TEMA egentligen DEL 2 om Lena och svart magi

Lena hörde röster i huvudet som manade på henne, och med en omänsklig styrka stängde hon dörren och hörde dotterns vrål när hennes fingrar krossades. En känsla av att flyga infann sig och med lätta steg skyndade sig Lena in i vardagsrummet.
Hon satte sig på knä på golvet och lade sin hand på boken, darrande av upphetsning och eufori.
Sofia slog desperat på dörren och nästan svimmade av smärta, men var fast besluten att stoppa sin mamma. Hon sparkade taktfast på dörren så att den nästan gick sönder. ”Mamma! Öppna!”
En granne som hört oväsendet kikade ut, men slog snabbt igen dörren när han såg Sofias blodiga hand.
”Det där vill jag inte lägga mig i” tänkte han högt och höjde volymen på sin stereo för att slippa höra gråten och oväsendet utanför.

Sofia insåg att hon måste få läkarvård och gav till slut upp. Med tårarna som en slöja för ögonen skyndade hon sig till parkeringen och öppnade sin förstahjälpenväska där hon fann ett bandage som lindades runt den skadade handen, sedan körde hon iväg till sjukhuset där personalen och läkarna tittade förvånat på henne när hon sade att hon klämt fingrarna i en dörr. ”Det där tror jag inte ett skvatt på!” sade läkaren när han lämnade undersökningsrummet. ”Att skada någon på det där sättet kräver en enorm styrka…”
Han vände sig till sin kollega som var en mycket vacker och intelligent kvinna och ofta gäst i hans säng. ”Vad tror du?” Kvinnan som hette Aida ruskade på huvudet så att lockarna stod som en gloria runt det. ”Nja, jag känner att något är fel, men hon verkade tala sanning och varför skulle hon ljuga om en sådan sak?”
Läkaren mumlade för sig själv ”Nåväl, vi får väl se om hon kommer tillbaka med andra skador.” och gick in i nästa undersökningsrum.

Hemma hos Lena hade den långsamma tromben ökat fart och allt i rummet for runt i full fart med Lena som centralpunkt. Hon hade öppnat boken och läste raderna under stor koncentration omedveten om turbulensen runt sig. Ett manande av röster hördes hela tiden i bakgrunden och hon var lyckligare än hon någonsin varit. Ingenting spelade längre någon roll, och hon ökade tonläget successivt för att till slut skrika ut de okända orden hon såg.

Djävulen stod jämte henne och log lismande. Snart skulle ännu en själ vara besegrad och kunna föras till hans rike. Enda problemet var att hon var alldeles för gammal att avla på och hans tankar gled iväg till Sofias unga kött. Han måste vara smart nu. Inte agera för snabbt.


Genom att lyfta upp sin kloförsedda hand stoppade han manandet och Lena föll ner på golvet med en hård duns, tömd på krafter och vansinnigt besviken över att vara kvar i människogestalt. ”Varför?” vrålade hon. ”Vad gjorde jag för fel!” De iskalla rummen ekade tystnad och tomhet.

Lena låg länge kvar på golvet och grät innan telefonen pockade på hennes uppmärksamhet. Till slut tystnade den och hon kröp huttrande upp i soffan för att vila. Magen kurrade och hon var hungrig men alltför trött att stiga upp.

Sofia hade hämtat sin tvillingsyster Selma och de var på väg till mammans lägenhet. ”Kan du någonting om svart magi?” frågade Sofia och grimaserade när handen nuddade vid hennes sida. Bandaget hade blivit skitigt när de varit på biblioteket och gått igenom de böcker som fanns om det de skulle tampas med, men det fanns inte tid till att byta det. De hade knappt fått veta något som kunde hjälpa dem, och i böckerna varnades det alltid för svart magi.

Selma och Sofia hade ringt gång på gång till sin mamma och till och med övervägt att skicka polisen dit, men vad skulle de säga? Hur förklarar man det man inte ens förstår själv?

Sofia bannade sig själv för att hon läst artikeln på internetsajten för sin mamma om de där människorna jobbade med svartkonst. Just i det ögonblicket hade det låtit som en rolig grej och pratet i artikeln om svart och vit magi hade lockat Sofia. Att ha möjlighet att styra skeenden genom att upprepa några ord tilltalade henne mer än hon ville erkänna, och egentligen skulle hon gärna vilja testa om det fungerade.

