HEMLIGHETEN Tema skymningslandet

Alla barn i byn visste att det var absolut förbjudet att gå ensam till skogen, men hade aldrig fått höra varför.

När de försökte lirka med gammelgubben som för det mesta satt utanför sitt hus på en gungstol fick de inte någon respons, och föräldrarna vägrade att överhuvudtaget prata om det. Därav ökade intresset för vad som egentligen dolde sig därinne.

Anna, Sara och Josefina var tre tjejer någorlunda i samma ålder, som hade blivit helt absorberade av vad som kunde vara orsaken.

Anna som var äldst och den som var modigast ville gå dit trots föräldrarnas varningar ”Så farligt kan det ju inte vara. Jag tycker vi går till skogen och bygger en koja. Om vi inte går IN så är det nog inte så farligt?”

Sara som var näst äldst och lite lillgammal sade med överlägsen röst ”Mamma har sagt att vi inte FÅR gå dit så jag tycker vi låter bli.” Nu lade sig Josefina i samtalet ” Jag tror som Anna, om vi stannar i utkanten är det nog inte så farligt. Vi kan väl fråga om grabbarna vill hänga med?”

Sagt och gjort, med bestämda steg gick de mot Pelles hus för att söka upp honom och fråga om de skulle följa med.

När de kommit fram till huset insåg de snabbt att det var tomt och hela familjen verkade ha tagit bilen och farit iväg. Luckorna som satt för fönstren var reglade och dörren hade en kraftig slå över sig som var låst med ett stort hänglås.

I byn fanns det luckor som noga stängdes över fönstren på alla hus, som noga stängdes varje natt. Dörrarna var ofta av kraftig ek och låstes med flera lås. Varje hus var nattetid en fästning.



Flickorna stod tisslande och tasslande innan de gick mot skogens bryn. Där samlade de ihop tjocka kvistar för att bygga sig en koja, och lade sedan ormbunksblad och grenar från lövträd som de bröt av ovanpå alltihop.

Nöjda med sitt verk stod de utanför kojan när de hörde ett knakande. ”Vad var det?” sade Josefin och gömde sig bakom Anna. ”Äh, det var nog bara en nyfiken älg eller något” sade Anna inte alls lika säker som hon lät.

”Kan vi inte gå nu?” pep Sara och var nära gråten. ”Jag vill inte vara här längre.” Hon tittade neråt byn och såg att folk rörde sig därnere. ”Anna, jag vill hem! Nu!” hon ryckte den äldre flickan i klänningsfållen.

Knakandet ute i skogen kom närmare och flickorna fick plötsligt väldigt bråttom hemåt. De stannade först när de kommit långt ut på ängen som avgränsade skogen från byn. Flämtande vände de sig mot varandra och sade unisont i kör ”Vad i helskotta var det?”, sedan fortsatte de med snabba steg hem till tryggheten i byn.



De vågade inte säga till sina föräldrar vad de varit med om eftersom de förstod att det inte skulle gillas, men när luckorna stängdes för natten hjälpte de gärna till. Rädd för det okända, hotfulla därute. Inte ens sinsemellan diskuterade de händelsen, livrädd att någon skulle höra. Samtidigt var de nyfikna på vad det varit därute, och pratade till sist med killarna om vad som hänt. Grabbarna skrattade ut tjejerna och kallade dem löjliga. ”Men vad sjutton tjejer, ni kan ju inte bli rädda för att det knakar lite. Ha, ha, vilka räddharar ni är. Vi kan slå följe dit in imorgon så skall ni själva få se att det inte finns något där. Våra föräldrar säger nog så bara för att vi skall hålla oss i byn. Eller vad tror du Lasse?” sade Pelle och riktade sig till en mörkhårig kille med knallbruna ögon. ”Äh, det är bara fjant! Vad skulle finnas därinne? Följ med oss imorgon skall ni få se.” De mörka ögonen gnistrade av upptäckarlusta.



De bestämde träff tidigt på morgonen, och lovade om igen varandra att hålla tyst inför sina föräldrar.

