såg henne och ropade något på thailändska. Hon vände sin elefant för att rusa därifrån, men något gick fel och med ett ”Nej!” föll hon av Nellie och ner på marken där en stor sten låg. Den kloka elefanten snappade snabbt upp henne med sin snabel och satte försiktigt tillbaka den medvetlösa flickan på sin rygg, sedan halvsprang hon tillbaka till byn.

När Ada vaknade snurrade hela världen och hon spydde flera gånger. Eva satt orolig vid hennes sida dag efter dag och de började prata om att ta henne till sjukhus. Byns magiker kom med örter och tryckte på hemliga punkter för att sedan elda med rökelse som var läkande.
Ada sov bort tiden, och till och med Sven ville ta henne till storstan.

Då piggnade hon plötsligt till och frågade efter Nellie som i sin tur ropat efter sin ägare med ett sorgset trumpetande. De tog fram elefanten till huset, och trots att hon trampade ner både staket och blommor i upphetsningen att träffa Ada, så skrattade Eva med tårarna rinnande nerför sina kinder. ”Vad har hänt? Varför ligger jag här?” frågade flickan och klappade snabeln på sin vän. Eva tittade på sin flicka och log ”Minns du inte vad som hände? Nellie kom springande med dig medvetslös på sin rygg.” Ada ruskade på huvudet och såg frågande ut. ”Inte ett dugg. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde därute.”

Ute i den verkliga världen hände det saker...
Männen som sett den vita elefanten berättade för sina vänner vad de sett, men blev inte trodda. Eftersom deras kost innehöll en hel del sprit var deras vänner övertygade om att de råkat ut för hallucinationer, men...båda hade ju sett samma sak påstod de.
Ryktet om den vita elefanten började surra...