TEMA att träffa rätt

Ut! Ut ur mitt hus! Jag vill ALDRIG mer se dig, fattar du det! Aldrig! Jag tolererar inte det du gör!”


Mia rättade till sin morgonrock med en lätt knyck på handen, och drog igen ytterdörren med en smäll, sedan gick hon in i badrummet för att titta i spegeln. ”Jävla karl!” morrade hon och torkade försiktigt bort blodet som rann på hennes kind. Edvins ring hade orsakat ett långt jack som blödde ymnigt, och när den första pappersbiten blivit igenblodad lade hon på nästa. ”Skitstövel!” sade hon och sparkade på papperskorgen som stod bredvid hennes fot. Det skramlade till när den åkte in i väggen och det som låg inuti spreds över golvet. ”Faan! Som om det inte räckte med det som var. Jag förtjänar faan i mig att bli slagen.” Mia reste sig upp skrämd av sina egna ord. Var det så lätt att ge upp sig själv? Var det så slagna kvinnor förblev slagna? Hon tittade sig i spegeln och såg att kinden började gå åt en blålila nyans.

Varför blev det så här? Hon hade ju bara haft en liten dispyt med honom, och diskuterat hans föredettas göranden. Tydligen var det väldigt känsligt, och Edvins humör hade på några sekunder svängt från arg till rasande. Mia hade sett näven komma men inte hunnit ducka eftersom hon blivit alltför chockad av faktumet att han slog.

Hon steg ut i sovrummet som fortfarande hade en svag doft av kön. Påslakanet låg i en hög i fotändan, och de vita lakanen var skrynkliga av framfarten som varit. Där hade de för bara max en halvtimme sedan älskat passionerat och sagt vackra ord till varandra. Mia kunde fortfarande känna doften av hans parfym på sin kropp, och kände plötsligt ett extremt stort behov av en dusch.

När hon några minuter senare klev ut genom badrumsdörren hade hon virat en handduk runt sitt långa kopparröda hår och satt på sig en mysdress. Edvins tandborste och aftershave hade åkt i papperskorgen, och hans jeans åkte samma väg. ”Aldrig mer!” sade hon till sin spegelbild när hon gick förbi den stora spegeln som gick från golv till tak.

Plötsligt ringde telefonen. ”Mia!” svarade hon och log när personen i telefonen talade. ”Nej men hej! Hur är det?” hon lindade sladden flera varv runt sin fot och drog med handen över soffans mjuka yta för att omväxlande göra den ljus alternativt mörk. ”Jag har kastat ut honom.” sade hon med gråten i halsen. ”Mmm, jag vet att det är så.” Hon drog av sig handduken och det röda håret föll i blöta kaskader över hennes rygg. ”Han slog mig mamma! Den jäveln slog mig! Hur kunde du godta att pappa gjorde det med dig? Varför kastade du inte ut honom?” Mia slog ut med ena handen medan hon spärrade upp ögonen av irritation. ”Vadå älska? Du kan väl för attan inte älska någon som slår? Det är ju sjukt!” Hon tvinnade in benen i varandra och satt och vippade snabbt med ena foten medan hennes ansiktsfärg blev rödare och rödare. ”Äh, jag tänker inte diskutera det här mer. Det var ditt val, och jag tänker inte göra likadant. Så det så!” Nu lät Mia som en trotsig femåring.

Det var konstigt det där att mamman kunde förvandla sin vuxna dotter till en max trettonårig tjej efter några sekunders prat. Allt Mia sade trasades sönder till obetydliga ord som flög omkring på jakt efter någonstans att stå. ”Jag lägger på nu!” sade hon och tryckte ner telefonen i klykan med en smäll. Mia andades flämtande som efter en språngmarsch och suckade innan hon ringde upp. ”Förlåt mamma, jag vet att du stannade hos honom för vår skull. Det var inte meningen att såra dig. Jag blir bara så frustrerad när jag aldrig kan träffa rätt karl.” Mia slog lekfullt med knytnäven i en av de lejongula kuddarna i soffan. ”Jag hamnar väl på glasberget som moster Elsa.” Hon skrattade utan att egentligen vara glad. ”Jag vet.” sade Mia och tittade på fotot av pappan som stod på spiselkransen. ”Men mamma, jag vill bara träffa någon att älska, ha barn, villa och vovve med. Ja du vet, svenssonliv.” Mia rufsade med ena handen i sitt nu halvtorra hår och ställde sig med huvudet lutande neråt för att få in luft i det. Den långa telefonsladden hade snurrat sig runt bordsbenet på något underligt vis, och Mia tog det som förevändning för att avsluta samtalet. ”Du mamma, jag måste gå. Ja, jag lovar. Mmmm. Kram, kram.”

Mia tittade sig runt i rummet så att hon inte hade glömt några gamla minnen från Edvin, sedan knöt hon ihop säcken med hans saker och kastade dem i sopnedkastet utanför. ”Sådär, nu är det bara att ta nya tag.” sade hon och log mot grannen som nyfiket tittade ut.