Väl hemma packade barnen varsin ryggsäck med några mackor och lite saft, sedan lade de sig tidigt till sina föräldrars stora förvåning. Fönstren reglades noga innan alla ljusen släcktes.



När morgondiset började försvinna kunde man förnimma fem huvuden som sakta men säkert förpassade sig över ängen med det höga gräset. Barnen gick så fort de kunde, och pratade glatt med varandra.



Inne i skogen stod en liten figur och såg på strånas vajande med nervös blick. ”Nej, inte nu…Inte än.” Sade han för sig själv. När barnens prat hördes klart och tydligt greppade han sin stav och slog med fasta slag på dess topp.


”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck” och ögonblicket efter var han borta. Smygande steg kunde dock anas om man visste om hans närhet.



Kojbygget tog fart igen, och barnen pratade glatt och högt. Ingen av dem kände sig iakttagen trots att främlingen bara stod några meter från deras bygge. Det var dags för fika och allihop trängde ihop sig på den lilla bädden av granris som grabbarna samlat ihop.

”Men hör ni tjejer, nog måste ni medge att det här var kul? Jag fattar inte varför vi inte kommit på det tidigare. Här får vi ju vara ifred.” Pelle skakade ur löven som fastnat i hans ljuslockiga hår och borstade bort lite jord på sina knän. Josefina borstade ur sitt långa hår med fingrarna och flätade sedan omsorgsfullt en fläta som nästan nådde till rumpan. ”Anna, har du någon snodd? Jag har visst tappat min.” Anna kände i sina fickor och hittade en grå lite solkig snodd som hon pulade ner i fickan imorse efter att ha använt den när hon borstade tänderna. ”Här, varsågod. Du kan få den. Jag använder den bara ibland.” Josefina sträckte sig efter snodden, och tvinnade in den över flätan.

Pelle reste sig plötsligt upp och sade ”Tyst! Jag hörde någonting. Det lät som någon kommer.” Han lade sin hand som en tratt över örat och lyssnade spänt. ”Sch!” sade han när Lasse gick fram till honom. ”Lyssna!”

Mycket riktigt hörde de ett knakande och brakande, och började oroligt speja stigen framåt, men kunde inget se. ”Äh, det var väl bara en älg eller nåt.” sade Pelle och flinade när han såg att tjejerna såg skrämda ut.



Den lilla varelsen var nu bara några centimeter från flickan med den långa flätan. Han ville så gärna känna på flickans hår. Det glänste och hoppade i solskenet. Med fingrar som såg ut som vassa klor greppade han tag i håret och drog henne försiktigt närmare sig. De stora runda öronen flaxade till när han med ett sniffande andades in hennes doft.



”Aj, låt bli!” skrek Josefina och slog mot något osynligt. Bläh, vad det luktar illa! Pelle för sjutton måste du alltid fisa så illa. Det luktar ända hit.” Hon skrattade lite osäkert och sökte hans blick. ”Det var väl du?” sade hon och flyttade sig lite. ”Något drog i mitt hår.” Sade hon och flyttade sig närmare grabbarna som stod tätt ihop.

”Var det du som drog mig i håret?” sade hon och tittade på Lasse. Hon drog fram flätan så den låg på framsidan av axeln och tittade på Anna. ”Såg du någonting?” Anna ruskade på huvudet så att hennes hår stod som en ljus gloria runt hennes hjärtformade ansikte. ”Neej! Sade hon med eftertryck. ”Jag såg ingenting. Du då?” Hon vände sig till Sara som stod flyktberedd med ansiktet mot skogsbrynet. ”Nej, men ja tycker vi går nu. Något är fel…” Hon utelämnade slutet och började gå mot byn.

Ute på ängen slappnade hon av och började plocka av blommorna som lockade i alla möjliga och omöjliga varianter.



Varelsen gick tätt efter Anna som om han var hypnotiserad av lockarna som dansade. Hans näsa som var stor och bullig sniffade i luften tätt intill hennes öra och hon svängde snabbt runt och höll på att slå omkull sin osynlige förföljare.



