TEMA bidrag fortsättn på gårdagens puff

Plötsligt började Sussi asgarva och satt till slut på trottoaren med ena handen över magen. Tårarna rann och hon hade lite svårt att prata, men harklade sig till slut och ställde sig upp. Hon borstade av lite damm som hamnat på den snäva korta kjolen och slängde sitt hår bakåt i en rörelse.
Sedan tittade hon stint in i mina dimmiga knappt medvetna ögon och log hånfullt medan hon sade.
”Din dumma jävla idiot fattar du inte att jag lurat dig? Jag lade knockoutdroppar i ditt dricka när du inte såg. Du är så jävla fucking dum. Trodde du verkligen att jag skulle vilja vara polare med en sådan töntig fjant som dig? Trodde du verkligen det?”
Hennes ord ekade i min skalle, men jag urskiljde svagt något om lurad och idiot. Grabbarna kunde ju inte släppa taget om mig, men jag kände hur de stelnade till under tiden som hon pratade.
Hennes skrattande stannade kvar i min hjärna en lång stund efteråt och jag hörde diffust grabbarna be mig gå framåt. De hojtade till sig en taxi och förpassade lealösa mig till baksätet för att sedan som riktiga gentlemän hjälpa mig hem och i säng.
Det hade varit en tuff resa som hade fått avbrutits ett antal gånger eftersom jag spytt som en räv.

När jag kommit ner i min sköna säng fann jag snart att hela världen förvandlats till en fucking karusell som aldrig stannade. Gungandet slutade framåt morgonsidan och jag föll i en orolig slummer där jag drömde väldigt konstiga drömmar om jättestora myror och andra vidriga kryp...hallucinationer kallas det visst.

När första solstrålarna kikade in i min lilla sovalkov var det en blek och matt fröken som sakta återvände till verkligheten...inte alltför munter och fylld av hat!
Pelle som stannat för att kolla till mig kröp ner i sängen med mig och vi låg tills sent på eftermiddagen utan att ens försöka få i oss någon mat.
Till slut släpade jag mig upp och Pelle for hem till sin lägenhet efter att han tittat mig djupt in i ögonen och bett mig att inte hitta på något dumt.
Jag släpade mig in i vardagsrummet på matta ben och kände att huvudet ljummade av drogen som försvann ur min kropp.

Med ett klick satte jag på tv:n och hamnade mitt i Aktuellt där en journalist intervjuade en polis med grått hår och barsk röst. ”Det var en mycket livad kväll igår, och de som vanligtvis håller sig härifrån kom hit och tjafsade med vakter och gäster. Dessutom hade vi en våldtäkt nere i centrum.
En kvinna som var på väg hem efter krogbesöket blev påhoppad av en okänd man som sedan förgrep sig på henne. Tyvärr finns inga vittnen, men vi gick runt i området och knackade dörr.
När de visade fotot på kvinnan studsade jag till...herregud det var ju hon! Inuti mig viskade en röst att det var rätt åt henne, men...ingen förtjänade väl att bli våldtagen oavsett vad de gjort någon annan.
Polisen berättade att kvinnan blivit svårt knivskuren och eventuellt skulle få men för livet, och om igen viskade den lilla rösten inom mig att synden straffar sig själv.
Men visst hade kvällen varit lyckad? De hade ju faktiskt skrattat och flamsat på typiskt tjejmaner och Kim hade släppt på garden som hon alltid höll högt.
Varför Sussi blåste henne hade Kim inte en susning om, och allting verkade omåttligt korkat och framförallt onödigt. Det hade kunnat varit Kim som legat där på sjukhuset om inte hennes älskade kompisar ställt upp. Det kanske berodde på avundsjuka?
Hon hade varit med i vår gemenskap...så allt var ett stort mysterium...varför?

Plötsligt beslöt jag mig för att åka och hälsa på henne på sjukhuset, och lite vimmelkantig satte jag på mig ett par hyfsat rena jeans, en tröja som visade min muskulösa mage och ett par boots för att sedan per taxi ta mig dit.
Bilen var det inte ens värt att försöka köra idag, jag skulle inte ens klara mig 10 m med pannknacket som dunkade i skallen, förresten var jag nog inte riktigt nykter heller.

Inne på sjukhuset luktade det starkt och var tyst...inte en människa syntes till...var höll de hus?
Doften av kaffe nådde till mina näsborrar och med bestämda steg äntrade jag det blanka marmorgolvet och gick dit. Där satt hela styrkan...med bullar och kakor på ett stort fat framför sig.
Samtliga huvuden vände sig frågande mot mig när jag steg in och en utav sköterskorna reste sig upp och kom fram till mig. ”Hej Kim! Kan jag hjälpa dig med något?” Hon hade känt igen mig eftersom jag ofta kom in med skador som kommit av slagsmålen jag gick igenom. Det var mer än ett stygn de hade sytt på min tatuerade kropp och man kunde nästan se att sköterskan skyggade med blicken när hon kom fram till mig.

