Emilia stannade vid en parkbänk hon passerade och drog mödosamt av sig skinnstövlarna som var prydda med en hög klack, sedan öppnade hon ryggsäcken för att plocka upp ett par bekväma tennisskor som hon satte på sig. Den tajta kjolen och kavajen gick samma väg och byttes ut till ett par jeans och en t-shirt med en stor teckning på som hon själv målat, och det röda håret släpptes ur sin knut för att som en lavaström breda ut sig över hennes smala axlar.
Suckande och med ömmande fötter som nu njöt av att kunna röra sig fortsatte hon sin promenad hemåt och föll in i drömmerier om att få sitt genombrott inom konsten.
Hennes kollegor på advokatbyrån skulle aldrig ha känt igen henne om de setts på gatan, för i sitt yrke var Emilia alltid strikt klädd med kjol och kavaj eller en damig skjorta som noggrant knäppts ända upp.
När hon gick hemåt kände hon sig urlakad både psykiskt och fysiskt. Det var tidiga mornar och sena nätter som gällde inom yrkets vägnar och de hon umgicks med pratade allihop på ett speciellt högtravande sätt, lite förnämt sådär. Som om de tillhörde en hemlig klubb med ett hemligt språk.
Emilia kände det som om hon var förflyttad tillbaka till barndomen då de finare kvarterens barn pratade på ett visst sätt för att synas mer och för att få känna sig speciella.
Efter fem år på firman visste hon mycket väl vad som förväntades av henne, och njöt när hon kom hem och kunde slänga av sig den i hennes tycke förfalskade fasaden som egentligen inte alls var hon.
Efter att ha dragit på sig det vita förklädet och öppnat upp den solgula gardinen i atelje´n kunde hon drömma sig bort och måla med sina älskade färger. Där spelades inga roller och sminket var överflödigt. Det var hennes andningshål i tillvaron och i tre år hade hon ideligen gjort försök att komma in på målarskolor där hon hade en chans att utveckla sig inom det hon verkligen ville, men hittills hade hon till sin stora sorg misslyckats.
Idag låg ett stort brev på hennes hallgolv och väntade. Det var stort och brunt med en vacker bård runt kanten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
De skrattande barnen låg sida vid sida på marken, och såg inte männen som sakta närmade sig bakifrån. Solen gick i moln och ett lätt regn f...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
Trovärdigt, tror att det är många som lever ett sånt där "dubbelliv". Hoppas på det fina kuvertet!
SvaraRaderadet fina kuvertet verkar intressant. bra och trovärdigt skrivet.
SvaraRaderaHoppas att det ligger en möjlighet till förändring från hennes dubbelliv.Instämmer med de andra om texten.
SvaraRaderabra text
SvaraRaderaFrågan är ju varför så många lever ett liv de inte vill leva. Vad är vi rädda för? Bra text med hopp om en ljusare framtid.
SvaraRaderaJAg hoppas också på det fina kuvertet. Det är märkligt hur många människor (vi) är som vill leva våra drömmar men inte riktigt kommer iväg..så att säga.
SvaraRaderaFin text, levande och jag håller tummarna för Emilia.
Du, det här sourza, vad är det? JAg håller ju på med ett romanbygge och lägger inte ut allting på Skrivpuffen. Jag vill ju inte ge ut den i den här formen och jag vill inte att alla ska veta hela innehåll. Ni får delar, utvalda delar. Är sourza ändå någonting? Cissi
Gillar hennes hemliga förfalskning, mycket målande beskrivet!, och att det finns hopp om hennes dröms förverkligande.
SvaraRadera