”Äh, kom igen nu! Vi går hem. Jag tycker inte om det här. Jag fryser!” hon svepte ut med händerna medan hon fortsatte. ”Allt det här ger mig krypningar. Det känns som om vi inte är ensamma.” Resten av gänget kom springande och hade snart hunnit ikapp Anna och hennes följeslagare. När de såg de välbekanta husen drog de allihop en lättnadens suck. ”Jag vet inte vad det var Pelle, men jag vill faktiskt gå dit imorgon igen. Hänger du på? Kojan är ju inte riktigt klar ännu.” Han vände sig till tjejerna med ett flin ”Ni får följa med om ni vill, och vågar.” Lasse gick skrattande in i sitt hus där hans mor tog emot sin son med en kram och ett ”Jag har varit sååå orolig, var har du varit?” ”Vi har varit hos Pelle och lekt.” Sade han och höll sina fingrar bakom ryggen i kors.



Den lilla figuren som följt barnen tätt i hälarna vände på klacken när bygatan nåddes, och barnen skildes åt.

Han vände sin kosa mot skogen igen, och nosade då och då på hårstråna han ryckt från Josefina. Ett groteskt leende syntes på hans smala läppar och ett grymtande kom fram ur hans hals.



Morgondagen kom med klart solsken som väckte alla insekter som sovit, och människorna i byn började röra på sig. Luckorna öppnades en efter en och spralliga barn trädde ut i solens glans. Pelle och Lasse smög tysta bakom husen för att fortsätta över ängen till kojan som byggts. Idag hade de skippat massäcken eftersom de bara skulle in i skogen en snabbis innan de måste återvända hem för att hjälpa mödrarna med tvätten som skulle hängas.



Han sniffade i luften när barnen närmade sig och brottades med tanken på att stanna eller gå. Den ljushåriga flickan syntes inte till, och med ett irriterat morrande lyfte han upp sina läppar för att blotta de sylvassa tänderna. Den trolliknande figuren smög in i buskaget för att leta upp en håla att vila i innan skymningen skulle träda in och ge honom bättre möjligheter att leta upp mat. Den ensidiga kosten på bär och rötter gjorde att han var ovanligt arg och aggressiv.



Pelle skyndade sig in i kojan, men kom snabbt ut igen ”Vad i all världen är det som stinker! Det går inte att vara därinne. Lämnade tjejerna någon mat som ruttnat eller?” Pojkarna lade sig på knä och trängde sig in i den smala öppningen, men det tog inte lång tid innan de kom ut igen. ”Helskotta Lasse, vi får hålla oss härute istället. Vi kanske kan hitta bra byggmaterial längre in i skogen. Kom, vi kollar läget!” Pelle grabbade tag i sin väns hand och drog med honom in i den allt kompaktare skogen. Några skrämda fåglar som pickat i godan ro på backen efter mat flög plötsligt upp, och pojkarna hoppade förskräckta bakåt. Lasse reste sig skrattande och borstade av byxorna ”Det var ju bara några fåglar, det är väl ingenting att bli rädd för. Hörru Pelle inte visste jag att du var en sådan räddhare? Han vände sig om och tittade på sin vän som fortfarande satt ner på backen. ”Kom igen nu, annars blir morsan galen. Jag har lovat henne att hjälpa till därhemma vid lunch. Vi hinner bygga en hel del om vi skyndar oss.



Dagen rasade på och innan pojkarna visste ordet av var det skymning. De hade burit massor av ris till kojan och sedan tråcklat in kvistarna i varandra precis så som det stod i deras överlevnadshandbok. Runt omkring dem hade flera av skogens inneboende samlats för att nyfiket studera pojkarnas lek. När mörkret sakta började lägga sitt täcke över dem gick var och en till sitt för att ladda inför nattens jakt.