Jag berättade lite snabbt vem jag sökte och först ville hon inte tala om var Sussi låg, men jag fick till slut ur henne att hon lämnat sjukhuset ...och i samma andetag inflikade sköterskan att så illa som tidningarna skrivit var det inte...Sussi var mest chockad, och lite blåslagen med lite rivsår här och där.
Killen som försökt att våldta henne hade misslyckats och rusat iväg när ett par kommit gående efter vägen där de stod...eller rättare sagt låg, för våldtäktsmannen hade brutalt vräkt omkull henne utan att säga ett ord och sedan satt knät i hennes bröstkorg.
”Så allt som stod i tidningen var ett påhitt av fyndiga journalister på jakt efter ett bra scoop?” sade jag och skrattade till. ”Vilka jävlar!”
Sköterskan log och tvinnade en länk som smitit ur hårknuten hon bar. ”Mmm” sade hon bara och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon egentligen tänkte.

Jag tog snabbt avsked av personalen på vårt lilla sjukhus och vinkade till vaktmästaren som var kompis med min pappa, sedan gick jag ut på gården...funderande...vad gör jag nu?
”Äh, vad faan, jag far dit och pratar med henne. Hon kan ju inte göra annat än kasta ut mig. Någon måste ju ta första steget till försoning.” Jag pratade högt för mig själv och kände samtidigt att det blev varmt i hjärtat. Vi hade bråkat till och från i fem långa år nu. Det kanske var dags att sluta?
Vi var ju faktiskt två vuxna människor...eller åtminstone på väg att bli.

Jag hittade snabbt ut till hennes lägenhet med god hjälp av taxichauffören som på väg dit fick höra hela den hemska historien. När jag hoppade ur taxin gav han mig skrattande en turspark i rumpan och sade lycka till. Även han hade blivit utsatt för mig när jag dyngrak flirtat med honom på väg hem efter en krogkväll, men han sade skrattande att det annars bara var hans fula fru som flirtade med honom, så han hade blivit glad.

Efter en kort tvekan gick jag in i huset där Sussi bodde och inssåg att det skulle bli ett kraftprov. Hon bodde nämligen fem trappor upp...utan hiss!!
Ingen drömsits precis, men vad gör man inte för en vän? Flåsande tog jag mig upp våning för våning och insåg att jag nog skulle behöva öka på konditionen lite. Gymet var effektivt, men då måste man pressa sig i trappmaskinen eller på cykeln för att komplettera sin kondis.
Sussis hus var lite ruffigt och gav mig kalla kårar. Man kunde höra att folk tittade ut i sina kikhål och emellanåt hörde jag dörrar som öppnades på glänt.
När jag till slut stod framför hennes dörr körde ångesten racing i min hjärna. Vad i helvete höll jag på med? Hade jag totalt tappat vettet? Nä det var bara att pallra sig nedåt igen och glömma sådan här idioti. Förresten skulle hon kanske inte ens öppna när hon såg vem det var. Hon hade ju inte precis plus på kontot.

Sakta, sakta tryckte jag in ringklockan...och hörde hasande steg innanför. Det kanske inte var rätt dörr? Panikslagen tittade jag på skylten med efternamnet och letade i minnet efter hennes efternamn. Jisus amalia...visst var det Pettersson. Eller?
Jag tittade mig snabbt omkring i korridoren...skulle jag gömma mig? Mina fötter stod startklara och längtade bort, men någonting höll mig kvar. Jag kände våta fläckar under armarna och i pannan rann en tunn rännil av svett.
Nyckeln vreds sakta om och dörren öppnades sakta, tvekande, redo att snabbt dras igen. ”Du?” Sussi var osminkad och pyjamasklädd helt olik den vanliga bystprinsessan jag sett. Hon höll i dörren så hårt att knogarna vitnade och jag förstod att hon var rädd. ”Jag är inte arg längre. Det är lugnt. Det var himla onödigt och fullständigt idiotiskt av dig, men...” Jag klev in genom den smala öppningen och log osäkert mot henne. ”Äh, kan vi inte bli kompisar istället, eller iallafall gräva ner stridsyxan?”
Förvånat tittade hon på mig uppifrån och ner innan hon räckte ut sina armar och kramade om mig. Lite stelt var det, men ändå...det var ett jättesteg från förut.
Med rodnade kinder frågade hon mig hur jag mådde och berättade att hon mått dåligt över att hon gjort som hon gjort. ”Egentligen är allt det här rätt åt mig, ni var shyssta och bjöd in mig till ert bord och jag lönade dig sådär. Förlåt Kim” Hon snyftade till och hämtade en näsduk ur en rosa burk hon hade stående på hallbordet. ”Kom in!” Sussi steg åt sidan för att låta mig dra av den tjocka skinnpajen jag alltid hade på mig, och jag sparkade av mig bootsen med stort besvär. Skrattande satte hon sig med ett stönande på golvet och hjälpte till med problemet, sedan lotsade hon mig in i sitt vardagsrum. Hm...tjejer ja...rummet var väldigt snyggt möblerat även om inte jag skulle valt fullt så puttenuttiga färger, eller möbler förresten. Ja det var dockhuset personifierat och jag undrade inom mig om hon aldrig tröttande på dessa gälla färger som fanns överallt.

