TEMA fiffigt

Elna vägrade att följa strömmen och göra som alla de andra mammorna i deras grupp som blivit hårt sammansvetsade av det de gått igenom.
När barnen tittat ut ur sin grotta och hamnat i den stora kalla världen kändes det inte alls lika viktigt för de andra mammorna att vara nära de små som i nästan nio månader bott i deras kroppar, och längtan efter att få vara med sina arbetskamrater och vänner pockade på när de satt ensamma och trötta med en ammande bebis vid bröstet. Det kändes som om en liten alien flyttat in i deras hem, som ständigt pockade på uppmärksamhet och inte var tyst mer än korta sekunder.
Livet upphörde liksom att existera, för att inte säga de själva som förföll till en luggsliten matta som trött av nattens matning knappt registrerade att maken kom hem nyduschad och glad. När maten ätits upp upp var det dags för diskning och byte av blöja igen. Ett evigt kretslopp i en ständig rörelse.

De dagliga träffarna med de andra mammorna resulterade i att Elna blev ledsen, för deras prat handlade bara om andra sidan av livet, dvs jobb och krogliv.
Lyckan över att få ett litet mirakel som hon tyckte att sonen var dränktes i de andras missnöje, och till slut sade hon ifrån. ”Ni är ju inte kloka!” skrek hon och började nästan grina, men sträckte på sig och fortsatte prata i lugn ton. ”Ni ville ju så gärna ha barn förut, varför har ni plötsligt bara en längtan bort? Om några år är allt över, och ni står där tomhänta om ni inte skärper er.” Elna tog ett djupt andetag innan hon fortsatte och sade det hon länge velat säga till den församlade gruppen. ”Jag älskar att vara mamma, och jag älskar att vara hemma. Att vakna och veta att min lilla parvel ligger jämte mig fyller mitt hjärta med lycka. Han är ett mirakel.” Hon tittade runt ibland mammorna och såg att en del grät. ”Ni skall vara glada att ni haft ynnesten att få barn, så många sliter sitt hår av förtvivlan för att de inte får några. Er längtan till jobbet gör att ni inte lever nu och här. Men jag har funderat lite, och jag har ett förslag.” Hon såg att hennes ord väckt intresse och att många vänt sitt ansikte mot henne istället för att titta ner i golvet.
”Jag kan ta era barn så får ni jobba halvtid. Vi har ett stort hus, och jag skulle kunna göra om ett av rummen till lekrum. Vad säger ni?”
Desiree som hittills suttit tyst och bara tittat på Elna tog till orda och vände sig runt för att prata med de andra. ”Det var väl fiffigt tänkt av Elna. Då kan vi göra både och. Vad säger ni?” De flesta reste sig och listan som Elna förberett fylldes snart av namn.
Inom sig kände hon en stor lycka för det hon nu gjorde skulle innebära att hon dels kunde vara hemma länge med sin son och dessutom fick in pengar.