”Lasse för sjutton! Vad är klockan? Det börjar ju skymma! Jisus, morsan kommer att mörda mig! Jag som lovade…” Pelle tittade upp från sitt bygge för första gången på lång tid, och insåg att de skulle ha svårt att hinna hem innan mörkret tagit över. ”Har du någon ficklampa med dig?” frågade han Lasse och drog stressat med handen över sitt hår som var fullt av barr och löv. Han fnyste till när en ilsken mygga satte sig på hans näsa, och försökte slå ihjäl den med sin hand, men med ett triumfierande ljud flög den lilla myggan iväg för att kolla om han hittade något bättre ställe att suga blod på.



Under en gran inte långt från platsen där pojkarna stod började den underliga varelsen att vakna. Han sträckte på sig och gäspade stort. Den blåa tungan som var delad rörde sig in och ut i jakt på någon känd doft. När de skarpa klorna på fötterna nådde till andra sidan av gropen han hade grävt tryckte varelsen in dem och tog sats för att putta sig ur den. Den grova hårbeklädnaden på benen liknade en vargs päls, men var längre och tjockare. Det såg ut som han hade ett par byxor på sig. Han hörde rösterna som spreds över skogen och reste nyfiket på sig. Var de fortfarande kvar? Eller? Hade den ljusa kommit?

Med sin käpp slog han mot backen och sade den magiska ramsan Eljo, deljo, deck ta mig nu väck! Och plötsligt var platsen tom där han stått.



Pelle och Lasse skyndade sig att plocka ihop knivarna och snörena de haft med sig, sedan började de ta sig hemåt genom det långa gräset. ”Jag får nog utegångsförbud nu!” skrek Lasse bakåt till sin kompis och gjorde allt för att inte snubbla på tuvorna av rödklöver som uppenbarade sig då och då. Pelle gick precis i hans fotspår och emellanåt sprang han in i Lasse och trampade av honom hans skor. ”Se dig för!” fräste Pelle och försökte se hur långt det var kvar till byn.



Bara några meter från pojkarna såg man vajande grässtrån som var som en orm. Emellanåt stannade den upp och stod stilla några sekunder för att sedan fortsätta sitt slingrande.


Precis innan grusvägens kant blev det stilla i gräset och doften av svavel och något annat kunde kännas om man var tillräckligt nära.



”Måste du alltid prutta så jäkla illa? Vad äter du egentligen?” Lasse tittade på sin kamrat som halvsprang bara några steg bakom honom. Plötsligt såg han gräset svaja precis bredvid Pelle och ropade till. ”Akta!” Men det stillnade och pojkarna skyndade sig upp på vägen.



När Lasse gick upp på farstubron störtade hans pappa ut från dörren och tog ett hårt grepp runt hans nacke. ”Var i helvete har du varit? Du lovade ju…” Pappan lyfte in sin son och kastade honom på golvet i hallen med ett ilsket vrål. ”Imorgon och en vecka framåt har du utegångsförbud, förstått?” Knogarna var likvita och en åder på halsen framträdde extra mycket. ”Förstått?” skrek han igen, och Lasse nickade med ögonen fyllda av tårar.

Han fick hjälp av sin pappa att hoppa i säng genom att pappan helt sonika slängde upp sin son i den gamla antika våningssängen som kom från ett gammalt torparhem. ”Du får aldrig stanna ute så här länge, lova det?! Det är livsfarligt!” Han lade lapptäcket som modern knåpat ihop under de långa kalla vinternätterna med sin trampsymaskin på sonen, och tackade samtidigt sin gud för att han inte träffat de där hemska som kom i skymningen.



Dagen efter regnade det, och både Lasse och Pelle satt molokna innanför de stora fönstren och tittade ut på eländet. Lasse funderade på om han skulle smita iväg till de andra, men var alltför rädd för bestraffningen som skulle följa och stannade där han var. Pelle å sin sida läste noga igenom överlevnadshandboken som han fått av sin morfar i julklapp. Det lät spännande att sova ute i det fria och han beslöt sig för att lura med sig sina vänner. Visserligen hade hans far alltid sagt att det var totalt förbjudet att gå ut innan det ljusnat, men så farligt kunde det ju inte vara.