Jag frågade frågan jag laddat för och stötte upp den som ett ruttet äpple. ”Hur mår du? Jag såg på teven...” Tårarna började rinna på Sussi igen och hon hämtade ytterligare en näsduk, den här gången ur en annan burk som noggrant placerats på soffbordet omgiven av små porslinfigurer.”Jag mår rätt hyfsat, men mest illa mår jag för det jag gjorde mot dig.”
Sussi greppade min hand och vände hela sin kropp mot mig. ”Jag var avundsjuk på dig och ville se dig lida, liksom jag gjorde, men...”
Med höjda ögonbryn och en stor fågelholk till mun frågade jag henne. ”Lida? Men?”
Hon ruskade på sitt tjocka blonda hår och drog ihop det till en tofs som visade hennes nakna osminkade ansikte med de blåa stora ögonen som nu var rödkantade och svullna.
”Ja du har det så himla bra...alla grabbar älskar dig och slåss om din gunst...det är alltid snack på stan om att du är så himla bra på att mecka och att du är en jävel på att sjunga. Förresten borde du kanske satsa på det...om det nu är som alla säger. Nåväl...jag vill också vara omtyckt, men inte för min bröststorlek eller för mitt kön.

Jag skrattade till och satte mig ner i soffan som förövrigt såg ut som en ledsen potatis, stor och bullig med flottfläckar här och där.
Jag funderade en stund innan jag började prata och pillade mig samtidigt på näsan, som jag brukar göra när jag blir nervös. ”Det är på två vis...ibland vill jag också vara feminin och vacker med målade naglar...utan svarta sorgkanter. Att alltid umgås med killar är skoj, men de tar aldrig mina känslor på allvar. Jag är ju Kim...den häftiga balla bruden med hoj och allt. Jag är ju en polare som alltid finns där redo för nya äventyr.”
”Vill DU vara kvinnlig?” Sussi såg nästan ut som att hon fått något i vrångstrupen.
” Ja iallafall ibland, för även om jag trivs väldigt bra med den jag är kan jag ibland sakna något jag inte riktigt kan sätta fingret på.”
Sussi reste sig från golvet och jag såg att hon hade ont, men sade ingenting rädd att förstöra det vi hade. ”Varför kom du?” hon kastade fram frågan som lekt på hennes tunga sedan jag klev in. ”Var du bara nyfiken hur illa det gått? Ville du gotta dig i min olycka?Eller?” Hon tog min hand i sin välmanikyrerade perfekt målade hand och höll den hårt som om hon inte ville släppa mig.
Tomatröd i ansiktet slet jag till mig handen och mumlade.”Nej, nej...inte alls...okey från början var det kanske tanken, men inte när jag beslutat mig för att gå hit.
Sussi greppade bestämt min hand och naglade fast min blick. ”Sååå, vad vill du?”
Jag vred mig generat i soffan, tittade i taket och skrattade till och sade sedan stammande. ”Jag, jag , jag ville liksom be om ursäkt, för alla hårda ord och det där.”

Förvånat lutade sig Sussi närmare mig och jag nästan skyggade av närheten, hon luktade sommar och jag kunde se att hennes ögon var klart blå med en liten brun ring runt pupillen. Hennes stora bröst snuddade mina och jag ville slita mig loss och fly.
”Ursäkt? Men snälla du det är väl ändå jag som skall be dig om ursäkt. Det hade lika gärna kunna varit du som råkade ut för den där idioten. Jocke och Pelle skällde på mig hela vägen till taxin, sedan lämnade de mig med orden. ”Hoppas du själv råkar ut för något liknande. Kim är en schysst tjej som gav dig en chans trots att vi tvivlade. Tvi vale för brudar som dig!” sedan for de. Just då hatade jag dig mer än nånsin och det var därför jag min stora dåre gick genom parken där det hände.” Hon flätade håret i en stram fläta och snurrade upp den på huvudet för att sedan sätta i en klämma hon trollade upp ur fickan bara sådär. ”Jag vet att jag var oschysst mot Pelle, men jag får väl skylla på spriten för jag var rätt packad när det hände. Killen jag följde med hem fick inte ens upp den, men det tror ju inte Pelle på. Det var dumt av mig jag vet.”

