Barnen i byn skottade snö för brinnande livet och öste det över högarna som blev högre och högre.
Av vatten som de med gemensamma krafter öste över högarna bildades is och långa kanor sicksackade de bländvita topparna.
Med små skyfflar som egentligen var till för att ligga i bilen för att användas om man körde fast i snön grävde de långa gångar som ibland kunde vara upp till 5 meter långa, och sedan grävdes alltihop ur sakta, sakta för att till slut få små fönster där de placerade små ljus som noga satts fast i snön.
När de var klara med sitt jobb och novembermörkret rasat in var det dags för mat och deras föräldrar kom en efter en för att hämta in sina små.
Blöta och kalla om fötter och tår med rosor på kinderna äntrade de matbordet efter att ha tagit av sig overallen som låg i en blöt hög innanför dörren i sällskap av vantar som accentuerade vackert till färgerna på den. Bredvid stod skoterkängorna snyggt uppställda med innerskon halvt uppdragen för att torka tills det var dags för nästa utgång.
Barndomens vintrar ter sig kalla och fyllda av snö, och frågan är om det bara är minnet som spelar en spratt. I min minnesbank finns vinter från oktober till december, ja ända tills i januari.
Plogen som min pappa drog efter traktorn var dåtidens nöjesfält och vi äntrade den för att sedan med frusna fingrar blåhålla oss skrattande medan den for fram och tillbaka över vägen i full fart.
Väl hemma fick vi varsin skyffel i handen för att hjälpa till att skotta fram alla småvägar på gården som ledde till ladugårdens alla skrymslen.
November var vilomånad för mor och far och täkterna nedanför vårt hus stod som vita sjöar som då och då beträddes av vilda djur på jakt efter mat.
När december kom var det dags att ösa ur sista delarna av säden från i fjol och planeringen för det kommande året började.
Julaftonmorgon åkte vi med flygande fläng på skidor till ladan där matningen av rådjuren pågick och fyllde på alla hoar och höhäckar för att hjälpa de små, och räven fick sig ett skrovmål nere på åteln bestående av några kråkor som fått sätta livhanken till.
Sist av allt tackade vi vättarna och tomtarna för året som gått och gav dem både gröt och mat i små trätallrikar för att inte maten skulle frysa fast.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
En riktig julkortsidyll. Det måste vara så att vintern både började tidigare och var mer konstant förr än detta eviga gråväder. Man riktigt längtar till kyla och snö när man läser din text.
SvaraRaderaEn riktigt romantisk vinter! Som jag kommer ihåg barndomsvintrarna var det kallt ända in i mars, då det blev dagsmeja. Snön smälte på taken och droppade ner på marken.
SvaraRaderaKanske som du säger att minnet kanske spelar ett spratt. Det kan vara lätt att efterkonstruera och glömma bort alla dom andra dagarna.
SvaraRaderaMen hur som helst, fina barndomsminnen.
Julefrid, snötäckta vidder och skogar, sjöar med is, blöta lovikkavantar, allvädersstövlar, pjäxor, skidbyxor, ja du väckte en del minnen. Även om jag kommer från Stockholm från början, kommer jag bestämt ihåg att det var snö varje vinter...härlig text. Roligt att läsa och, som sagt, väckte den gamla minnen. Cissi
SvaraRaderaDu slog huvudet på spiken; november har olika ansikten beroende på var i världen man befinner sig. Det är så lätt att bli hemmablind. Tack för tanken!
SvaraRaderaFin text. Mycket minnen. Nog minns man alla blöta vantarna när man var liten.
SvaraRadera