Regnet höll i sig och barnen var uttråkade. ”Vilket skitväder det är. Vad skall vi hitta på?”

Anna böjde sig framåt och viskade så tyst hon kunde ”Vi kunde ju sätta på oss regnkläder och gå till kojan.” hon fnissade till ”Vi är ju inte gjorda av socker? Eller hur?



Efter lite diskussioner om vad de skulle ta med sig gick de hem till sina rum för att hämta knivar och rep som de antog skulle behövas till kojbyggandet. Josefina lade sina långa flätor innanför sin röda regnrock och klev i byxorna som i alla fall skyddade lite mot vätan, sedan tryckte hon ner de raggsocksförsedda fötterna i stövlarna som hade små gula stjärnor runt skaftet. ”Jag går till Anna ett tag!” skrek hon till sin mamma innan hon stängde ytterdörren med en smäll.



Liknande scener var det hos de andra barnen och snart kunde man se fem huvuden som guppade ovanför det långa gräset på ängen.



”Skall vi leka tafatt på vägen dit?” ropade Anna och gjorde sig beredd för att springa. ”Okey! Försten till skogsbrynet då?” sade Josefina andfått och kunde redan se att grabbarna rusat förbi dem. Men så lätt tänkte hon inte ge upp, och med ryggsäcken dunkande på ryggen tog hon ut stegen så att det blev blodsmak i munnen.



När den lilla varelsen såg de fem barnen komma stormande mot skogen i ösregnet blev han först lite osäker, men när de kommit nästan ända fram såg han att den ljusa flickan var med och gned de kloförsedda händerna av välbehag. ”Äntligen!” mumlade han. ”Äntligen skall hon bli min!”



Lasse skrek triumfierande ”Jag kom först” när han tog i det tunna slyet som delvis knäckts ner när de gått över det. Pelle var nästa som kom fram och han tog sig om näsan när de nått kojan. ”Näe Lasse, måste du alltid prutta när du är nära mig. Gå iväg en bit bort istället. Det luktar ju skunk!” Pelle tittade oförstående på sin kompis och skrattade. ”Skyll på mig du, jag har INTE gjort någonting.”

Tjejerna kom äntligen fram och var rosig om kinderna av ansträngningen. Josefines flätor hade hoppat ur jackan och låg som två våta rep på jackan. Hon tog upp den ena och vred om den medan hon med busig blick tittade på grabbarna ”Jaha, här är det någon som skitit. Är det du igen?” Josefina tittade mot Lasse som hon tyckte såg mest skyldig ut. ”Näe, jag har inte gjort något. Jag tror att det är en räv eller något annat djur som varit här och revirmärkt kojan. Vem vet, de kanske flyttar in till vintern?” Han skrattade åt sitt eget konstaterande och började krypa in i kojans öppning. Det enda barnen såg av honom var de röda regnbyxorna.



Med fladdrande tunga drog han i sig doften av den lilla flickan och kände om igen längtan efter att hålla det guldfärgade i sin hand. Försiktigt smög han meter för meter närmare barnen, och var till slut bara en halvmeter från kojöppningen som nu var tom.

De skarpa klorna som var svartfärgade av smuts krafsade undersökande på konstruktionen och fann att den var mycket stabil.

”Tysta! Vad var det?” Lasse snurrade runt och lyssnade. ”Äh! Det är ju bara regnet.” sade Anna och fortsatte duka upp av allt hon lagt i picknickkorgen. Mamma skulle INTE bli glad, för kycklingen de skulle ha till middag hade Anna snott med sig till lunch. ”Det var något som krafsade!” sade Lasse med bestämd röst och började ta sig ut genom gången. Inne i kojan tystnade allihop och lyssnade på hans röst där utifrån. ”Äh, det var väl kanske någon gren som ramlade från ett träd.” Han tittade uppåt träden som kojan var uppbyggd på, men såg inget konstigt. Det iskalla regnet strilade in längs hans nacke, och med ett ”brr!” kröp han in igen. Håret klistrade sig på hans panna och långa rännilar rann över regnkappan som nådde honom till knäna.