”Är vi vänner då?” Jag sträckte fram min rätt illa tilltufsade näve som var fylld av ärr jag fått genom åren av alla slagsmål jag gått igenom. I handen fanns tjocka valkar efter vikterna jag jobbade med på gymet. Sussi greppade den och log ett stort brett leende. ”Vänner.” sade hon med eftertryck och skakade min hand.
”En liten fråga bara? Jag är så nyfiken på varför du var avundsjuk på mig.” Jag satte eftertänksamt handen under hakan. ”I mitt fall var det hat för att du är du, inte för vad du gjort, det blev fel så fel.”
Sussi vred handflatorna utåt och drog upp de smala axlarna. ”Ärligt talat så var det nog av samma anledning. Du har en så skön livsstil och har en massa vänner. Kan du förlåta mig?”

Nu tyckte jag att det blev lite väl sliskigt och jag reste mig snabbt upp för att gå ut i hallen och trä på mig bootsen. ”Det är lugnt, vi stryker ett stort tjockt streck över alltihop och går vidare i våra liv. Pelle har förresten säkert glömt allt för länge sedan, och det där du gjorde var nog bara bra, annars hade jag väl hamnat på akuten som vanligt. Nu blev det ju sängläge istället för slagsmål.”

Innan jag tryckte ner handtaget kramade hon om mig, och det slutade att vi stod som två barnungar och bölade i varandras famn.
Jag lösgjorde mig sakta och frågade henne om gårdagen. ”Hur gick det egentligen? På sjukhuset sade de att han inte våldtog dig.”
Hon lösgjorde knuten hon nyss satt upp och tittade sig snabbt i hallspegeln, sedan buffade hon upp brösten och log. ”Äh, han sprang iväg när han hörde några komma, men jag var chockad och ville varna andra tjejer så att han inte skulle få chansen igen.
Jag satte på mig jackan och öppnade ytterdörren. ”Så det som stod i tidningen var fel?”
Sussi tog en borste som låg på hallbordet och drog den genom håret med bestämda tag. ”Ja, de satte ihop något eget...och överdrev alltihop.”
Jag tog ett steg ut i trappan. ”Så du är okey?” Hon tittade på mig och sade ”Ja inget hände ju, det var mest rädsla. Men du måste du gå?” hon såg lite orolig ut och jag blev lite osäker på om hon verkligen var så tuff som hon verkade.
”Jag kan stanna om du vill? Jag skall ju inte jobba eller något, och gymet...nja, det får nog vänta.”
När jag kommit innanför dörren börjar Sussi plötsligt att hulka och tårarna sprutar plötsligt ur ögonen. Jag lägger mina armar runt henne och stryker lugnade med handen över hennes rygg.
Hon ler genom en slöja av tårar och vi säger med en mun. ”Vilken tur att det hände.” sedan fortsätter hon grina.

Jag för henne in i vardagsrummet och sakta men säkert stillnar gråten och hon lugnar ner sig.

Efter en stund satt vi och pratade om allt möjligt och hon lovade att lära mig att sminka mig om jag lärde henne lite självförsvar.

Efter det här blev vi mycket goda vänner, om än udda sådana. Spriten satte jag in längst in i skåpet och ute på krogen blev det cocacola. Jag blev nästan nykterist efter den där sista resan och tålde knappt doften av sprit, förresten lärde jag mig att man har mycket roligare utan sprit och mitt humör tyglar jag ju bättre nykter. Det jag bland annat lärt mig hos AA är att man skall räkna till tio innan man slår...hm...men en och annan hurril har jag ju delat ut, men det beror på att grabbarna tafsar både här och där på mig när jag iklädd klänning och högklackat stolpar ut med mina tjejkompisar som jag träffat tack vare Sussi. Att jag föredrar jeans och boots är inte någon hemlighet, men...ibland är det skönt att känna sig lite kvinnlig.

Sussi å sin sida har börjat att sminka sig mindre och är en riktig charmknutta ibland.
Grabbarna fixar och donar i lokalerna vi fått bidrag till från kommunen och det blir riktigt hemtrevligt. Men när Sussi plockade fram gardiner då skrek vi högt av fasa.
Herregud, en hojlokal som ser ut som ett jävla vardagsrum. Åh nej!