Ljusen i cirkeln brann sakta ner centimeter för centimeter och de svarta gardinerna fladdrade i vinddraget från fönstret som Lena öppnat tidigare. Liggande på rygg i soffan med händerna på magen inkilade i varandra stirrade hon rätt upp i taket på ingenting med blanka och rödkantade ögone. Hennes hjärna var tom på impulser, helt slut efter det den gått igenom, och den något överviktiga kroppen skakade.

När tvillingarna kom till mammans ytterdörr gled den upp av sig själv som om någon bjöd in dem, och de skyndade sig in, men insåg i hallen att de kommit för sent. Med fumlande fingrar slog Selma 112.

Gardinerna hade länge lekt med det fladdrande ljuset med djävulen som nöjd åskådare. Det började med en tunn låga på kanten av det tunna linnetyget och fortsatte sedan snabbt sin vandring uppåt, för att med den ondes assistans slickande gripa tag i väggen som täcktes av väv.


Sofia tyckte sig se en stor gestalt i rummet, men var inte riktigt säker och sade ingenting till Selma.

”VATTEN! Vi måste ha massor av vatten, och en hink…var förvarar hon skurhinken? SOFIA FÖR I HELVETE!! SKURHINKEN!!” Selma rusade runt, runt i lägenheten, förvirrad och stressad av situationen. Till slut hittade hon det hon sökte i badrummet och fyllde den röda plasthinken med vatten som hon sprang ut med i vardagsrummet som nu blev mer och mer rökfyllt.

Då såg hon plötsligt Lena i soffan och rusade fram för att försöka lyfta ut henne. ”SOFIA! KOM HIT!”
Systern rusade in i rummet och hittade sin tvilling hostande och svart i ansiktet med den svårt brända mamman i sin famn. De blanka ögonen stirrade på dem och några ord kom ur den skadade munnen. ”Nej! Låt mig vara, de hämtar mig snart.”

Med stort besvär drog de ut mamman på gården och brandmännen anlände med långa slangar för att släcka. De tittade med menande blickar på varandra när de såg den svarta ringen på golvet och boken med de guldfärgade bokstäverna.

De nya tuffare tiderna hade inneburit att folk sökte sig till alternativa religioner, och dragningen till det ockulta hade exploderat. Magi hade en stark dragning till vissa och brandmännen hade många gånger fått rycka in när någon praktiserat läran i sitt hem utan att tänka på riskerna.

Djävulen hade svårt att hålla tillbaka sin upphetsning när tvillingarna kom in. ”Två underbart läckra varelser av samma sort.” De svarta klorna åkte fram och tillbaka in i hans hand och de gula ögonen smalnade av medan han svepte sin mantel fram och tillbaka för att tända gnistorna som fortfarande virvlade runt i rummet.

En brandman släckte energiskt ner lågan som fladdrade upp. ”Dö förbannade eld, dö!” sade han och svepte med strålen över platsen och dess närhet. Med ett snabbt grepp förflyttade han hjälmen bakåt när den var hotande nära att falla ner över ansiktet.

Den onde drog med sina skarpa klor över Selmas nacke när hon passerade honom på väg in i det svartbrända rummet där boken var det enda som förblivit intakt. Hon slog till med handen mot något osynligt och förnam en skarpt illaluktande doft som hon trodde kom från brandhärden.
Sofia lyfte upp den svartpärmade boken från golvet och lade varsamt ner den på köksbordet sedan vände hon sig till Selma som stod vid hennes sida. ”Visste du att mamma hade den här? Det här har gått för långt, mamma är inte vid sina sinnens fulla bruk och vi måste hjälpa henne.” Sofia lyfte upp sina sotsvarta händer och tittade på bandaget som hade stora sotflagor på sig. ”Det här måste jag byta. Hjälper du mig?”

Selma drog fundersamt med handen över rispan hon hade i nacken och fick en underlig bubblande känsla i kroppen. Andningen blev häftigare och hjärtat slog med dubbla slag. ”Jag måste nog lägga mig ett tag.” sade hon och lade sig flämtande på badrumsgolvet. ”Det känns som…” sade hon och svimmade.

Sofia blev chockad av systerns beteende och ruskade hårt på henne innan hon gav upp och ropade på en av brandmännen som passerade. ”HJÄLP MIG SNÄLLA! Hon bara svimmade av.”

Mannen log lite snett och vände sina gnistrande gula ögon mot Selmas kropp. I handskarna dolde han sina kloförsedda händer och i hans kropp cirkulerade det svarta blodet som gav honom evigt liv.