När varelsen hört att någon var på väg ut knackade han snabbt med sin pinne i backen och läste viskande sin ramsa ”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck!” Några sekunder senare syntes ingen på platsen han stått, men den som var uppmärksam kunde se att gräset var nedtryckt som om två skor stått på platsen.



”Har ni frågat era föräldrar varför vi har luckorna stängda över fönstren om natten?” sade plötsligt Anna till de andra. ”När jag frågade farmor hyssjade hon ner mig och sade att ”det pratar man inte om, det bara är så.” När jag var påstridig blev hon arg och sade att jag var oförskämd som inte lyssnade på henne. Josefina drog sig närmare Anna och satte ut armarna medan hon visade tänderna. ”Har du tänkt på att det kanske är monster som kommer om natten och rövar bort en massa barn?” Josefina morrade och fräste som en katt.



Plötsligt blev Josefina akut pinknödig och frågade om det var någon som skulle med. Allihop vinkade avvärjande och sade nej. ”Ja då måste jag väl gå ut själv?” sade hon med osäker röst och pillade med slutet av den ena av flätorna. ”Jag skyndar mig på.” sade hon med lite tuffare röst och kröp ut i ljuset.

Regnet hade slutat och solen kastade värmande strålar över den lilla kojan som knappt syntes. Josefina drog ner huvan och öppnade upp jackan, sedan ruskade hon ut de plaskvåta flätorna över ryggen. Med vana händer drog hon ihop håret till en tofs och slog en snodd runt den.



Den groteska varelsen visste inte till sig av glädje, och med ett lömskt uttryck närmade han sig sitt offer. Hans händer rörde sig som spindlar som klättrar och de gula hörntänderna glimmade till. När flickan sträckte sig uppåt slog han till! Hårt och brutalt! Hon kämpade febrilt och tog ett hårt grepp i hans päls varvid han tjöt till av smärta. Den trolliknande varelsen lade sin skitiga, kraftiga hand över hennes mun, och trots att hon bet honom släppte han inte taget.



”Vad var det? Jag tyckte att jag hörde ett skrik eller rättare sagt ett vrål. Hör ni jag tycker det här är läskigt. När Josefina kommer tillbaka tycker jag att vi går hem.” Anna krängde på sig sin jacka som hon tagit av och började krypa ut. Lasse och Pelle kröp skrattande efter och tänkte för sig själva att nästa gång struntar vi i tjejerna.

När de kom ut märkte de att det var skymning och att månen försiktigt börjat visa sitt ansikte.

”JOSEFINA!” ropade Lasse och började gå in i skogen. ”HALLÅ!” De andra barnen sprang också omkring och skrek räddare och räddare för varje minut som gick.

”JOSEFINA! Annas röst blev spräckt av skräck för vad som hänt, och hon bad Lasse som var den snabbaste av dem att springa hem och hämta hjälp.



Med snabba springande steg förpassade sig odjuret mot skogens mitt där det var igenvuxet och stenigt. Han flåsade tungt och sneglade på sin fångst som han förpassat upp på sin ena axel. De stora fötterna som var vana att gå i skogen hoppade lätt över stenarna som ibland stod i hans väg, och de håriga muskulösa benen tog honom mellan träden. Det blev trängre och trängre och mörkret hade tagit makten. Nattens ugglor hoade förskräckt när de såg honom, och fladdrade högre upp i träden där de var säkra. Josefinas tofs hade ramlat av och håret fastnade i kvistar som de passerade. Hon var först avsvimmad, men förnam att hon blev buren av någon som luktade väldigt underligt när hon började vakna till sans.. Det kompakta mörkret skrämde henne, och när Josefin vaknat till ordentligt mindes hon vad som hänt och skrek högt. Varelsen täppte till den rosafärgade munnen och stirrade in i hennes ögon.



