TEMA språkkänsla

Mitt skrivande började samma dag som jag insåg nöjet av att kunna sätta ihop bokstäver till ord.
Det blev massor av dikter, noveller och sagor som ritschades fram med en väl söndertuggad blyertspenna som så småningom fick mammas tillåtelse att ersättas av en bläckpenna.

Efter några år fick jag den stora äran att låna pappas vita reseskrivmaskin som dittills stått nedpackad i sin låda och varit aj, aj för nyfikna små fingrar.

Med ett finger snurrandes i håret och pennan i mun växte mitt intresse för ordens makt att beröra andra människors hjärtan, och jag skrev novell efter novell.

När jag så småningom kom upp till sjunde klass hade jag förmånen att få en underbar lärarinna i tyska som såg mitt intresse för språk. Hon tragglade med oss och än idag kan jag all grammatik som vi en gång fick lära oss. Gud vad jag älskade språk. Jag var som en svamp och sög i mig vartenda ord.
Att jag sedan hade enormt lätt för att lära mig både svenska, tyska och engelska grammatiken gjorde kanske att det var ännu roligare. När vi läste en tysk text såg jag den ovanför boken som i en film på svenska innan hon ens talat om vad orden betydde.

Så på samma sätt som när jag skrev noveller hade jag hjälp av min okände medhjälpare som satt på min högra axel berättande vad jag skulle skriva. Underligt? Javisst, men för mig fullkomligt normalt eftersom han alltid funnits där.

När det var val inför gymnasiet ville jag läsa språk, men möttes av motstånd hemifrån och föll till föga för deras påtryckningar. Det blev istället tvåårig social som i mitt tycke bara var en lite svårare fortsättning på skolan och fullständigt värdelös.

Idag har jag fortfarande enormt lätt att lära mig språk och kan ibland saker utan att jag lärt mig dem. Det bara finns.