TEMA Lyckligt slut

Detta är sista kapitlet från min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Kapitel 29

Januari kom med snö.



Jag började landa med att ha tre småttingar, varav två rusande runt benen. Zabine slutade helt med blöja på eget initiativ, och det underlättade ju för mig. Alla rutiner började fungera. För utan sådana blev det KAOS!!


Ibland kände jag mig som en general som ropade ut order till höger och vänster.

Min kropp började sakta återhämta sig, men höfterna ömmade och knakade fortfarande. Ibland när vi älskade kunde de låsa sig totalt och knivskarpa smärtor stoppade vidare övningar. Blödningarna slutade rätt snabbt den här gången, och när mensen kom igång efter att jag slutat amma (när han var drygt ett år) insåg jag snabbt att det fortfarande var Stockholms blodbad och grym mensvärk, men det var lätt avhjälpt med Cyklo-F och Eeze. Jag tog ofta barnen med ut i skogen med Hampuz på ryggen, och hundarna springande bredvid.


Eftersom han var ett så lugnt barn, var det rätt enkelt att ha tre upp tills han började krypa, och så småningom gå.

Då var det ofta barnen skrek i högan sky när Hampuz kröp in i deras rum och förstörde deras legotorn, eller rev ut alla deras saker.


Peter steriliserade sig efter några månader, och operationen gick jättesmidigt. Han hade varit lite osäker inför den, men jag fick ju inte sterilisera mig, och hade fått mer än nog av sjukhus.


På grund av sjukhusstrejk blev Hampuz magnetröntgen försenad flera månader, men den 8 oktober 2008 var det dags. Peter följde med som stöd (jag var jättenervös inför sövningen).

Att se sitt barn bli sövd är riktigt, riktigt obehagligt, och att sedan lämna honom liggande på en bår helt borta kändes för jävligt.

En timme senare fick jag honom i min famn igen. Han skrek och grät, urförbannad för att jag inte varit där när han vaknade och var urhungrig. Efter en liten stund hade han vaknat till så pass att han fick amma. DÅ först blev han tyst. Personalen som nyss hållit för öronen eftersom han hade så hög volym, började skratta när han abrupt slutade när han fick tutte.

Vi fick åka hem samma dag, och behövde inte sova över till min stora lycka.


Några dagar senare var det dags för återbesök och diagnos.


Vår urtrevliga läkare släppte in mig lite tidigare, och vi fick besked om att han troligen (till 95% säkerhet) har så kallat inre hemangiom i inte den ena, utan BÅDA kinderna. Ett kulstort på ena sidan, och ett yttepyttelitet i den andra.

Läkaren säger att risken att det skall förvärras är jätteliten, men finns dock. Oftast brukar det försvinna av sig själv. Operation undviker de eftersom ansiktet då blir snett.

Jag tackade honom för hans envishet, och var snudd på att krama om honom av lättnad och tacksamhet. Sedan nästan sprang jag ut till bilen där Peter väntade med båda de andra barnen. En stor TYNGD hade fallit från mina axlar. Jag hade varit så orolig, så länge.

Så vad tycker jag då om att vara trebarnsförälder?

Ja, det är ständig kaos, men samtidigt så vansinnigt kul. Massor av kärlek får man.
Egentid existerar för tillfället inte, men det är ju så kort tid vi egentligen har dem små.
Redan vid 6 års ålder försvinner de bort till sina kamrater, och kommer bara hem för att få mat.

Razmus som nu blivit sex springer glatt bort till sina kompisar som är en härlig mix av tjejer och killar i varierande åldrar. Han är en lugn kille med massor av humör, och är gängets clown som alltid vill roa andra. I hans hjärna existerar nästan bara motorcyklar i alla dess former. Att spela playstation är ytterligare en favorit, och numera har även trial blivit en hobby.

Zabine som nu nått upp till den aktningsvärda åldern 4 år har blivit en liten prinsessa och kan inte få nog av sin älskade lillebror. Hon pussar dagligen på honom tills han protesterar. Annars går hennes tid till att bråka med storebror, rita och dansa. Hennes klara stämma ljuder i huset från morgon till kväll med hemsnickrade låtar. Hon börjar så sakteliga hitta sina egna vänner och väntar ivrigt på att bli lika stor som storebror, och själv få gå till sina vänner.

Hampuz som blir två i november är en riktig liten klätterapa som har kvicksilver i kroppen, och sällan kan sitta still. Han är familjens lilla tekniker och älskar att sätta ihop och ta isär saker. Stegen till den hembyggda loftsängen lockar den lille som ofta smiter upp till syrrans bädd den vägen, och orden börjar hitta sin väg i hans mun. Av bebisen som låg i min mage har det blivit en kavat liten rackare som gärna smiter iväg på egna äventyr.

Jag själv har gjort ett val att vara hemma så länge jag har möjlighet till, eftersom jag vill var med dem så mycket jag bara kan, men skall nu i november ut i arbetslivet på halvtid. Dessutom har jag hittat mitt kall här i livet, (förutom barnen) att skriva. Fantasin flödar, och ord efter ord fyller datorns blinkande skärm. När den här boken är klar väntar nästa bakom hörnet.

Till sist den stora frågan som alltid kommer när jag berättat vad jag varit med om.

Skulle jag göra om det?

Självklart! Varje timma i förtvivlan, varje tår som jag fällt överträffas av dessa barn, och om jag vetat vad jag vet idag är valet lätt.
Min livssyn har ruckats och idag ser jag varje dag som en underbar gåva, och en stor lycka fyller mig varje morgon som jag vaknar. Vi föräldrar tjafsar sällan om småsaker, tiden är för dyrbar för sådant.

Hoppas du fått lite hopp av min bok, eller kanske lite tröst när du inte mår så bra, och du. Lycka till!

Kramar Nitha