Hemma i byn hade folket samlats och var på väg mot skogen. Polisen som tillkallats stod med en ring av invånare runt sig och delade ut order. ”Ni tar den delen, och har Pettersson med er.” En kraftig man med en stor bössa trädde ur ringen, och de som blivit utpekade följde efter honom.” Med beslutsamma steg gick de in i skogen och skrek flickans namn med jämna mellanrum. På ängen såg man lampor överallt och små klungor av folk gick åt än det ena än det andra hållet, letandes och skrikandes.



En av de äldre som var med suckade om och om igen innan han började prata. ”Det är ingen ide´, flickan är tagen av skymningstrollen. Jag visste att det skulle gå så här! Varför berättade ni inte för barnen?” Mannen vände sig till två kvinnor som med böjda ryggar gick fram och tillbaka över gräset. ”Vad skulle vi säga? Det var ju så länge sedan det hände. Jag trodde inte de fanns kvar, men nu när det här händer förstår jag varför hundarna gnällt så mycket. De vägrade att vara ute när det skymde, och med svansen mellan benen gömde de sig under bordet i köket natt efter natt.” Kvinnan sträckte på sig och lade händerna runt munnen som en tratt ”JOSEFINE! HALLÅ! HÖR DU MIG!” Ett par fladdermöss uppe i luften var det enda som svarade, och när lampan riktades mot dem flög de snabbt iväg.

En av männen i ett annat lag ropade plötsligt till. När de kommit fram till honom såg de en smutsig hårsnodd i hans hand. ”Det, det, det är Josefinas.” stammade hennes mamma och tårarna blandades med regnet som föll.



”Nä gott folk, vi måste sluta för idag! Tyvärr fru Bohman så kan vi inte göra mer. Vi får hoppas att hon hittar en gran eller något annat att krypa under.” Polismannen tog upp sin mobiltelefon och slog ett nummer. ”Jag skickar Elsie hem till er fru Bohman, så ni slipper vara själv. Och kanske hon kommer hem redan inatt.



Josefina hade nu vaknat till och insett att den här underliga illaluktande varelsen var på väg någonstans. Han stannade till då och då för att dricka vatten ur bäckarna de passerade, men höll god fart när han sprang. Hon kände att benen ömmade och att hennes rygg var våt.


När de närmade sig de höga träden som stod så tätt att man knappt fick en fot emellan började varelsen vråla med jämna mellanrum. Det lät som om han kallade på någon.

Josefina kände kalla kårar av skräck och grät hysteriskt. Långa snorslingor rann ur hennes näsa ner på djurets päls.

Plötsligt stannade han och sniffade i luften. Den spetsiga nosen rörde sig med snabba rörelser och hon såg ljus som kom från ett utav trädens fot. En stor dörr hade öppnats på vid gavel, och förvånat såg hon att ytterligare en varelse kom ut därifrån. Samtidigt som hon var stel av skräck blev hon nyfiken på vad det var. De två nosade på varandra och utstötte konstiga ljud, sedan gick de in genom porten.






Därinne fann hon en hel värld som bestod av dessa underliga varelser som var en blandning av människa och djur, men med ett utseende som kunde skrämma vem som helst från vettet.


Josefina märkte att djuren dagtid höll sig undan från solen, men vid skymningstid kom ut från sina hålor som var inrymda i de tjocka träden. De lät henne gå runt som hon ville och gav henne mat, och Josefine fick en känsla av att hon blivit tagen för att agera som ett av deras husdjur. Varelserna smekte henne över det guldlockiga håret och petade med sina klor på kläderna som till slut blev slitna och ersattes av pälsar som de tagit från sina byten.




”Trots massiva insatser är fortfarande mysteriet med den försvunna 10-åringen inte löst. Efter tre år har nu polisen gett upp och trots påtryckningar från allmänheten läggs fallet ner” Den nasala rösten som kom från radion påminde folket i byn om tragedin och de stängde noga luckorna innan de lade sig för natten.